Som jag köpte på Åhléns i Stockholm och som kommer att få en fin plats i huset. Så småningom. Bara så ni vet. Skön som bara den att sitta i och en kopia så att det skriker om det, men en designkopia är bra nog. Originalet heter Acapulco och här kan du läsa mer om det...

Klockan 15.00 avslutas auktionen med min bild. Därför tycker jag att ni ska in och buda nu och kom ihåg att varenda krona går till barnhemmet i Kenya. Och det är som sagt Maria Eremo som har dragit igång den här fina insamlingen och hon är även lagt upp andra tjusiga auktioner. Tryck här för att komma till alla auktioner och kom igen nu! Jag lovar att min bild är värd mer än vad ni tror, för att inte tala om vad ni ger till barnen som behöver all hjälp de kan få. Nyligen var summan på den totala insamlingen uppe i 20 000 kronor vilket ledde till att Maria kunde föra över pengar till dem så att de kunde köpa en bil. En bil som hjälper dem att fortare komma till sjukhuset med de sjuka barnen. Är inte det fantastisk så säg?

Läs mer om projektet här. Och lägg ett bud eller fler på någon av auktionerna, och gärna på min bild förstås!

Det finns många kort på den här damen som sitter och knappar på tangenterna. Och de finaste har Emma Sandström tagit, men hon har stått för bilderna på var och vartannat inlägg nu så därför har jag valt ett helt annat kort. Som mannen tog på mig i somras. Det är fint för att det hör ihop med minnen.

Vi hade ätit god frukost på bryggan i solen. Frukost och frukost. Brunch. Mammas goda toscakaka, färska räkor, parmaskinka, några skivor ost och lite baguette. Smoothie och en och annan rollokola (utan inbördes ordning).

Solen värmde våra ryggar och jag hade jobbat min första vecka på mitt nya jobb. Livet lekte och brunchen var fantastisk. Jag hade dagen till ära spexat till det med min Sverigebikini, vilken bärs upp av en massa ironi kombinerat med stövlar. Alltid gummistövlar. Så när vi var på väg tillbaka till stugan, när maten var uppäten och andra sysslor kallade gick jag där på stigen med korgen runt min arm och filten i handen och så fotograferade mannen.

Så var det med det. Och det får vara tillräckligt fint för att rymmas i lucka 14.

Det är inte ett av mina favoritplagg för att jag använder det mest hela tiden eller för att det är det snyggaste utan det är för att det är så himla skönt. Det är skönt att ha sparkdräkt. Jag tycker att det är så skönt att jag nästan skulle kunna gå i bräschen för att få sparkdräkt som uniform. Jag har nog sagt det förr och jag säger det igen, en sparkdräkt borde vara det ultimata plagget för en dagisfröken. Dock inte just i min size kanske för jag har ju häng så att det räcker och blir över. Och det skulle förmodligen bli aningen bylsigt när man ska ta på sig sina överdragsbyxor och krypa omkring i sandlådan eller i skogen. Men när jag inte behöver krypa omkring med överdragsbyxor eller känna mig hållkäftensnygg så är min Onepice ett mycket bra alternativ. I alla fall hemma i ateljén och särskilt på Öland.

Förresten så kom jag på att jag hade sparkdräkt när jag var liten. Nähe, är det sant. Japp. Jag hade en sådan pyjamas när jag gick i åk 6. Det var väl lite annorlunda. Kanske. Nu är det ju bra skönt och tokigt att vuxna människor går runt i sparkdräkt titt som tätt. Men vad fals. Det är ett av mina favoritplagg och jag gillar det starkt.

Förresten så gör Wenche en variant av en sparkdräkt, fast mycket mer stiligare. Kolla in det här.

Idag ska vi på dop och igår frågade jag mamman till barnet och tillika den grymma matbloggerskan Victoria vad som önskades. Hon sa att en tavla vore tjusigt på sonen, Sebbe, helst en med svart, grått och vitt. Jag vred lite på mig och tänkte att det är lite tråkigt, men alla kan inte tycka om lika mycket färg som mig och tur är väl det. Dessutom så frågade jag i sista stund om vad som önskades. Vilket så klart ledde till att jag slängde ihop en doppresent eftersom tidspress tycks vara lite av mitt vinnande koncept. Så nu hoppas jag att familjen och särskilt Sebbe uppskattar tavlan, vad tycker ni?

