Det sjuka är att jag känner mig helt värdelös för att jag inte har ordning på mina, våra traditioner i mitt kollektiv. Jag får eksem av påtvingade göromål och borde egentligen bara stänga ner sociala medier och skita i det, men kan ändå inte sluta klia och ha ångest över hur perfekta alla familjer är, ser ut att vara, med barn i röda matchande kläder framför en symmetrisk julgran. Helst har hela familjen likadana kläder. Tomten och nissarna har stökat och lämnat spår sen första december och hemmet är exemplariskt städat för stora och små. Kräks i munnen.
Sen finns det inget rätt och fel, huvudsaken är ju att man mår bra. Men mår jag ens bra?!
Skulle jag må bättre av att vi stod uppställda i någorlunda finkläder med kammat hår och såg skenheliga ut?! Tvek. Men kanske är det det jag vill, men här blir det minsann inga familjefoton och julmys till julmusik. Vi fortsätter jobba på varsin kant, jag vill bara sova bort ledigheten och börja jobba. Så jag slipper vara hemma. För här hemma är det saker över jävla allt och nog fan borde ledigheten användas till att rensa och städa för att försöka finna ro istället för att sitta och sura tyst. Men det är som att inte kunna se skogen för alla träd, var ska jag ens börja?! Kräks i munnen. Igen.
Jag fick en pistol i julklapp. Jag ska skjuta mig själv nu. En massagepistol så att öronvaxet skakar och min ofödda tvilling till knut vid skuldran ska elimineras av vibration. Och kanske att mitt kollektiv är en enhet istället för fyra nästa år och då jävlar ska ni få se på skenheliga familjefotografier och städad hundraåring till hus. Ska bara önska mig en handgranat först så att jag så att säga, har halva inne på dödsstädningen i källaren men sen så ska jag ha en egen kraftstation…
Fenomenet Black Friday är ju konsumtionshets utan dess like, men ändå passade jag på. Om jag inte tycker att jag passar in så kan jag ju passa på istället, haha. Så jag klickade hem julklappar till mig själv, två par snygga och sköna skor från Gram shoes.
De där med svanen, kom igen så fina! Och de andra svarta villhövde jag med, med argument att jag inte har några fina lågskor utan då bara går omkring i Nike Air Max. Så för den kontorsråtta jag är så blir det där ypperliga julklappar, funderar dock på att bara slå in skokartongerna och börja använda skorna redan nu. Allt för att lätta upp min melankoliska sinnesstämning.
Och en guldranding kostym, jo jag tackar ja. Dock är inte korvdräkten till mig, även om det hade förstärkt mitt smeknamn sen min tid på IKEA, men det är Franks luciakläder. Eller han säger det i alla fall, att han helst ville vara en sumobrottare men att vi inte hittade någon sådan dräkt så då blir en korv med bröd och tomtemössa minst lika bra.
Finns väl livliga diskussioner om Lucia men på vår förskola så får barnen vara utklädda till vad de vill eller inte alls, och är det någon som inte har kläder så kan man låna luciakläder på förskolan. Jättebra ju. Det gulligaste, Franks förskolebuss ska nämligen komma och lucca hos oss på mitt jobb. Tänk er en hel busslast med gulliga luciaungar. Och en korv med bröd 😉
Sing hallelujah! Eller midnatt råder går också bra.
Nu är det dags för en solig söndag ser det ut som, det livar alltid upp 🙂
Nej men här ligger jag vaken och förbannar den här halsbrännan som har nått helt orealistiska proportioner. Jag blir galen. På riktigt. Tänker att det vore gott att gå upp och äta glass men vad jag än stoppar i mig så blir det ju omöjligt bättre. Inte ens en Losec och några (fem) Novalucol kan råda bot på detta ständiga vulkanutbrott.
