Tryckaren

Nu har jag tryckt några prover med min platta. Det blev fint. Svårt att få till rätt mängd färg och rätt tryck. Tryck som i tyngd på trycket. Högtryck. Lågtryck. Djuptryck.
Nu ska jag försöka få husen i en annan färg. Det innebär att jag måste karva en ny platta men spara där jag vill ha färg och ta bort resten så det blir vitt.  Fortsättning följer…

 

 

Linoleum

Ni vet plastmattor. Golv. Linoleumgolv. Eller om ni inte vet, så försöker jag genomföra en universitetskurs i grafik. Och just nu är vi inne på linoleum. Vi kan säga att det är som en plastmatta. Och i den här plastmattan ska jag karva fram ett mönster som jag sedan ska trycka på ett papper (då måste man först ha färg på själva plattan förstås).

Och jag karvar och jag karvar. Jag karvar så att det flyger golv över hela skrivbordet.
Det man bör tänka på är att mönstret blir spegelvänt och att det som karvas bort det blir inget. Noll. Luft. Vitt.
Så nu har jag karvat mig åksjuk. Och imorgon ska jag trycka.

Men för att ens komma till karvningen så krävs det en utgångsbild. Och eftersom jag för tillfället har tappat bort en del av min fantasi så knyckte jag sonika en bild som pappa Pohlman har tecknat. En bild som han tecknade någon gång på 70-talet då han var tvungen att hålla sig vaken på något slags möte eller liknande. Tur att andra i min närhet har fantasin när min är på rehab…

 

Grattis

(Ja, jag försökte rita en fin muffins, med med en penna utan ritplatta och en vanlig datamus blir det inte bättre än såhär).

För ett år sedan skrev jag mitt första blogginlägg.  Under ett år har jag haft 7553 besök från 27 olika länder/områden på min hemsida, vet inte om alla dessa besök kan räknas till bloggen.  Jag tycker att det är ganska många, men inte så många som att jag skulle få någon slags plats på bloggtoppen, absolut inte. Men det ä väl heller inte det som är syftet, då kanske jag skulle haft en annan slags marknadsföring och verkligen försökt vara bloggerska på heltid (förstorat brösten, pluta med läpparna på varje fotografi och vika ut min personlighet totalt…).

Sen följer jag ju bloggar som ger mig inspiration och motivation, bloggar där jag får veta hur vänner mår, eller där jag får reda på smarriga recept. Bloggar som botar lite av min nyfikenhet. De som kan ge mig något. Men ibland hamnar jag på bloggar som har långt fler besökare än mig och som är så otroligt dåliga att jag får allergi. Exem på hela kroppen för att allt är särskrivet. Jag har aldrig varit någon fena på att stava, men snälla rara bloggare, läs igenom era inlägg innan ni publicerar! Hur svårt ska det vara?

För jag förstår inte riktigt hur vissa bloggar lyckas ha så otroligt många besökare så att de dessutom kan försörja sig på sina reklamintäkter, det är lite av ett mysterium för mig, särskilt när de flesta som har en så kallad pallplats på bloggtoppen, putar med läpparna och gärna visar lite för mycket hud. Eloge till dem för den fantastiska responsen, men är mode, putläppar och bröstimplantat det som lockar alla bloggläsare mest?

Nåväl, jag säger grattis till mig och min blogg och fortsätter förvånas över fenomenet blogg och hoppas att ni som läser min blogg gör det för att ni är nyfikna på mig och min kreativitet. För hur det än är, skriver jag här för mig själv och för att jag tror att jag kan inspirera andra…

 

Iakttagande grafik

I går började jag på en ny kurs på universitetet, för säkerhets skull. Eftersom att jag är en sådan sucker for education så nu ska jag bli bra på grafiktryck. Det känns väldigt roligt att få vara tillbaka i ateljén på universitetet och jag skulle gärna flytta in i ”mitt hörn” igen, men det skulle bli lite konstigt eftersom kursen bara är på halvfart och kvällstid.  Men jag skulle kunna sitta där i hörnet som förr och iaktta studenterna när de står vid sina stafflier. Undra om jag kan arbeta som iakttagerska?

Jag kanske skulle omformulera Deermountain Design till ”iakttagerskan med kreativitet utöver det vanliga”, vad tror ni om det? Mitt första grafiska tryck blev både konstigt och kreativt, så nu ska jag iaktta det en stund och grunna på vad det egentligen blev…

 

Veckans collage

I tisdags var jag barnvakt till två härliga kreatörer och givetvis hade jag, pyssel Eva tagit med en massa klipp och klistra stuff. Vilket resulterade i att vi gjorde collage av tidningspapper. Jag gjorde som en önskelista, så på min bild finns ledtrådar till vad jag gillar och gärna önskar. Eller ledtrådar och ledtrådar, fina saker som jag gillar helt enkelt. En motorcykel är ju ingen ledtråd, det är en motorcykel.

Hur som helst så tyckte de att det var väldigt roligt och nästa gång jag kommer ska jag ta med samma kit igen så att vi kan fortsätta på vår kreativa bana. Jag längtar redan och funderar starkt på att starta en pysselkurs för barn, vad tror ni om det?

Ja, jag var lite ostadig på hand när jag tog dessa kort, men det får duga.

