Otippat äventyr

I lördags fick jag vara med på ett otippat äventyr. Min roll på äventyret var att fotografera. Jag visste att jag skulle fota en kubansk konstnär och några andra snubbar, inte mer.

Och vad jag skulle fota sen, håll i hatten. Jag vill tillbaka dit nu. Så mycket fina föremål på en och samma plats. Men nu får ni bara en liten sneakpeak, för fortsättning följer…

Jag hade nämligen förmånen att träffa en konstnär, en konsthallschef, en Chryslerfantast och tillika VD, en säljchef och en entreprenör med fingertoppskänsla för att få saker att hända. Sistnämnda kan vi även kalla Gunnar, han heter det så det är ju lämpligt. Och den här Gunnar är en ny bekantskap och uppenbarligen en bra bekantskap, med tanke på att han ser till att saker händer, så såg han till att jag fick vara med på det här.

”Det här” är lite svårt att beskriva, men det kommer bli bra. Jag känner det. För om vi säger såhär, en makalös konstnär, en jädra massa fina bilar och oändligt massa rör, ni hör ju själva, det kan ju blir precis hur bra som helst. Jag säger bara 28 maj, save the date!

Och vill ni se vad konstnären Juan Andres Milanes Benito har gjort innan så ska ni trycka här. Vill och vill, jag tycker ni ska, för han är minsann makalös.

Så är det med det.
Och ja, det här är en cliffhanger som heter duga!

 

Kosmoskatten

Alltså det här är ju inte precis Kosmoskatten från Dr. Snuggles. Det här är liksom THE KOSMOSKATT, den andra katten tyckte att jag var så himla frän så den snodde mitt namn och det kan man ju förstå. Det är okej, men kom ihåg vem som hette det först.

Ni ser ju själva vilken rymdtiger jag är som liksom tittar lite förbi och blickar ut över oändligheten med hopp om att finna nya vägar för att fånga mitt byte. Jag har stenkoll och skarp blick, kan ryta som en tiger och spinna som en katt. Med vässade klor och snabb tunga. Ofattbart mjuk päls och precis så där lurig som en tiger kan vara. Och trygg, jag skyddar min familj som jag skyddar mitt byte…

Hon som har fött upp mig får berätta mer någon annan gång, hon håller tydligen på och göder en häst nu. Herregud vilken djuruppfödare hon är, helt otroligt när man tänker efter. Tur att de flesta av oss får flytta till nya hem, tänk hur det skulle se ut i Astrid Lindgrens värld annars, vilken cirkus!

Kom ihåg att det går utmärkt att beställa valfri kreativt konstverk från min uppfödare, hon fixar det mesta med hull och hår, skicka bara ett meddelande eller lämna en kommentar, jag bor nämligen i Linde så mig kan ni minsann inte lägga band på.

 

Partaj med Pagelle

 

Jag flirtade till mig en sprillans ny sparkdräkt från Lindex med abstrakt mönster av min kära man, köpte lite bling-bling på Glitter och stoppade ner fötterna i mina klackigaste skor och begav mig mot Ritz, ovetande om vad kvällen skulle erbjuda. Det jag visste var att jag skulle på något slags Ladies Night, tack gode gud för att det inte var det med lättklädda snubbar på scen och tokiga svettiga tanter i orkesterdiket, det hade jag aldrig följt med på. What so ever.

Men nu mötte jag upp min kollega Martina och min goda vän Vuka för att reka läget på Ritz, Input ställde nämligen upp som sponsor i form av att låna ut möbler till scen, så vi traskade in där innan alla andra, besökte logen där tjusiga ladies piffades och gick ut på taket och tjuvrökte. Haha. Skoja bara, jag röker då rakt inte. Vidrigt är vad det är.

Hur som helst, det blev show, en Carolina med magisk röst tar ton så att håret på armarna reser sig och det går ett sus genom publiken av häpnad. Publiken som består av damer i alla åldrar och som har någon slags anknytning till Pagelle. Sen kommer en snubbe med saxofon och lirar kjolarna av oss och ber oss sittdansa med armkrok. Här säger jag sitt ner i båten och tänker att en inte behöver boka finlandsfärja om man kan få det såhär likvärdigt på Ritz.

Och kvällen rullar vidare, event Gunnar hittar på tokigheter och rätt vad det är blir jag intervjuad och berättar lite kort om Input, sittandes på scen tillsammans med en chef från Nordea, en donna som importerar champagne och självaste miss Pagelle her self, eller åtminstone bossen för de 14 butikerna i Sverige. Fattar jag det som. Men det är snabba vändingar, ge mig en mick och en scen och jag går inte där ifrån. Haha.

