Det här skulle jag så klart skriva igår, men igår var det fullt upp med lucia och hemmafix. Men nu så ska jag berätta för er. Jag var som sagt på jobbet och hälsade på igår, det var fantastiskt roligt och glatt att träffa alla barnen. Jag saknar varenda unge. Därför kunde jag heller inte slita mig från varken kollegorna eller barnen förrän klockan passerat dagislunch. Det var lucior, pepparkakor och tomtar överallt. De sjöng så fint. Vi som i fröknarna fick väldoftande tvål som direkt ställdes in i det rena badrummet här hemma. Perfekt. Tack så mycket!

Och när barnen skulle sova så hörde jag en liten som sjöng en jullåt. Tvååringar som sjunger julsånger är väl hur gulligt som helst. Därför hoppade jag in och lugnade ner den lilla tomtenissen så att han somnade gott på madrassen. Hela barnaskarn sov nämligen inne igår eftersom det var så kallt ute och då räckte inte alla fröknarnas lugnande vaggningar till. Sötnötar, barnen alltså.

Sen förstår ni att jag själv blev en pepparkaksgumma, skulle vi kunna säga. För det visade sig att jag fick bli lucka nummer 13 i Böda Sands facebookkalender. Vad roligt. Och där har jag choklad i ansiktet och sitter och bubblar och har det gött på Nordpoolens spa. Det vore nåt. Och om någon Böda Sandare hittat hit tack vare det inlägget så är ni hjärtligt välkomna!

Nu längtar jag lite till sommaren, fast inte abstinensmycket. Bara lite. Fick förresten ett bra tips från fru Barkewall, att jag kan tänka att jag dyker i vågorna på stranden när värkarna kommer, det ska jag prova, då borde det gå som en dans. En dans med hajar i vattnet kanske…

Nåväl. Hoppas att ni alla hade en fin lucia.

På tal om goodwill så gick Skördefestens andra uppdrag a là Deermountain Design ut på att skänka pengar till ett barnhem i Bolivia. Eller jag var ju inte där för att dra ihop pengar enkom för det ändamålet, men det blev lite så i slutändan.

Tavlan som jag målade tillsammans med barnen såldes senare på auktion och summan, som tyvärr inte blev så stor, 500 pix, skänktes till barnhemmet. Men eftersom jag har ett hyfsat stort hjärta så valde jag att den summan som jag egentligen skulle fakturera Böda Sand för mitt arbete istället skulle sättas över till barnhemmet, så nu hoppas jag att den digra konstnärslönen kommer att resultera i någonting gott.

Och själva arbetet med att måla med barnen var väldigt roligt, visserligen lite kyligt i vindarna från havet, men vad gör väl det när paletterna är fulla med färg och barnen målar hejvilt. Dessutom ska tavlan så småningom bli vykort, det ska bli roligt att se. Och i Ölandsbladet fanns både mitt namn och mitt företagsnamn med. Bra. Bra. Bra. Och tack Böda Sand för uppdraget!

Uppdatering, självklart var det fler barn än ovanstående konstnär som målade, men eftersom jag inte har kunnat fråga deras föräldrar om lov att publicera bilder på dem så har jag avstått.

Tänkte visa er lite sneakpeaks från gårdagen. Först en sväng ner till havet i höstvind, solljus och med hoppande glada kor, sen en tur till Böda för arbete i välgörenhetssyfte och sedan svida om för en fantastisk grillfest med helstekt lamm, Ölandstokar och en massa skratt. Med andra ord en grym lördag. Bättre bilder kommer så småningom. Nu ska här studeras.

Hoppas ni får en skön söndag!

Som om det inte vore nog med uppgifter för den här fröken som sitter och smattrar på det kreativt smutsiga tangentbordet, så ska jag även arbeta lite på Böda nu när jag ändå befinner mig på ön. Jag ska styra upp en tavla med barnen, det ska bli spännande och roligt. Jag skissar upp det tänkta motivet och sen försöker jag styra barnen så att tavlan blir något åt det hållet. Det står att det ska bli ett jättekonstverk, men det blir inte större än 100 x 80 cm, för tanken är att någon rik rackare ska köpa verket senare och kunna transportera det i en vanlig bil, därav storleken. Annars hade jag gärna gjort ett jättekonstverk. JÄTTE.

Givetvis uppdaterar jag under helgen med min mobilkamera. Och som sagt, är ni på Öland, välkomna till Böda, där händer det grejer som ni ser, och ser ni inte så kolla in deras hemsida.

Kom igen. Hur skönt kan man ha det. Mannen och jag är på Böda, vi ligger och steker på en dubbelsäng i solen strax bredvid poolen. Makalöst. Jag lyssnar på P1 och mannen läser den där fnittrigt tokiga boken av Martina Haag, Glada hälsningar från Missångersträsk.

Vi går in stenhårt för att få någon slags solbränna. Mest jag förstås eftersom Jocke redan är sådär fint mjölkchokladbrun. Jag tar ett kärringdopp i poolen och försöker undvika Strix kameravinklar. Äter ostfrallor och kuckliurar på vilken glass jag ska äta.

Och så konstaterar vi igen att det är fantastiskt gött att ha semester nu, nu när solen skiner och vinden svalkar lätt. Nu när campingen inte är överfull och den svenska sommaren visar sig från sin bästa sida.

