Håll i hatten vilket väder vi har nu, det är ju helt fantastiskt! Strålande sol, något svalkande vindar och inte ett moln så långt ögat kan nå. Lite vattengympa i poolen och duktiga barn som avslutat en veckas simskola med simborgarmärken som bragd.

Jag knäckte lite extra i poolen och sålde glass på löpande band. Inte i som i klädsim med en glasslåda på magen, men som i poolentrén. Min huvudräkning fick återuppliva gamla minnen sen högstadiet och det gick ganska bra minsann. Det var roligt att träffa glada badgäster med fina solbrännor.

Jag ska nog själv bättra på min bränna lite innan nya äventyr tar mig till Kalmar. För här i repan har vi det alldeles för lugnt. Inte så konstigt med en fullbelagd camping och riktig sommar.

Jag hoppas så klart att ni njuter ordentligt av den härliga sommarvärmen, dricker rikligt med vatten och tänker på hur förbannat bra ni har det!

Jag läste snabbt om Juliaresan på en dagstidning och blev rörd av deras resa. Men jag visste inte då att jag en dag senare skulle fälla tårar för deras fantastiska tripp ägnad till deras bästa vän Julia som gick bort i cancer den 29 februari i år.

En timme innan de äntrade scenen på Böda fick jag veta att de skulle cykla i mål på Böda Sand. Självklart skulle jag dit och skänka pengar till Barncancerfonden. De har cyklat från Östersund och samlat in pengar längs vägen för att stödja forskningen av cancer. Det tog 11 dagar att komma till Böda. Det tycker jag sannerligen är en bragd. Det är åtminstone en herrans massa mil på cykel.

De är i mål som i sin cykelresa. Men de är inte i mål som i insamlingen till barncancerfonden. Skänk pengar du också. Här kan du läsa om deras resa, Juliaresan.se.

Åh herregud vilken dag!
Jag kom in tidigare för att jag skulle hinna blogga lite. Det kunde jag se mig i stjärnorna efter. Shit majbritt! Det har ringt så mycket att alla linjer varit upptagna, det har inte gått att ringa ut. Det har checkats in och checkats ut på löpande band. Klossar har saknats och gästerna har varit ivrigare än någonsin. I takt med att solen skiner blir gästerna allt ivrigare att få komma in på sina platser och byta om till campingoutfiten och besöka stranden. Jag förstår dem, men vi kan inte trolla med knäna. Köerna blir långa mitt på dagen och lunchrasten blir i mellistid för en dagisfröken som mig.

Följande gäller, det är utcheckning på campingplatser senast kl 12 och incheckning är från och med kl 14. Dessa två timmar har vi på campingen tillgodo då det kan uppstå missförstånd och gästen inte lämnat sin plats i tid. Kommer ni som gäst tidigare än kl 14 kan det alltså vara så att platsen inte är ledig. Och därför kan vi inte checka in er tidigare. Vi gör som sagt vårat yttersta för att tillgodose alla våra gäster, men det är en stor anläggning och väldigt mycket som ska flyta på. Vilket det oftast gör.

Jag som i en liten tant i sammanhanget (sammanhanget som i unga säsongsarbetare under 25) blir alldeles yr om jag är utan föda för länge och mitt tålamod ska vi inte tala om, det blir mer likt en tonardo en än dov yrsel. Men jag måste ändå säga att vi alla som arbetar här gör ett hästjobb. Just nu är campingen helt fullbelagd, vilket innebär att vi i skrivandes stund har 1436 enheter incheckade.

Jag ser framemot morgondagens ledighet och slutar inte förvånas över telefonens ständiga ringande. Jag tycker att det är roligt när man presenteras sig med sitt namn och sin hemort, det är en kul detalj. Hej, det är Eva Hjortsberg här från Örebro. Jasså. Extra roligt är det när det ringer gäster och pratar hela tiden, ställer frågor och talar med sig själv och undrar varför vi på andra siden luren är tysta. Om vi ens finns kvar. Hur ska man hinna säga något då?

