Jag är sällan sjuk, peppar, peppar ta i trä. Jag kommet inte ihåg senast jag hade feber, jo, i början på den här veckan, men innan dess minns jag inte när jag senast stoppade en febertermometer i rumpan, nej jag menade under tungan. Och nu när jag har haft feber och har varit lite ynklig tänker jag att den här förkylningen borde gå över, helst nu. Men det går visst inte så fort. Undra om det känns som att det tar längre tid att bli frisk för att jag är en otålig själ…?

I går var jag i alla fall hos mamma och pappa och fick lite medicin. Äggtoddy med konjak. Jag vet inte om det varken gör till eller från, men gott är det.  Det kanske skulle göra sig till om jag tog mig en äggtoddy om dagen så länge den här blåsfisken sitter och blåser upp sig i halsen. Blåsfisken har så att säga blåst upp sig så att väggen bakom näsan är tjock som en brandvägg. Kanske att nässpray skulle råda bot på det, men jag är inte särskilt förtjust i nässpray.  Jag håller mig till äggtoddyn och värmer mig med honungsvatten och hoppas på att min rastlösa själ ska låta mig vila i form…

… på högstadiet som jag var DJ på lågstadiediscon och ville spela gamla godingar, men kidesn ville bara höra Aron Carter.

Det var då, på studentbalen som jag var så tjusig i min hyrda gröna klänning, men inte kunde dansa så mycket för jag hade ont i magen. Det var då, precis efter studenten och vi åkte till Hultsfred för första och sista gången, flottigt hår, skinnpaj och massa bra band. Det var då jag arbetade på donken och alltid ville vara den snabbaste tjejen i kassan.

Det var då, hösten 2000 som jag trodde att jag skulle lära mig göra béchamelsås, men fick en vän för livet i stället, mycket bättre än sås. Det var också då som jag var i London och provade en väldigt blond peruk.

Det var då, den där sommaren 2004 som jag för första gången arbetade på Öland, var städerska på det numera grymma Kalk. Återupptog kontakten med den fantastiskt härliga och roliga Rellme. Och åkte hem innan sommaren var slut för att se på Gyllne Tider.

Det var då man fotograferade med analoga kameror. Jag gjorde svartvita fotokopior i mörkerrummet på Kuben. Det var då det var spännande och roligt att hämta ut sina framkallade filmrullar. Det var då man kunde få bilder på en annans familjs julfirande.

Nu är det annorlunda, fast bra annorlunda. Papperskorten och de fina ”klipp-och-klistra” albumen är ett minne blott. Vi fotograferar till höger och vänster och varenda unge har en systemkamera och tror att det är kameran som gör bra bilder…

Jag skulle vilja ha hjälp med att välja ut tre av dessa bilder som jag sen ska försöka sälja på en butik, vilka skulle ni kunna tänka er att köpa i en stilren ram? Tänk då att det är en vit eller svart ram med passepartout, storleken på ramen kommer vara 30×30 cm.  Lämna gärna svar så snart som möjligt så att det finns chans att köpa bilderna innan jul, lämna ditt svar i kommentarsfältet tack.

Lämnade visst det glada humöret i frysdisken på ICA, känner mig som en frusen taggig växt, ska krypa ner och värma mig, fälla in taggarna och sluta vara en igelkott…

… skulle jag gärna vilja ha en motorcykel som jag kan köra på. Men jag vet inte när jag blir så stor. Jag har varit tillräckligt stor för att ta mitt motorcykelkörkort. Men sen blev jag välmedveten om riskerna, tack mamma, pappa, lillebror och resten (eller det var jag väl innan också, medveten om riskerna alltså). Men ändå. Jag tycker att det är roligt. Eller tyckte. Jag har inte kört sen jag körde upp sommaren 2006. Uschamej. Men i dag tog jag i alla fall tillfället i akt att titta lite och känna lite. En HD såg ut att passa mig. Tillsammans med mina snowjoggers.

Här är två av bilderna som blev till när jag lyssnade idag. Istället för att ta mig tid att teckna så lyssnade jag att teckna under tiden som jag ända ”bara” skulle lyssna…

…undra vad jag äger, vad de små liven menar? Är det, det här som kallas för fjäsk? Jag kanske äger min bullerskada som jag förmodligen kommer få för att det är ett sånt otroligt ljud som kommer ut från elevernas små munnar. Men så härliga de är, om de bara kunde prata med små bokstäver och inte slå rekord i att ha en massa nålar i fingret…

Jag var på vårdcentralen och talade med en doktor för att jag för tillfället upplever att jag somnar snabbare än Skalman och ser fler stjärnor mitt på ljusa dagen än vad Vintergatan kan visa mig på natten. Doktorn uppmanade mig att köpa hörselkåpor på Claes Ohlsson, de kostande nämligen bara 30 kr nu istället för 180. Bra pris! Men hur skulle det fungera tror ni, om fröken har hörselkåpor?

Doktorn menade att en bra ljudnivå ligger på 40 decibel, vilket är ungefär det ljud som hörs från en tyst diskmaskin. När jag har lektion är det mellan 9 och 20 elever som i spridda skurar låter som högljudda diskmaskiner som diskar kastruller, stora kastruller i ca 60 minuter. Jag visste inte att skolan var en industri, där hörselkåpor borde höra till uniformen, hur kunde det bli så, visste ni det?

…Örebro låg på Öland. Då skulle jag alltid bo där. Fast vad skulle jag då längta till?

Jag är en kräfta. Full av känslor. Med spring i benen. Köttfyllda klor. Suga, skala, äta. Jag är en kräfta.

Täckt av katthår
Rivmärken på handen
Livrädd katt under sängen
Svettig lektant
Repor i parketten
Damm som virvlar runt
Ska vi kela nu?