Jag hann knappt börja i repan förrän jag skulle sluta. Eget val förstås. Men två veckor går fort. Och trots magont och det där så hade jag en skön sista dag på värsta bästa sommarjobbet. Och rolig.

En timme innan jag skulle sluta ringer en donna och är lite lätt hysterisk i tonen, jag tänker förstås att det är någon i fara och att jag ska tillkalla sjuksystern. Men jag hör först inte riktigt vad hon säger utan uppfattar bara 200 grader, potatisgratäng, ugn och några svordomar. Jag har svårt att hålla mig för skratt då jag inser att det inte var någon person i nöd utan en middag i behov av potatisgratäng.

Problemet är att hon inte tänker ställa in gratängen i ugnen förrän hon vet att ugnen är på just 200 grader. Och hur fan ska man kunna veta det. Jag undrar om det inte finns någon lampa som visar det. Nej. Det finns ingen lampa. Hepp.

Jag ringer Eliassons och får reda på att det är en gasspis. Och där kan man inte se gradantalet. Jag ringer tillbaka till donnan med gratängen och berättar, hon påpekar att det är brådis eftersom det vankas middag för tjugotalet gäster om 40 min. Tillsammans kommer vi fram till att man får köra lite på känsla och vara beredd på att det oftast går fort i en ugn med gas. Jag lägger på luren och ler.

Jag hoppas innerligt att gratängen blev makalöst god och att middagen blev fantastisk. Och jag tackar för ett av dagens goda skratt. Och jag ler för att jag skulle kunna varit den där donnan som svurit över en ugn…

Jag märkte knappt att det var 470 enheter som checkades ut, det flöt på så fantastiskt bra. Och ja, det var alltså fler än den summan som jag angav tidigare. Under tiden som jag drack tranbärsjuice och svarade i telefon så passerade alla ekipage mig nästintill oberört. Det var med andra ord lite skillnad mot förra söndagen då det var ett smärre kaos här. Nu är nya gäster på väg in och vi har en skön söndag i repan. Det finns i skrivandes stund ett fåtal platser med el lediga och utan el ska inte vara något problem. Vi kommer med andra ord inte bli fullbelagda igen den här sommaren om det inte inträffar ett mirakel.

På smhi:s hemsida lyder följande prognos, molnigt och regn som kan ge rikliga mängder. Åska kan förekomma. I natt drar regnet bort, då drygt 15 grader och frisk nordvästlig vind. I morgon växlande molnighet, mest uppehåll, 20-24 grader och sydvästlig vind. Resten av veckan ser det ut som vi slipper regn och som att solen hittar tillbaka.

Så var det med det och jag vill kasta min urinvägsinfektion i upphittat-lådan.

Under tiden som jag var tvungen att uppsöka läkare och därmed lämna min roll i repan så körde jag lite sidoverksamhet på tomten, plats utan el till kompispris. Bra grej.

Men idag är jag tillbaka i hetluften för att jobba min sista dag. Och vilken dag det kommer bli. Vi ska checka ut 444 enheter. Jag vet, helt galet många.

Tips från sommarölänningen, åk så tidigt som ni bara kan, kan ni inte åka tidigt så antar jag att ni har tillräckligt med fantasi för att klara av den klassiska bilkön som startar strax norr om Köpingsvik och som om man har otur håller på ända till Ölandsbron. Är man dock den äventyrslystne och vill upptäcka nya vyer svänger man av vid Föra och tar vägen på östra sidan i hopp om mindre trafik.

Så, alla härliga gäster, kör försiktigt och hjärtligt välkomna tillbaka!

Håll i hatten vilket väder vi har nu, det är ju helt fantastiskt! Strålande sol, något svalkande vindar och inte ett moln så långt ögat kan nå. Lite vattengympa i poolen och duktiga barn som avslutat en veckas simskola med simborgarmärken som bragd.

Jag knäckte lite extra i poolen och sålde glass på löpande band. Inte i som i klädsim med en glasslåda på magen, men som i poolentrén. Min huvudräkning fick återuppliva gamla minnen sen högstadiet och det gick ganska bra minsann. Det var roligt att träffa glada badgäster med fina solbrännor.

Jag ska nog själv bättra på min bränna lite innan nya äventyr tar mig till Kalmar. För här i repan har vi det alldeles för lugnt. Inte så konstigt med en fullbelagd camping och riktig sommar.

Jag hoppas så klart att ni njuter ordentligt av den härliga sommarvärmen, dricker rikligt med vatten och tänker på hur förbannat bra ni har det!

Jag läste snabbt om Juliaresan på en dagstidning och blev rörd av deras resa. Men jag visste inte då att jag en dag senare skulle fälla tårar för deras fantastiska tripp ägnad till deras bästa vän Julia som gick bort i cancer den 29 februari i år.

En timme innan de äntrade scenen på Böda fick jag veta att de skulle cykla i mål på Böda Sand. Självklart skulle jag dit och skänka pengar till Barncancerfonden. De har cyklat från Östersund och samlat in pengar längs vägen för att stödja forskningen av cancer. Det tog 11 dagar att komma till Böda. Det tycker jag sannerligen är en bragd. Det är åtminstone en herrans massa mil på cykel.

De är i mål som i sin cykelresa. Men de är inte i mål som i insamlingen till barncancerfonden. Skänk pengar du också. Här kan du läsa om deras resa, Juliaresan.se.