Och så var det den där glada värmlänningen som först hade fått punktering på husvagnen, sen hade mobilen dött och när han fick tala med mig insåg han att han hade bokat på fel camping och alltså inte hade någon plats hos oss. Men det är inte mycket som knäcker en värmlänning, så han var så glad och tacksam över att jag kunde ge honom numret till den campingen han hade bokat.

Jag däremot är lite matt nu, inte knäckt, men jag stämplar ut med en gäspning och hoppas att solen är kvar imorgon på min lediga dag. Då ska Wilma och jag bara götta oss.

Hoppas att ni alla får en fantastisk afton och njuter av den 23:e juli.

Lördagskväll. Från Bödde vidare till godisregn för att sedan välkomna Böda Beach Band och Pernilla Wahlgren. Folksamlingen runt stora scenen är ett faktum och solen lyser in mellan träden. Barnen sitter på föräldrarnas axlar och Anna hälsar både gäster och artister välkomna. Det klappas i händerna och jublas när Pernilla gör entré på scen. Pernilla kör sina gamla godingar och föräldrarna sjunger med och barnen fotograferar med sina mobiler och ler i takt med musiken.

Det är en fantastisk lördagskväll och alla verkar nöjda med sin vistelse på Böda Sand. Solen skiner och en kändis står på scen. Annat vore väl konstigt om gästerna inte var tillfredställda på Sverges finaste camping.

När Pernilla gått av scenen kommer Bödas bästa bossar upp, Anna och Lotta, de sjunger Bödasången tillsammans med Böda Beach Band och publiken. Avslutningen på kvällens tillställning blir grym. Samtidigt ringlar sig kön av autografjägare runt scen med hopp om ett fotomoment och en autograf. Dock inte av Bödas bästa bossar utan skriven av kvällens gäst.

Pernilla gör en galant konsert, hon är proffsig i sin artistroll och otroligt vänlig efter konserten då hon skriver autografer på löpande band och ler som om hon aldrig gjort något annat. Har hon någonsin gjort något annat kan man fråga sig. Barnen är pirriga och spralliga för att få bli fotograferade med den supergulliga och charmiga Pernilla.

Jag själv passar givetvis på att ta en idolbild och dela med mig av mitt visitkort. Och så lång dag som jag hade på campingen har jag inte haft sen jag gifte mig här och bodde på området. Men visst har det sin charm att vara en del av Böda. Och jag är väldigt glad att jag får hoppa in här och röra om lite i grytan under högsäsong och klart som tusan att jag sjöng med till piccadilly circus.

Vad tyckte ni om konserten?

Grilloset börjar lägga sig som en tät dimma över campingen samtidigt som vi laddar för Pernilla Wahlgren på scen och jag svettas som inhoppare för gänget i Lyckofigur. Då kan jag lägga till det i min CV, jag har inte bara illustrerat Böddes målarbok utan även lånat hans byxor.

Det var svettigt men jag svimmade inte. Jag log glatt och vinkade som aldrig förr. Hade det varit tävling mellan kungafamiljen och mig i glada, hövliga vinkningar hade jag vunnit.

Jag belönades med en glass för en kramgo insats och för ett ögonblick var jag en lyckofigur.

Nu väntar jag tillsammans med hälften av campinggästetna på Pernilla Wahlgren och Böda Beach band. Jag ska vara Bödas paparazzi.

Rock on gott folk.

Nu är jag lite nervös. Eller okej, jävligt nervös. Jag är redan yr och matt efter nattens skilsmässa. Det var väl själva fan vad det ska göras slut om nätterna. Det tar på krafterna. Jag blir dumpad var och varannan natt av min älskade man. Mardrömmarna haglar tätt och jag är helt förstörd. Det tycker jag inte alls känns rättvis eftersom jag är en trogen och älskvärd hustru. Trots att jag befinner mig 40 mil från min äkta hälft så är skilsmässa nattetid ett hårt straff.

