Kulturglimtar

En kylig dag i januari när snövallarna var dubbelt så höga som mig, tackade pappa och jag ja till tillställningen Kulturglimtar i Ljusnarsbergs Kommun. Nu ett halvår senare på årets hittills varmaste dag känns inte det som det bästa beslutet. Vi ställer ut fåtalet tavlor i Ställdalens Folkets Hus. Det är en stor lokal. Griarosa stor lokal. Tidigare har det varit bioföreställningar, gymnastiksal, matsal och andra tillställningar här, med det känns mer som från en svunnen tid.

Jag fryser. Här inne är det svalt och skönt. Svalt och skönt om man kommer som betraktare, går ett var i lokalen, hummar lite och säger; vad svalt och skönt ni har det här, det är så himla varmt ute. En riktigt tryckande värme.

Ja, jo, det är lite behagligt här. Men 7 h sittandes eller liggandes på en scen med full kontroll över den grisrosa lokalen, så är jag inte jätte road. Givetvis är det roligt med en utställning. Men tid och rum är fel. Jag gillar läget ändå. Kanske inte läget som i Ställdalen. Men läget som i att det är okej. Jag svettas inte. Och en tavla har jag sålt redan innan utställningen. Så helt missnöjd är jag inte. Men hade jag vetat den där kyliga dagen i januari att just den här dagen skulle bli den varmaste för i år, hittills och att Jocke skulle befinna sig på västkusten, så hade jag inte legat på scenen i Ställdalens Folkets Hus.

La familia Bruk

Nu är familjen Bruk återförenad. Fröken Brun är hemkommen från en het semester i ugnen. Dessvärre fick hon inte den brännan jag hade hoppats på, men hon är tjusig. Och hon diggar. Diggar ordentligt. Jag tror att hon också lyssnar ganska mycket på Shakaria. Waka, waka! Och när jag inte ser så dansar hon afrikansk dans. De övriga familjemedlemmarna stuffar med till Fröken Bruns gung.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=pRpeEdMmmQ0[/youtube]

Familjen är lite som de tre aporna, ni vet, där det är en som inte ser, en som inte hör och en som inte talar. Fast jag har ju förstärkt familjen med hunden Best. Hunden utan svans och med sprickor i rumpan. Figurerna är ganska små, jag skulle gärna försöka göra flera i större format. Jag gillar familjen väldigt mycket. Just nu står de framför Lovas skulptur. Skulpturen som är stor och vakar över familjen i vardagsrummet. Där bakom finns även en skulptur av min vän Erika. Jag tycker att den här samlingen av figurer fungerar bra ihop och i mitt huvud dansar alla afrikansk dans med Fröken Brun som ledare när vi inte är hemma. Kan vara en av orsakerna till att Best har sprickor i rumpan. Best får ju skaka hela rumpan i stället för att vifta på svansen…

Utvecklande

Mitt utvecklingsarbete redovisade jag för ganska länge sen nu, men ni har inte sett det slutgiltiga resultatet. Så därför ger jag er det nu. Som tur var räckte mitt konstnärliga utvecklingsarbete bra nog för att bli godkänd, vilket redan är förstått då jag har fått min examen. Fast som sagt fått och fått. Jag har minsann kämpat för den i 11 terminer och återigen, pedagogiska institutionen är inga som håller på med diplom och tal och klänningar och kostymer. Nej, jag ska ansöka om min examen nu när jag har fått alla mina betyg. Så är det.

Mitt arbete hur som helst. Jag skrev ett arbete och illustrerade resultatet med tre tavlor. Varje tavla är 50×150 cm. Där tekniken var varierande. Jag använde mig av sigill, smältlim, akryl, fotografi som förstorats på duk och som blev bakgrunden, akryl och tusch. Min tanke var att jag ville visa urbaniseringen utifrån min synvinkel. Från småstad till storstad. Min teori är att de som bor på landsbygden ofta vill flytta till en större stad, vissa mellanlandar i småstäder medan andra flyttar till storstäderna direkt. Kanske vill de flytta tillbaka till landet när de har en familj och barn…eller så blir det kvar med en dröm om livet på landet…

Jag har döpt tavlorna enligt följande; Klara, Färdiga, Gå!

”Klara” består av det unga paret som längtar efter mer spänning. Paret har gjort sitt i byn och är därmed ”Klara”. Det unga paret väntar vid busshållsplatsen där buss nummer 361 ska ta dem till småstaden.

På nästa bild som jag har döpt till ”Färdiga” har paret blivit lite äldre. De har tagit sig till småstaden. I småstaden finns en liten pizzeria som lyser upp tillvaron. Här kan de fortfarande se stjärnorna, men de finner inte tillräckligt med utbud för att känna sig tillfreds. Det finns några fler invånare än på glesbygden men inte tillräckligt med puls. De känner att de ganska snabbt blir ”Färdiga” med den tillvaron och tar nästa buss till storstan.

