Den 29:e mars…

Foto: Lena Larsson photography

Ja, då såg familjen ut såhär, med en två veckor gammal Erling och med en frodig mamma Hjort. Familjelycka, mjölkstinna tuttar, hormoner, svettningar, skör bebis, förväntansfull storebror och kärlekfull familj. Och med en grym fotograf som försökte fånga härligheten mellan amningar, gigantiska tuttar och liten bebis som prompt skulle vara vaken hela tiden.

I vanliga fall ser man ju dessa bebisbilder där ungen sover sig igenom hela sessionen och fotografen kan böka och stöka och gulla bäst hen vill. Men inte här inte, Erling ville vara med, nära, nära och helst inte ligga själv på någon pläd och vara fotogenique.

Men som sagt, med en grym fotograf blir det ju bra ändå och jag är så nöjd att vi gjorde detta, körde all in gällande dokumentation. Både gravidbilder och nyföddbilder, det kan jag verkligen rekommendera, även om man tar kort mest hela tiden på sin nyfödda gobit blir det sällan så bra som när man anlitar en fotograf. Så lurar ni på det tycker jag inte att ni ska fundera så länge till, boka Lena Larsson vetja, hon kan sin grej med råge.

Och nu då, ja, nu helt plötsligt är Erling sju månader, jag är inte lika fyllig (tack gode gud för det) och hemmet är tamigtusan färdigrenoverat (mer om det senare för det är värt fanfarer, stående ovationer, ett blogginlägg med versaler och en massa bilder) och vi kan vara en kärleksfull familj på heltid. Så. Himla. Skönt.

Dessutom kanske jag finner tiden till att blogga, för det tycker jag verkligen om, jag vill skriva av mig, få ut tankarna på tangenterna och visa er ett axplock av alla bilder som jag tagit det senaste halvåret. Det händer grejer liksom. Tex träffade jag några superhjältar i fredags, vänta ska ni få se.

 

Sen då…

När vi kom hem så möttes vi av den finaste av korgar, full med parmaskinka, salami, goda ostar, marmelad, choklad och bubbel. Alltså allt det där som jag inte ätit under graviditeten pga. pekpinnar från icke källkritiska studier, om ni frågar Agnes Wold 😉

Kom igen vad glada vi blev! Innan jag ens satt tänderna i godsakerna så vattnades det så i munnen att den där mackan på förlossningen sågs som en fis i rymden. Tusen tack kära vännerna, Johan och Vuka!

Sen landade vi i någon timme innan mormor och morfar kom med Frank (och en jädra god chokladask). Som vi längtat efter Franken. Och han var allt bra nyfiken, tittade kanske lite frågande på Erling till en början men sen var det raka vägen upp till sitt rum. Det första Frank ville visa lillebror var hur frän han är med Darth Vaderdräkt samt vilket himla fint rum han har. Kom, kom sa Frank glatt och vi följde efter. Älskade unge, klart att Erling ska ha koll på var Frank bor.

Nu var familjen komplett och dagarna innan mjölkkiosken ställt sig på vid gavel och bjudit upp till baby blues så hann vi allt gå på några sköna promenader, leka i lekparken och inte oroa oss nämnvärt över hur vi skulle få ihop livspusslet…

 

Summan av kardemumman

Och så hade då lilla Erling kommit till världen. Lilla och lilla. Ganska lång för sin ålder, haha, med en helt normal vikt. 54 cm lång och 3840 gram kärlek, som ni redan vet. Och hår, han har hår. Frank hade typ 5 långa hårstrån mitt på huvudet, Erling har en bokstavligt talat bebislen brun kalufs, så fint. Oklart om jag ska tacka halsbrännan för det eller inte, men bra rart är det. Kalufsen alltså, viss halsbränna uppstår fortfarande fast jag har hänvisat den dit pepparn växer x antal gånger.

Så låg han där i min famn, sög tag i tutten så att det sjöng i hela bröstkorgen på mig och vi fick in den efterlängtade mackan. Den hade jag ju sett fram emot som bara den. Men i samma stund som jag tog en tugga så insåg jag att det var dumt att föda barn tidigt en måndagsmorgon i just den aspekten eftersom det sällan finns söndagsfärskt bröd, haha. Upplevelsen av mackan från förra gången överträffades alltså inte, men man kan ju inte få allt 😉

Och själva förlossningen gick ju hur bra som helst. Jag hade tensmaskinen till det att jag ålade mig ner i badkaret och sen var det ingen mer smärtlindring än varmvatten, envishet och svordomar. Precis som förra gången var min inställning att det kommer göra mer ont så det är bara att kämpa på, jag är en kvinna med urkraft skapt för detta och kroppen vet vad det är frågan om, så naturligt som det kan bli med andra ord. Och uppenbarligen har jag min tidigare träning att tacka då jag denna gång kände mig så stark att jag vill jula i korridoren utanför när det var dags att åka hem, men man vill ju inte vara för skrytsam, jag menar vi bor ju i landet lagom. Ha!