I skrivandes stund håller jag dessutom på att bli galen då en flicka som för ögonblicket sprungit ifrån sina föräldrar sitter och leker med den där dyra leksaken, ni vet, den låter som ett helt dagis eller som en hel bondgård full av djur i målbrottet. Samtidigt svarar jag i telefonen och tillmötesgår gästerna mellan raderna och flickan trycker frenetiskt på alla knappar samtidigt.

Och jag är nervös. Nu är det bara en halvtimme kvar innan jag ska knäcka extra för Lyckofigur. Robban frågade mig innan om jag kunde hjälpa honom mellan 18.15-19.15. Jag sa ja innan jag visste vad jag skulle göra. Klassiskt misstag. Gör inte det.

Jag ska hänga med den där maskoten. Typ nu. Alltså arbeta som dagisfröken med glatt fejs och vinka till barnen. Inget konstigt egentligen. Men det är en maskot. Med skitstort huvud. Han är ju verklig egentligen. Jag ska bara låna hans byxor en stund. Jag kommer svettas ihjäl i den där dräkten. Giv mig styrka. Om det är någon gång i livet som jag kommer svimma så är det säkert idag.

Bäst att jag tar mig samman och hoppar i dräkten.
Fortsättning följer…

Om vi säger såhär, jag skulle hellre bara fortsätta att vara snygg i incheckningsfoldern än att vara bajsnödigt nervös i en Böddedräkt…
Flickan är förstås åtrerlämnad till sina föräldrar.

Hoppsan Kerstin!
För ett ögonblick trodde jag att jag skulle få sparken, eller åtminstone en prick i registret, en varning med höjda toner och sura miner. ”Kul att du kommer hit två veckor om året och strular till det Eva”. Joråsatt. Jag säger att det en jävla tur att direktören har koll på datorer för jag har det uppenbarligen inte. Det är som att ett omen har lagt sig över mig gällande internet och datorer i samma stund som jag satte min fot i repan. Inte bra. Inte alls bra.

Såhär var det. Jag hjälpte glatt en gäst med en stugbokning över telefon. Och för att det skulle bli rätt med förfallodatum på fakturan sparade jag givetvis om datumet på fakturan. Men se det skulle jag aldrig ha gjort. Sen den stunden blev det trubbel. Trubbel de Luxe.

Den stackars gästen som jag glatt hjälpte fick förstås förstklassig service och blev nöjd. Men alla gäster efter henne som gjorde bokningar med fakturor som skulle mailas, fick hennes faktura. Och det var inte en person som ringde upp och frågade vad det var frågan om.

Nej, men det var bara jag som försökte göra rätt för mig och strulade till det hela. Åhhh. Opps!
Lika bra att jag piper till Lammet & Grisen nu och tröstäter med min bror.

Tack direktör Barkewall för att du kan laga mina misstag och jag lovar att aldrig mer göra så.
Och ni som fick fel faktura, det var mitt fel och det skall åtgärdas. Jag ber om ursäkt.

Hoppas att ni får en fin afton!

Nu slåss vi om telefonsamtalen. Det regnar utanför fönstret. Nej nu skiner solen. Polisens husbil parkerade precis utanför repan och barnen är snabbt framme och tittar läget hos konstaplarna. Det är drag hos polisen och lugnt i repan. Några incheckningar är på väg in och i takt med att solen skiner starkare blir det mer och mer gäster i receptionen.

Vi är full styrka i repan och vi fördelar arbetsuppgifter och raster så att allt ska flyta på. Men det är lite för lugnt nu. För min smak. Det är förstås ett tecken på att gästerna trivs trots vädret och att campingen är nästintill fullbelagd. Vi har några extraplatser lediga utan el och vädret spelar oss som sagt ett spratt.