 

Eva hjärta Gynning

I morse när jag vaknade och insåg att jag hade glömt ställa klockan och att jag skulle vara tvungen att prioritera piff framför frukost, så kände jag i alla fall hopp om en bra dag. Trots svårigheter med att välja rätt ytterplagg inför en heldag i huvudstaden så frös jag inte och det kan ha att göra med att jag fick nya varma vinterskor av mamma och pappa igår. Tusen tack.

Syftet med att ta Lindbergs buss till Stockholm tillsammans med E Eriksson var att besöka Carolina Gynnings utställning. Carolina, denna vackra, energiska kvinna som ger mig inspiration och motivation till lite allt möjligt. Jag vet att åsikterna kan gå isär där, mellan mig och många andra. Men hos mig är Carolina Gynning en fräsig brud, som vet vad hon vill och ser till att lyckas med det. Helt enkelt en av mina förebilder. Jag fick upp ögonen för henne när det visade sig att hon har en kärlek till starka färger och att hon dessutom kan använda dessa starkar färger för att göra tjusiga målningar. Det här med Big Brother rör mig inte i ryggen.

Så idag fick jag alltså tillfälle att träffa henne. Ja, givetvis gav jag Carolina mitt visitkort. Och som ni ser fick jag även en idolbild, kanske att det är min nya lördagssyssla. Träffa en kändis på en utställning och dokumentera det… Hur som helst, så pratade vi med henne en om hennes konst och vilken färg hon använder. För säkerhetskull var vi där två gånger. Hennes mamma ställde också ut sina fräsiga skulpturer, gjorda av gummi.

Aja. Eva hjärta Gynning helt enkelt.

Och, har i inte tittat in på Carolinas blogg så tycker jag att ni ska göra det, ni kanske också kan bli inspirerade av en färgsprakande virvelvind.

 

Legoplasma

I dag när jag lämnade plasma var det en glad syster som tog hand om mig, och när hon såg min legogubbe i örat frågade hon, aha, är det du som gör dom där? Ja visst är det så. Det är bra att jag pratar och att pratet pratas vidare. Prata på mina kära sjuksystrar och var kreativa. Och är det kanske så att du vill ha en egen legogubbe i örat, då tycker jag antingen att du går till butiken Unik på Järntorgsgatan 9, Örebro eller så kontaktar du mig så fixar jag det. Och man kan önska sig olika karaktärer. Dagen till ära hade jag en färgglad clown.

 

Zettervall, Persson och Steen

I dag var pappa och jag på utställning i det nya galleriet, Galleri Örsta. Innan jag ens hann se en gnutta av konsten uppenbarade sig Göran Persson och Anitra Steen. Givetvis stegade jag fram till Göran och talade lite med honom. Pappa tog också ton och växlade några ord. Anitra log. Jag gav Göran mitt visitkort. ”Jaha, Eva Hjortsberg, ja din sida ska jag kolla på”.

Som en kul grej frågade jag även om jag fick ta ett kort till min blogg och det gick bra. Det trevliga paret ställde glatt upp och trots att Göran har ont i benet så försökte han dölja sin krycka och sken som en sol, likt sina glansdagar som statsminister.

Förutom att detta möte utspelade sig fick jag en massa inspiration av Eva Zettervalls konst. Hon kan måla hon. Hennes bilder är fulla av färg och även fast de flesta målningarna är stora innehåller många av dem mindre detaljer. Jag fastnade främst för ”Puck, dejtar bröderna Zeus”och en som hette ”Babies and birds”.

Är ni intresserade av konst så tycker jag absolut att ni ska besöka den här utställningen, hos Anders Fast på Galleri Örsta. Är ni inte särskilt intresserade så tycker jag att ni ska åka dit ändå och bli inspirerande, och vem vet du kanske träffar någon som du absolut inte trodde att du skulle träffa. T.ex. en före detta statsminister och det är inte dåligt det.

 

Lärlingen

I lördags fick jag se min lärlings konstverk. Då tyckte hon att den var klar, den stora tavlan som senast jag såg den hade väldigt mycket gult och blått i sig, och som nu var helt annorlunda. Det enda som var kvar var det där ansiktet som bara blev. Tavlan skulle vara klar för att hon hade inflyttningsfest och ville pryda väggen ovanför soffan med någonting tjusigt.

Jag tycker verkligen att hon lyckades och tar åt mig lite av äran, då jag ändå fick henne att våga måla själv. Jag tänker att det viktigaste är att man inte tror att det måste föreställa nåt, men att det är bra om man har lite koll på vilka färger man gillar och hur dessa kan samspela istället för att allt kan bli brunt. Om man alltså aldrig har målat någonting innan, då är det bra att släppa loss lite, måla med händerna, kladda med penseln och stryka över lite med en palettkniv och inte låsa sig vid att det t.ex. ska se ut som en häst.

Stinas tavla skulle nog inte föreställa något särskilt, men hos mig ser det ut som fjädrar, vad tycker ni?

 

Lyssna att teckna

Här är två av bilderna som blev till när jag lyssnade idag. Istället för att ta mig tid att teckna så lyssnade jag att teckna under tiden som jag ända ”bara” skulle lyssna…