Fast det blev modevisning, det var ju lite det som var grejen och det var jag inte med på, då satt jag klappandes i publiken och blev glad av modellernas fina framträdande och tänkte att nu får jag minsann besöka den där butiken, för jösses så mycket fint de hade att erbjuda.

Sen hör jag bara, ni som var uppe på scen här nyss, kom tillbaka ni kommer inte ångra er. Snabb som en vessla spatserar jag upp i rampljuset, haha, de andra damerna ansluter och det visar sig att vi ska få åka med någon storfräsares båt, dricka champagne och förena nytta med nöje. Ge mig en flyväst och sen är jag med.

Jag vet inte riktigt vad det här blev, men jag tog en sväng om på scenen, dansade glatt och drack några glas bubbel off scen innan jag traskade vidare för en drink på Makeriet tillsammans med ovanstående donnor och sen var det väl inte mer med det. Men en sak är säker, secnskräck har jag då rakt inte…

Tack igen för en tokrolig kväll, mycket bra fixat Martina och tack för att du lät mig frilansa lite 😉

 

Djuren berättar…

Om ni orkar läsa så berättar djuren lite mer om sig själva här nedan. Hänger snett gör vi för att vi inte är som alla andra. Det är liksom inte bara att vara en tavla, det är mer än så…

Pride zebran – Nog för att det kan vara svårt att gömma sig med den här fina dräkten, men ni vet på pride är jag zebrornas zebra. Och om du dessutom köper mig så går alla pengarna oavkortat till kampen för att minska spridningen av HIV. Är inte det bra så säg? Ni kanske undrar hur, det är bara att lira in på Tradera och söka på mitt namn, lägga ett bud och hoppas på vinst. Gör’t bara!

Tuppenja – En morgon när jag vaknade så var jag bara där, på det där stökiga kontoret, inte alls långt ifrån där jag egentligen bor. Ni vet den gula lekstugan precis bredvid eken. Men efter en tisdagsfest utan dess like så hamnade jag alltså på ett kreativt stökigt kontor, vaknade upp med lilaskimmrande fjäderdräkt och förvånad syn. Och nu vill jag ju flytta hem igen, får jag bo hos dig?

Hjort är gjort – Från början hade jag inga synfel, jag kanske inte har det nu heller, men man vill ju vara modern liksom. Så snacka om modern hjort jag är. Jag ser liksom längre än du kan ana och har ett snöre bakom huvudet så att brillorna inte ramlar av när jag hoppar fram på mina klövar. Fiffigt som fasen.

Giraffen har koll – Att jag har. Vet ni hur lång jag är? Typ fem meter. Hallå. Fem meter, jag kan dribbla bort vilken basketspelare som helst. Jag menar, min tunga är lika lång som en nyfödd människobebis. Galet. Jag vet. Så klart som tusan att jag har koll.

Evas zoo – Hon ba’, ställ upp er här nu så att jag får måla av er ordentligt. Zebran ville ha en räv bakom örat, pingvinen ville känna sig lång och ståtligt, chimpansen ville leva lite on the edge så att säga och strutsen vill få en hyfsat lång polare att gnägga med på savannen. För att inte tala om ormen från paradiset som slingrar sig ner för att snacka lite med koltrasten på hjortens rumpestump. Och ja, man kan tro att strutsen bara har ett halvt ben, men den fick liksom lov att ställa sig lite upp på en kulle bakom zebran för att komma upp ordentligt till giraffen. That’s why. Grodan då, grodan is just chill’n.

Camo ko – Jag förstår att ni är förvånade och ni undrar varför jag tittar ner på er sådär. Det har liksom bara att göra med att jag är befäl för den här truppen. Jag står liksom lite över alla andra. Eller jag tror det i alla fall med tanke på att jag föddes som en camouflage kossa. Pretty fantastic, med andra ord. Men mest gömmer jag mig bland vallmofälten på Öland och håller min vakt.

Hold your horse – har ni sett någon gladare häst? Nej, skulle inte tror det. Nu kan man ju tro att jag vunnit på lotto eller nåt, men när ni ser alla mina polare här inne så fattar ni ju att jag är gnäggande glad. Vilket gäng vi är. Och det enda vi begär är att bli matade med kärlek. Så hold your horses honey, I’m home!

Herreminget – jag stod där bakom stenen vid Rävgången en morgon och fick syn på en så himla fin soluppgång att jag blev alldeles till mig och helt sonika sträckte på huvudet och fick se att gräset minsann inte var grönare på andra sidan. Jag ba, herreminget vilken lättnad, jag har det ju så bra där jag är. Fast det är klart, har du en massa kärlek och grönt gräs så hänger jag med dig hem.