På den tredje och sista bilden har paret blivet ytterligare äldre, de har fått barn och känt på storstadspulsen. De fantiserar om lugnet på landsbygden och försöker räkna stjärnor på himlen. Deermountain design har flyttat in i staden och söker nya utmaningar. Här är bakgrundsbilden full av ljuskällor som bildar ett mönster av rörelse. Storstaden lyser upp himlen och det är svårt att se naturen. Det finns fler personer på bilden som i det här fallet symboliserar en större stad. Fler byggnader, en fräsig sportbil och få stjärnor som går att skåda. Kanske vill familjen ”Gå” tillbaka till ruta ett, och väntar därför på bussen som kan ta dem till landsbygden.

Timbuktu

Jag har en Jenny. Den bästa Jennyn. Hon har en snubbe. Han tycker väldigt mycket om Timbuktu och eftersom jag tycker om Jenny så ville jag gärna hjälpa henne med en examenspresent till hennes snubbe. Så jag har sytt ett grymt fint porträtt på Timbuktu. Bilden är från skivomslaget på ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö”. Och han har fått vingar. Kanske skulle vingarna vara mest effekt om jag inte hade ramat in bilden, men nu är den inramad. Och Timbuktu bor numera hos en överlycklig nyutexaminerad byggingenjör. Eller han blev överlycklig av Timbuktu i textilkonstform i alla fall, annars vet jag inta hans känslostatus förstås.

Sista dagen

Igår när jag kom till skolan som student för sista gången skulle jag titta till Ann i utställningen. Men vad hade hänt? Hon stod inte på sin plats. Tur att jag hade kollat med mitt försäkringsbolag att hon var försäkrad. Men så flyttade jag bara blicken lite. Då får jag syn på Ann. Hon har gått (eller svävat fram på sin glasplatta) till andra sidan utställningshallen, för där mina vänner, visas en film som min klasskompis Lova har gjort, en film om hästkillar. Tydligen var det något med musiken och just hästkillarna som lockade Ann. Men ändå. Hon får ju hålla sig till sin plats. Men idag har hon kommit hem, för i morgon ska hon jobba som vakt på vår fest.

Dessutom satte jag fällorna på sin plats och städade ur mitt hörn ordentligt. Jag gynnade även Lova och en annan klasskompis Veronica med att köpa två av deras fina alster. Lova har gjort grymma keramikskulpturer och Veronica hade gjort en väldigt fin tavla med en räv på. Jag ska visa er mina konstnärliga investeringar lite senare.

Nu är det bara mitt examensbevis som saknas, men om jag fyller i en blankett på internet och skickar in så kan jag nog få det på posten snart, utan tjusig diplomöverlämning och fanfar. Men som sagt. I morgon är det klackarna i taket. Och i höst arbetar jag förhoppningsvis som lärare. Yes asså!

Gillra fällor

I dag är det min sista dag på universitetet. Som student i alla fall. Det är min plan att jag nu efter 11 terminer tänker ta ut min examen. Det känns bra. Fast bra konstigt som sagt. Jag har ändå spenderat 5 och ett halvt år där. Men nu är även tiden som student över, flera epoker som avslutas här och jag ska inta nya.

Men innan jag lämnar universitetet helt ska jag gillra fällor till musikstudenterna. Bildkurserna håller nämligen till i Musikhögskolans lokaler och ibland, ganska ofta är det sisomså att dessa musiker eller de som bestämmer om huruvida vad som ska skrivas på löpsedlar angående uppseendeväckande händelser, de diskriminerar liksom bildstudenterna och därför ska jag sätta råttfällor på ett piano. Ett piano som står i bildkorridoren och som har fått stora skador av bildstudenterna och nu ska jag alltså tillföra två råttfällor.

Betet är en åttondelsnot och en sextondelsnot. Jag kan ingenting om noter, men tydligen är det sånt som man kan använda för att spela på t.ex. ett piano. Därför har jag gjort två färgglada råttfällor, en som ser ut som ett pussel och en som ser ut som en trasmatta. För då tänker jag såhär, att dessa råttfällor har en student som både är bild- och textillärare gjort, och hon har alltid en massa strängar på sin kreativa lyra att det är ett pussel att få ihop alla bitarna på rätt plats. Joråsåatt.