Jag håller ordning på tuttarna och Svante sträcker näven i luften som ett segertecken över att han ska få beställa nya tennisbollar och kolla parkeringsautomaten. Konstapel Kjell kommer med info och vi dokumenterar och fotograferar.

Konstapel Kjell och hans kollegor och den tjusiga polisbilen kommer att finnas här utanför receptionen på onsdagar mellan 14-16, fram till vecka 32.

Så under tiden som makarna Barkewall flanerar på Soliden med kungen håller vi ställningarna på campingen. Och kanske finns det hopp om en fin sommarkväll, vad tror ni och vad gör ni en dag som denna?

Efter en ledig dag på resande fot är jag åter i stassen för mitt uppdrag i receptionen. Telefonen blinkar rött och jag ska alldeles strax stämpla in och glatt svara och tillmötesgå er med mitt bästa humör.

Vädret enligt yr.no skvallrar om växlande molnighet och enstaka solchanser. Någon regnskur kan förekomma och det kommer vara runt 20 grader varmt. Men som ni vet är norra Öland ett solsäkert resmål på sommaren så vi får hoppas att solen är med oss resten av dagen och att ni få en fantastisk dag på stranden.

Om inte kan ni ta del av butikerna i centrum, bageriets goda bakverk eller vattenlandet Makalös. Klockan 15.30 är det som vanligt after beach på Med havet intill, kl 17.00 kan man få åka häst och vagn med start utanför receptionen och kl 17.15 är det gympa vid stora scenen. Som vanligt bjuder Bödde in till minidisco kl 19.30 och därefter har Lyckofigur familjekryss med show.

Det är lillördag och jag hoppas som sagt att ni har en fantastisk semester hos oss. Nu är det bäst att jag svarar i telefon. Förresten har vi 1431 enheter incheckade och det är så gott som fullt.

Nej det går inte så bra. Min dator lever ett eget liv och är inte alls samarbetsvillig för blogginlägg och bildöverföring. Internet i huset är lika med noll och om det här inlägget är publicerat idag den 16:e juli är det ett mirakel då mobilens internetuppkoppling tycks vara på min sida.

Campingens internet är däremot helt okej. Men så fort jag sätter min fot i repan hör jag den obefintliga ringsignaler men ack så enerverande att det är svårt att inte lyfta luren och säga ”välkommen till Böda Sand, du pratar med Eva”. Eva sägs med lite olika utdragna a:n och ibland ler jag åt mitt uttal.

Jag ler inte lika mycket, knappt alls när det ringer gäster som glömt en leksak i en stuga och som inte har någon som helst förståelse för varför vi inte har prioriterat att; 1. Ta oss till posten, dvs 2 mil från campingen, 2. Postat hennes glömda leksak, 3. Åkt tillbaka till campingen, 2 mil igen och 4. Fakturerat damen som GLÖMT leksaken då vi sannerligen inte bjuder på porto när det är gästen i fråga som inte hållit ordning på sina saker.

Då ler jag inte utan får en adrenalinkick och berättar vänligt men bestämt att det är högsäsong och vi har lite annat att prioritera än er glömda leksak som tydligen kostade 800 kr. Himlar med ögonen som i en tecknad film och tänker, härrägud, på ren och skär närkingska.

Då, när telefonen ringer och jag nästan blir hes halvtimmen innan mitt egentliga arbetspass börjar är det svårt att få ro till bloggande, även om jag gärna vill. Men med ej samarbetsvilliga hjälpmedel håller jag mig till min höga arbetsmoral och hoppas på bättre tider för uppladdning av diverse info à la Böda Sand.

Förresten så vaknade jag med ett ryck 05.17 imorse och förklarade krig med en fästing i knävecket (fästning som jag skrev på FB, det hade jag behövt i knävecket när den där lilla jäveln kom), kanske det kan ha att göra med dagens lite sarkastiska tonart…