Under tiden som jag tuggar Novalucol och strax efteråt inger det förstås ett visst hopp om en fortsatt bra nattsömn. Men nej. Jag skulle nog kunna doktorera i ämnet, jag menar jag har ju ändå haft nio månader på mig att göra en grundlig studie. Särskilt med tanke på att det tycks stegra i styrka och sura uppstötningar ju längre tiden går. Att jag inte har fått puckelrygg av att sova med huvudet på minst tre kuddar är i och för sig tacksamt, men svordom. Kom igen nu kroppen och brorsan, dra igång urkraften i mig så att jag kan få föda barn och bli kvitt vulkanhalsbrännan för det här är så himla vidrigt. Fattar ni. Så. Himla. Vidrigt.
Jag ber om ursäkt för gnäll. Men tro mig, att jag vid minsta lilla huvudrörelse väcker draken i halsen är skrattretande ironi och ger mig tårar i ögonen av brännande smärta, smärta i strupen. Och då sover jag ju endast på vänster sida för att lättare andas och rör mig med andra ord inte särskilt mycket.
Så ja, jag skulle hellre ligga här med värkar än med halsbränna från hell, det kan jag säga. För nu kan jag inte bli mer redo. Gosedjurskaninen ligger vid min sida för att få mammalukt i pälsen, jag brinner upp så att jag får pufflugg av hettan och längtar så mycket efter brorsan att hälften vore nog.
Annars då? Jo bilen går bra och gårdagens promenad var tydligen inte någon hjälp på traven. Kanske går upp och äter en burk ananas ändå ?
Jag gick som bekant och la mig sent efter min kreativa kick på kontoret bland blyertsdjur och framtidstro. Och lagom till jag somnat hör jag hur det börjar mullra och jag tror fasen inte att det är sant. Och nej det inte Frank som går bärsärkagång. För sen när blixtarna lyser upp i natten så förstår jag att det är Tor som tittar till oss och spelar oss ett spratt. Snopet. Åska i november. Originellt och spännande.
Jag vet att pappa Pohlman har upplevt något liknande när han var ung och om jag inte minns helt fel var det en luciaafton, visserligen utspelade det sig i Ställdalen och där kan ju vad som helst hända. Men det går tydligen inte att vara säker från sin lightvariant av åskfobi bara för att det har blivit höstrusk. Nej, nej.
Men nu kan jag nog somna om, jag har patrullerat huset runt och dragit ur kontakter likt en åskpolis och tittat till Frank och känt mig som herre över huset, så nu jan jag nog somna om igen.
God natt Tor och alla andra som vaknade av ditt oväder.
Och på tal om konst, för det kan vi ju ändå kalla det jag håller på med eller? På tal om konst, så var det ju nyss som ljusstråk återigen slog upp portarna för allsköns konstnärer med mer eller mindre anknytning till Nora. Och pappa och jag tog en nästintill traditionsenlig runda för att insupa kultur.
Det var en ypperlig lördag för konst och konversation mellan far och mig. Magkänslan om att vara mer en världsmästare än en torgkonstnär infann sig och nu vill jag bara måla, måla, måla, för jag är fasen rätt duktigt ändå. Sen är det förstås alltid i betraktarens öga, men kom igen, vissa verk som visades var inte bra. Ne nä.
De som alltid är bra är förstås Anna och Ted Ström, dom vet man var man har och de gör så himla fina tavlor. Ted med sina klassiska akvareller med kustmotiv i dis och Anna med sina mystiska skogar i olja eller akryl. För att inte tala om Åsa Södergren som imponerar med sina collage av hundar.
Sen var det väl maten, solen och citronen i keramik som också hörde till det bättre. Och ja, som om du är så himla mycket bättre själv då tänker ni, ha, vänta ska ni få se!
Hej solen och hej skitiga fönster! Hej raringar och skuggmönster!
Hur härligt är det inte att sitta här en liten stund framför datorn och bli varm i nacken av solens strålar?
Jösses så gött!
Då går det ju inte att ligga kvar i sängen och dra sig, nej vet ni va. Nu blir det en god frukost och en sväng på stan, lunchträning och sen kalas.
Yes asså!
Så upp och hoppa din gamla loppa och ta vara på lördagen!
På återseende!