Bussiga bullen – Bussigare bulle får man leta efter. Jo det är faktiskt sant. Egentligen är jag vakthund här, jag menar nog för att kossan är kamouflerad, men det är ingen garanti, därför ligger jag här och ser väldigt loj och bussig ut, men jag har minst lika bra koll som giraffen. Så är det bara.

Coola katten – Jag säger bara, bakom mina solglasögon kan jag va mig själv! Och jag älskar’t. Jag och hjorten köpte brillor samtidigt, hjorten fick ett par solbrillor på köpet så vi körde sten, sax och påse om vem som skulle få vilka. Lovar att jag vann de bästa, ni skulle bara veta. 

Monkey business – Man får inte lipa säger ni, nä men vad glor du på då. Här har jag ridit hit på en flodhäst och fått andan i halsen, träffat en kamouflerad ko och en hjort med gula glasögon, inte så konstigt då att tungan åker ut. Jag vet ju inte hur jag ska bete mig…

Struts kan du va – Precis, stå inte där och fnittra. Har du provat att springa med styltor och fjäderdräkt, det är nämligen precis så det är att vara struts. Man skulle vilja flyga, man har liksom förutsättningarna, egentligen. Men någon glömde vingarna. Sjukt dålig planering där. Jesus.

Längtar bort eller hem – Ni vet när det är lite oklart om man har det bra där man är eller om det är något som saknas. När man har allt fast ändå inte, sand mellan tårna och en opålitlig sjöman till havs. Då är det inte så himla lätt att bestämma sig för vart längtan håller hus. Hemma eller borta. Därför står jag här på stranden och funderar lite på det.

Och har ni orkat läsa ända hit så kan jag glatt meddela att tokiga djur och annat färgglatt som målas med kärlek och akryl gärna produceras efter önskemål, så tveka inte att höra av dig.

I morgon är sista dagen som vi visar upp oss i Hantverkarboden i Wadköping, det är öppet mellan 11-16 och planscherna här nedan finns till försäljning för endast 100:- stycket och är i A3.

Kom och köp!

 

En liten status bara…

Nu brinner det i knutarna. Det är väl ingen skräll att jag har mycket för mig, men nu har det nästan slagit slint. Jag har ruvat på ett zoo hela hösten och värpte nyligen ut hela högen. Dra mig baklänges, det är liksom inte bra att föda upp ett zoo på mindre än en vecka. Men är man konstnär så är man, då görs banne mig inte saker i god tid, men det görs gott i otid. Kan man väl säga.

Och nu är alla mina tokiga djur samlade i Wadköping, jag bad dem ha lite fest nu när de är samlade, innan de liksom skiljs åt och flyttar ut i landet.

Som ni ser är utställningen nu fram till söndag. Om ni vill besöka mig och djuren är vi där tillsammans fredag-söndag mellan kl 11-16. En närmare beskrivning av dem kommer senare.

Nu är jag slut som artist. Men då vet ni hur läget ligger. Yeseriba!

 

Sorg blir skapande…

Min plan att omvandla sorgen till skapande har gått ganska bra. Gårdagen var förstås oerhört sorglig med allt vad det innebär, men i dag känns det lite bättre. Jag tänker på det fina och förpassar det fruktansvärda.

Hur som helst la jag liksom på ett kol när det bestämdes att vi skulle åka hit, ett kol för att föda upp en isbjörn och en häst. Isa Svalbard och Pink Legolas. Färgen på Pink hade knappt torkat när djurtransporten lastades, men det gick bra. Eftersom Frank är hos mormor och morfar kunde vi ta ur bilbarnstolen och fälla sätena på vår familjecombi (ja, jag ska ju berätta om det där med bilarna, sen, men men) och helt sonika locka in djuren där. De bor på en varsin duk som är 120×80 cm så de tar lite plats.

Men nu är de hos sin nya vårdare och de fick bra betyg. Nu ska tomten bara försöka slå in dem i värdiga paket för att de riktiga ägarna ska få ta del av deras personligheter på julafton. Isa Svalbard kan se lite bister ut, men hon är lurig och varm och go som bara den. Hon älskar att bli kliad på magen och busa med Pink. Och Pink Legolas ser ju rätt tyglad ut där hon står, men tro mig, skenet bedrar, hon är full i bus och vild som den tokigaste My little pony du kan tänka dig.

Så vi får väl se hur det där kommer gå. Jag känner mig i alla fall nöjd över att de ska få bo på norra Öland hos de finaste barnen och är tillfreds med att sorgen kan bli skapande.

Vilket är lovande inför utställningen den 9-14 december i Wadköping.
Missa inte det!

 

Evas zoo

I sann konstnärsanda sitter jag här med skissade önskedrömmar om kommande utställning, högerhandens sida längs med lillfingret är täckt i blyerts och den största duken har fått en början på vad som förhoppningsvis blir ovanstående konstverk i akryl.