På Victorias blogg har hon avslöjat att limegrön och blått finns i Sebbes rum, och jag kunde ju såklart inte låta bli…

Jag försöker få ihop mitt tal till imorgon. Mitt största problem just nu är hur jag ska orka stå upp i 6 minuter och 40 sekunder, vad jag ska säga kommer jag nog på. Under dagens städning har jag exempelvis fått damsuga och torka golv i etapper om en si så där max 5 minuter åt gången. Där emellan har jag lagt mig på schäslongen och fått en katt på magen. Eller sovit en timme eller två. Men, jag väl ändå tillägga att jag mår bättre än innan och ska arbeta imorgon.

Hur det än är så har jag ju valt vilka bilder som jag ska visa, så om jag inte kommer på något bättre är det ju lämpligt att berätta om dem. Dessutom är jag först ut efter pausen, så kanske att jag kan sno något från någon annan talare. Nervositeten börjar i alla fall komma krypande. Men jag tänker att ett par skor med klack kan få vem som helst med en gnutta nervositet till en bättre hållning, vilket för åskådarna kan ge intryck av en viss pondus hos talaren, alltså mig, sen blir det som sagt smink på det och så är det ju bara att tala.

Att tala i sig har ju aldrig riktigt varit något problem för mig, snarare än möjlighet till nya spännande möten och utmaningar. Så, hur svårt ska det vara, jag ska slita bort sen svenska jantelagen för en stund och stå upp för mig själv och berätta om det jag faktiskt är bäst på, att vara en kreatöringenjör. Så det så.

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag checkade in på ”ursäkta röran – jag har precis flyttat in”, för soffan som jag först försökte sova på är stenhård. Fram till fyra snurrade jag runt i soffan med min sovsäck och vid minsta rörelse prasslar det som om jag skulle påbörja ett arbete med papier mache.

Försökte somna om. Mannen låg på den halvmeter höga luftmadrassen där luften börjat sina. Som att sova på en luftmadrassen på sjön. Inte heller bekvämt.

05.40 bytte vi plats. Jocke fick soffan, grannen hade efterfest och jag suckade djupt när jag rullade ut liggunderlaget på parketten och konstaterade att jag blir häxan surtant när jag inte får sova ordentligt. Och att jag är väldigt bortskämd med bra sömn. Luftmadrassen som guppade på sjön fick förlisa.

07.35 gick jag in och la mig hos brorsan. Där sov jag i alla fall gott, även om min huvudkudde för sista etappen av så kallad skönhetssömn fick bli ett mjukdjur formad som en hund.

Så just nu är det flotta på Östermalm bara en fasad och jag är inte road. Men jag ska ge brorsan en chans. Absolut.

Nu kryper jag upp på loftet sista gången för den här resan. När jag vaknar och sätter mig upp ser jag havet och åt andra hållet skogen. När jag går och lägger mig imorgon är det stadsluft och citymåsar istället för havsluft och svalor. Men det är inte dåligt det heller. Bara inte riktigt samma.  Sov gott mina vänner och på återseende som sagt!

Jag läser en grafikkurs på kvartsfart på universitetet, som jag tidigare nämnt. Egentligen ett ganska dumt påhitt eftersom jag är så snabb till min natur. Kvartsfart blir därför lite för utdraget, men som den konstnär jag är blir det snabbt på slutet. Så summa summarum blir ändå att det varit en lärorik och rolig kurs, men en liten kurs på kort tid hade nog fungerat bäst för fröken Hjortsberg.

Nåväl, på måndag är det redovisning. Så därför har jag haft en kompletterande verkstad här hemma i ateljén men frukttryck, screentryck och linoleum. Ovanstående tryck kallas för torrnål och koppargrafik. Den återkommande skrikapan är gjord i kopparplåt, de andra är ristade i plast med torrnål.

Jag tänkte att collaget av grafik skulle symbolisera min vår, men jag vet inte riktigt vad bananen har för funktion, mer än att det är gott. Resten ska föreställa mig, den upphittade pistolen, mitt intresse för fåglar samt ett blandband med diverse olika musik… joråsåatt.

Egentligen skulle vi, fortfarande vi som i fröken och elever, även besöka Konstfrämjandet i fredags. Men på flit gick jag fel. Jag gick till Konsthantverkscentrum istället. Även det i Wadköping. Konstnären som ställer ut där nu heter Karin Östberg och är uppenbarligen en fena på att göra runda bollar av keramik, samt att få fram en herrans massa fina glasyrer. Utställningen håller på till den 27:e mars.

Där blev jag dels glatt överraskad av att en gammal studiekamrat höll ställningarna bakom disken och dels över den fina utställningen som var där.  Så jag talade och talade, åt geléhallon och beundrade. Tänk om jag hade en liten, liten keramikverkstad. Så kul det skulle vara.

Sen gick jag till Konstfrämjandet.
Hur som helst så ska jag som sagt måla nu.
Fortsättning följer…