Tipspromenad

Idag när jag kom hem möttes jag av att alla gatlyktor (fast det skulle ju bli svårt och se, för lyktorna sitter ju rätt högt upp, men lyktstolpar då) på vår gata hade en varsin inplastad lapp. Först tänkte jag, jaha, nu är det någons katt som har sprungit bort och ägaren är vansinnigt ivrig på att få fatt på katten, men sen när jag tittade lite närmare så såg jag att det rörde sig om en tipspromenad. Och uppenbarligen inte vilken tipspromenad som helst utan en som handlade om konsthistoria. Så lämpligt. Jag var ju tvungen att läsa några frågor och inse att jag får nog läsa på lite. Men nu undrar jag om det finns något samband med att det sitter en tipspromenad om konst på just min gata? Och varför heter det tipspromenad, är det för att man får tips om vilket det rätta svaret skulle kunna vara? Eller är det kanske så att ödet tipsar  mig om att läsa mer konsthistoria?

Fast just den här frågan kan jag. Det är 2. Och det är jag helt hundra på. Bjuder på det rimmet.

Grisen

Jag har köpt en gris. Idag var jag hos min favoritkeramiker Gösta Gräs. Det är inget artistnamn. Han heter så. Han var min lärare under en period när jag gick på konstskolan Kuben. Det var Gösta som lärde mig dreja. Han hade det tålamodet som jag inte hade, vilket ledde till att jag till slut kunde åstadkomma en kopp som vägde mindre än 1 kg och som dessutom såg ur som en kopp.

Hur som, jag hälsade på honom idag för att de hade som öppet hus, hans fru är också keramiker och deras son är glaskonstnär. De har förmodligen det kreativaste stället i Arboga. Så jag gick runt där och tittade på deras saker och så frågade jag Gösta om han hade något som kunde få följa med mig hem.

Då sparkade han lite på en gris som låg i det höga gräset och sa: ”Den här är ju söt, det är en rolig gris. Den skulle få träben men det har den ju inte fått, men det kan du få köpa”. Så då gjorde vi en snabb affär och jag slängde upp grisen under armen. Mycket nöjd med min konstnärliga investering.

Så nu har vi en gris. Den är stor som en minigris, tror jag. Den heter bara Grisen, men mycket betoning på G och R. Dessvärre upptäckte jag att Grisen hade en myrstack i magen, vilket innebar en genomgående tarmsköljning. Men nu verkar grisen frisk från svartmyror och Grisen ser så där uppnosigt stöddig ut med sin pussmun. Kanske har Ann fått ett eget sällskapsdjur…?

Äntligen!

Joråsåatt. Nu känns det nästan som om jag har tagit min examen. Jag har som ett lyckorus inuti. Efter x antal timmar av skrivande och limmande så har jag äntligen lämnat in mitt arbete. Det känns underbart. Jag är dessutom otroligt nöjd med mina bilder, kanske har jag hittat en ny teknik som kommer bli min, The Deermountain design teknik. Ni får inte se tavlorna riktigt än, för jag har ju ännu inte blivit bedömd eller fått min examen. En opponering nästa vecka, sen hoppas jag att saken är biff.  Men ytterligare ett smakprov kan ni få, sen önskar jag er en skön helg så klart!

Jag limmar på dig

Det går bra nu. Det känns bra. Nu har jag frilansat med limpistolen, druckit Redbull och nästan gjort klart alla mina tre bilder till mitt utvecklingsarbete. Bara lite små detaljer kvar. Jag hoppas att jag är bäst när det gäller, det återstå att se. Men hittills är jag nöjd, nu ska jag bara knyta ihop säcken med den röda tråden i mitt skriftliga arbete. Fast det tar jag i morgon. Har redan missat första sömntåget, men nästa rullar nog snart in på perrongen. Sov gott!

Om mig och min blogg

Namn: Eva Hjortsberg
Född: 1981
Bor: Örebro
Civilstatus: Gift
Sysselsättning: Ocertifierad inredare, kulturpedagog och kulturvärd. Mångfacetterad kulturarbetare med studier på halvtid och kreativitet på heltid.
Övrigt: Tvåbarnsmorsa till Frank 9 år och Erling 6år. Har två hus och ett relativt glatt humör. Fantiserar om nya projekt och samlar på inspiration för kommande kreativitet och önskar att det fanns fler timmar på dygnet.

Bloggen: Här finns personliga inlägg från förr om allt från företagsuppdrag till renovering av huset med omnejd, bilder på barnen i synnerhet, samt en gnutta träning och fina foton i allmänhet. Ett fåtal tokiga videoklipp och mer rimmande prosa. Men det är så mitt liv är, kreativitet i olika former.

Så välkommen hit!

Bilderna och orden är mina egna om inget annat anges. Vill du låna – länka och meddela mig.

Viktigt meddelande från min mor

Gå fort och se glad ut, så ordnar sig resten ska du se 🙂

Kategorier