Det är tydligen så att jag har så rackarns mycket saker att det börjar bli lite trångt i vår pizzaracer. Jag kan nästan höra hur mamma pratar strunt när hon trycker in vagnen i bagageutrymmet, för att inte tala om när vi ska till Öland eller stugan, då jag ska ha med mig min extrasäng, vagnen, katten och hatten och resten. Ni förstår ju själva, det blir en del mästerskap i Tetris mellan mamma och pappa. I-landsproblem så det sjunger om det, men ändå.
Så nu lurar de på att köpa en kombi, känns ju lämpligt må jag säga. Därför var vi och kollade läget i bilhallen, mamma och pappa snicksnackade till sig en provkörning och jag fikade så att kopparna rök i golvet. Eller såhär var det, helt plötsligt hade min blöja typ lekt kurragömma med mig utan att jag var med, den hade åkt ner i min stövel, inte bra, då la mamma mig i deras lekhörna och där fick jag tag i små, små kaffekoppar, så när blöjan var på plats igen gick jag runt och minglade lite i bilhallen. Som ni ser.
Men rätt var det var fick jag syn på en jättestor trapp och det är ju nästan det roligaste, att klättra upp för en trapp. Så vad hände, jo, jag släppte kaffekoppen vind för våg och började bestiga berg. Klirr sa det. Jätteroligt klirr. Mamma tyckte inte det var så kul. Som tur var tog de inget extra för det och jag fick gå upp för trappen innan vi åkte hem. Och nu ska jag dit igen och provåka den där lite större bilen, då ska jag inte ha sönder något, det är redan bestämt.
Om ni har tur kanske ni får se hur bilen ser ut sen, det är lite oklart just nu.
Nu kör vi. Förresten, den tredje bilden var när mamma och jag var på ICA Maxi och handlade.
Så ni vet.
Som jag köpte på Åhléns i Stockholm och som kommer att få en fin plats i huset. Så småningom. Bara så ni vet. Skön som bara den att sitta i och en kopia så att det skriker om det, men en designkopia är bra nog. Originalet heter Acapulco och här kan du läsa mer om det...
Klockan 15.00 avslutas auktionen med min bild. Därför tycker jag att ni ska in och buda nu och kom ihåg att varenda krona går till barnhemmet i Kenya. Och det är som sagt Maria Eremo som har dragit igång den här fina insamlingen och hon är även lagt upp andra tjusiga auktioner. Tryck här för att komma till alla auktioner och kom igen nu! Jag lovar att min bild är värd mer än vad ni tror, för att inte tala om vad ni ger till barnen som behöver all hjälp de kan få. Nyligen var summan på den totala insamlingen uppe i 20 000 kronor vilket ledde till att Maria kunde föra över pengar till dem så att de kunde köpa en bil. En bil som hjälper dem att fortare komma till sjukhuset med de sjuka barnen. Är inte det fantastisk så säg?
Läs mer om projektet här. Och lägg ett bud eller fler på någon av auktionerna, och gärna på min bild förstås!
Namn: Eva Hjortsberg Född: 1981 Bor: Örebro Civilstatus: Gift Sysselsättning: Ocertifierad inredare, kulturpedagog och kulturvärd. Mångfacetterad kulturarbetare med studier på halvtid och kreativitet på heltid. Övrigt: Tvåbarnsmorsa till Frank 9 år och Erling 6år. Har två hus och ett relativt glatt humör. Fantiserar om nya projekt och samlar på inspiration för kommande kreativitet och önskar att det fanns fler timmar på dygnet.
Bloggen: Här finns personliga inlägg från förr om allt från företagsuppdrag till renovering av huset med omnejd, bilder på barnen i synnerhet, samt en gnutta träning och fina foton i allmänhet. Ett fåtal tokiga videoklipp och mer rimmande prosa. Men det är så mitt liv är, kreativitet i olika former.
Så välkommen hit!
Bilderna och orden är mina egna om inget annat anges. Vill du låna – länka och meddela mig.
Viktigt meddelande från min mor
Gå fort och se glad ut, så ordnar sig resten ska du se 🙂