Sen när vi hade kört en smula anknytning, vilat några timmar och Erling och jag hade blivit godkända för hemfärd så åkte vi helt sonika hem runt lunch den 14:e mars. Tog med oss all packning och vinkade glatt adjö.

Jag med ett bedövat stjärthål och ett underliv som sved som om det gjort en glidtackling i en innebandymatch efter några korsstygn, Erling ovetande om framtiden och Jocke gubbtrött av ansträngning, haha. En perfekt trio med oerhörd längtan efter Frank och tacksamhet att allt gått så bra.

 

 

160314 03.32

Som sagt, jag låg där i badet och svor med jämna mellanrum och blev mer och mer kissnödig, Jocke fick hjälpa mig upp så jag kunde slå en drill och sen tänkte jag graciöst hoppa ner i badet igen. Men det var tydligen inte Erlings tanke.

Nej, nej, för när jag tog en dusch efter toabesöket (så mycket enklare att duscha av sig istället för att torka sig, haha) så var nästa värk något helt annat än de innan. Jag bad Jocke ringa på klockan efter Anna så att jag fick förklara att det kändes annorlunda. Hon förstod att det började närma sig och jag började ana det i samma stund som jag kände mig bajsnödig. Anna tillkallade en annan barnmorska och de började duka fram vagnar med verktyg och jag hoppades innerligt att det lilla livet skulle titta ut snart.

Jag ville gå på toa igen men bajsade lite på golvet istället och sen var det tillbaka till sängen. Och det här med att baja lite det hör liksom till, jag bad förstås om ursäkt men det sista jag tänkte på var hur jag såg ut och hur min kropp uppförde sig, spritt språngande naken med en enda uppgift, föda barn!

Så jag tog plats i sängen, ställde mig på knä och förstod att det var krystvärkar jag hade att göra med nu. Livet skulle komma ur mig och jag tog i för kung och fosterland. Dock mer sansad än förra gången och lyckades på något bra sätt andas rätt och inte trycka på efter att krystvärken avtagit. Som sagt, ska en föda fram en Chesterfieldsoffa så får man ju fasen försöka hålla fattningen så att flyttfirman inte spricker i sömmarna, om vi säger så.

Och på tredje eller fjärde krystvärken så rann soffan ur mig. Lättad och tacksam. Jag ville göra high five, få en fanfar och glädjevråla men inväntade Erlings skrik och fick sedan likt en secn ur Matrix rulla mig runt navelsträngen och sätta mig till rätta innan han kom till min famn. En sån förtjusande liten skrynklig gubbe med 10 fingrar och 10 tår.

Total lycka! Bragdguldet var i hamn och moderkakan skulle bökas ut. Alltså det här som kommer precis efter en förlossning, det tycker jag att man kan spola förbi. Eftervärkar, blödningar, mindre lagning av flyttfirma och sånt viktigt som ändå måste ordnas, men det gick bra. Det känns ju också, icke att förglömma, men med en livs levande liten människa i famnen är det givetvis en smärta som snabbt går över.

Erling var född och vår familj blev komplett.
Hur det var sen återkommer jag till…

 

 

Nils ERLING Viking

Nu är han här, den lille gubben som har varit i min mage i 289 dagar. Ni som vet ni vet ju redan, det är inte precis så att den här bloggen står för de mest dagsfärska nyheterna, men förhoppningsvis kanske jag kan hitta tillbaka till det inom en snar framtid.

Mitt flöde på Instagram är dock desto mer uppdaterat och just nu speglar det så klart den här bebisbubblan som vi befinner oss i. Bubbla och bubbla, en bubbla som jag tycks fylla med den omtalade tredagarsgråten plus några extra dagar, tvivel på min roll som tvåbarnsmamma och det faktum att jag återigen har snott Dolly Partons boobs (eller annan valfri storbystad kvinnas bröst, OMG!). Som tur är vet jag ju att det går över och att min roll som tvåbarnsmamma får vara just tvivelaktig såhär en vecka efter att jag vrålat ut en lillebror.

Men som förra gången så tänker jag att jag delar med mig av det här, det här med att föda barn, fast i omgångar och att ni som fortfarande hittar hit ibland kan tänkas uppskatta mina historier, för som sagt, jag försöker gärna bli bättre på att underhålla min blogg då jag egentligen älskar att skriva och att fota.

Så vi börjar så. Att han är här nu, han kom på tredje krystvärken den 14:e mars kl 03.32, är 54 cm lång och vägde 3840 gram. Och jag tror banne mig att den lilla gubben heter Nils ERLING Viking. Vad tror ni om det?

Fortsättning följer…