Evas zoo på en målarduk som mäter 100 x 150 cm. Jag är fylld av energi och kreativitet, jag har bestämt att sorgen ska omvandlas till styrka och skapande. Jag vill som vanligt måla hela världen och göra allt på en gång. Den 9-14 december tar jag med mitt zoo till Hantverkarboden i Wadköping och hänger upp djuren på rad, det där lät inte bra, men ni fattar. Min samling av luriga färgglada djurarter kommer spraka av glädje tillsammans med min kompis Sofis lika färgstarka landskapsmotiv. Vi satsar förstås på att sopa banan tillsammans med Lucia och locka julmarknadsbesökare till konst och kultur.

Såhär när klockan precis har slagit midnatt och november har avslutat sin första dag så känns ingenting omöjligt. Det har säkerligen att göra med de chokladöverdragna kaffebönorna jag stoppade i mig för någon timme sen, men ändå. Jag är vid gott mod trots att den där förbenade cancern tog min Ölandsmamma för en vecka sen. Fuck that shit sa jag.

Så nu ska jag måla för henne och som sagt omvandla sorgen till skapande och låta vågorna av tårar komma när de vill men försöka fokusera på det braiga, för det är ju så himla mycket som är bra, det är lätt att glömma ibland. Men när sånt här fruktansvärt händer, då får man sig en käftsmäll och påminns om hur bra en har det.

Det var väl mest det, så kom ihåg, det viktigaste; var rädda om varandra och lyssna på kroppen och det näst viktigaste; välkomna på utställning i Wadköping den 9-14 december 😉

 

Deermountain levererar

Jo, det är faktiskt sant. Ibland hinner jag styra upp lite bilder av olika karaktär. Innan sommaren fick jag i uppdrag att illustrera bröllopsinbjudningar, ett himla roligt uppdrag som jag inte visat er innan. Men nu. Jag blev nöjd och kunden blev ännu nöjdare. Ni får tänka er att det är ett fyrkantigt kort som man viker på mitten och inte att jag har tänkt bakochfram på något vis, utan det är rätt.

Sen får jag beställningar på teckningar till dop lite då och då, vissa blir godkända och andra inte. Men det är inte helt lätt alla gånger, men det viktigaste är ju att kunden blir nöjd så då får jag göra om så att magkänslan kan jämföras med en världsmästare.

Så är det med det, och jag, det nalkas ju utställning innan tomten kommer också.

Måla Eva, måla!

 

Längtan

I skrivandes stund är jag pepp som bara den på att åka på party hos min fina kollega. Jumpsuiten som jag hade förra helgen är på, dock lite sliten i sömmarna sen spontandansen, men jag hoppas att den ska hålla för några danssteg till. Annars tänker jag att svart eltejp kan rädda det mesta. Haha.

Hur som helst tar jag ju tillfälle i akt att sprida ut min konst när det vankas födelsedagspartaj. Så jag har målat av ett kort på den sköna bönan som fyller, hon står och blickar ut över havet som ni ser, kanske att det är någon på den där båten som hon längtar efter, kanske inte. Jag har i alla fall döpt tavlan till ”Längtan” och jag hoppas verkligen att födelsedagsbarnet kommer älska den, för jag är nöjd. Och det är ju en bra början.

Extra bra för att jag känner att det här med utställning i Wadköping runt jul kan bli bra, riktigt bra, eller vad tror ni? En torsdagstavla varannan vecka och saken är biff.

Men nu blir det finfest med härliga tjejer.
Lovlely lördag på er godingar!

Och ja, inlägget är tidsinställt för jag vill ju inte att ”Längtan” ska tjuvtittas på innan den överlämnats till ägarinnan.
Hallå, en har väl lite koll. 

 

Pedagog Örebro

Ni kanske kommer ihåg den här skylinen av Örebro som jag flitigt arbetade med och prompt tyckte att Örebro Hockey skulle ha på sina matchtröjor och som jag fortfarande inte har någon som helst förståelse för att de inte valde, så himla snygg liksom.

Nu har den fått ett nytt liv på en hemsida som heter Pedagog Örebro och som bland andra drivs av min vän Anna-Eva. Jag tycker att det blev bra det där och nu har jag precis taggat på ett hus, vilket jag egentligen inte alls förespråkar, men jag vill ju ändå att det ska finnas någon slags märkning av undertecknad, lite kredd vill man jag ha.

Hur som helst är ni lika oförstående över Örebro Hockeys val av svart rock’n’roll i form av ett streck på tröjan och vill se min skyline och dessutom få pedagogiska tips och råd så är mitt hetaste tips att gå in på hemsidan, pedagogorebro.se.

Ni kommer inte bli besvikna. Så det så.

 
1 av 1612345»»