Hallå. Vad är det här. Ingen tårta. Jag som för tusan fyller fyra månader idag. Och nu sover alla. Hela huset sover. Och jag ser ingen tårta, särskilt inte i det här mörkret. Vet ni hur mörkt det blir på Öland? Tro mig, det blir väldigt mörkt.

Men okej. Ingen tårta alltså. I och för sig har jag hängt med mormor och morfar hela dagen för att mamma tydligen har jobbat på öns tjusigaste camping, så det är väl bra nog. Att vara med mormor Ulla och morfar Ove. Vi har haft det toppen. Busat, tränat gymnastik och jag har sovit ute och allt har gått som på räls.

Men imorgon får jag nog säga till mamma på skarpen, att lite jordgubbstårta vore faktiskt inte så dumt nu när jag har fyllt fyra månader. Så det så.

Fast nu får jag nog lov att sova lite, så jag har krafter nog till morgondagens äventyr, vad det än må vara. Kanske att jag kan få följa med mamma till hennes jobb och kolla läget, jag kanske kan få måla något. Äsch. Den som lever får se.

Sov gott vetja.

För en vecka sen när sommarkvällen påminde oss om ljumna vindar och fågelsång gick vi som sagt på promenad med Frank i vagnen. Örebro är sannerligen vackert. Slussen med omnejd är vackert.

Räkbåten tog en tur och skapade bilkö med broöppning, kärlekspar gullade på parkbänkar och motionärer svängde med armarna i snabb takt. Båtarna hade intagit position i hamnen, tärnorna kollade läget och Naturens hus ekade tomt på sin tron. Rådjuret speglade sig i vattenbrynet och sniglarna flyttade runt med sina hus.

Ja ni hör ju. Och ser.
Slussen med omnejd är så vackert att man baxnar lite grann.

Och nu är alltså Frank och jag på Öland och insuper havsluft och tångdoft.
Jag säger som Arja Saijonmaa , jag vill tacka livet….

För ett år sen var Jocke och jag på Öland, jag anade att jag kunde vara preggo men slog bort tanken och försökte fokusera på att behålla toppformen inför sommaren.
Yeah right.

Fast just den helgen göttade vi oss ordentligt, nöjt i solen, tittade på kosläpp och umgicks med mina Ölandsföräldrar. Jag svepte en öl och somnade på soffan. Jag var hungrig som en varg och törstig som en vattenbuffel.

Vi hade ett break från huset hemma och lite andningspaus mellan innerenovering och takomläggning. En alldeles ypperlig helg alltså. Sen kom vi hem. Jag skulle ha koll på mensen tack vare en app och mensen borde komma när som helst, tänkte jag. Men istället pisaade jag på den där pinnen. Och resten vet vi ju. Jag var livrädd för att den lilla ärtan i magen hade fått varit på fest och inte återhämtat sig efter ölen, men se det var ju ingen fara på taket.

Och nu precis ett år senare är jag och pluset på Öland tillsammans. Tänk hur det kan bli och vilket trolleri, från ett plus av piss på en pinne till världens finaste son. Magi. Jaja, det där med blommor och bin också, men den biten kan ni ju.

Och nu har jag tagit med killen med bit i på nya äventyr. Vi ska knäcka lite extra på Böda och ha det gött med mamma och pappa.

Bara så ni vet. Hoppas att er 21:a maj blir till ett fint minne eller åtminstone en bra dag att lägga till arkivet för en finfin tisdag.

Den här sommarstugan alltså. För er som inte vet fick jag den och katten på köpet när jag träffade Jocke. Jag vet, snacka om kap!

Sen har vi förstås renoverat en del och fixat och tricksat. Tänkte att jag skulle leta rätt på några bilder så ni fick se hur det såg ut innan. Fast det mesta hade Jocke gjort redan innan jag kom in i bilden. Så som badrum, kök och ny hall. Sen har vi som sagt byggt ett konferensrum till uterum, lagt på nytt tak och fixat gäststugan.

Som ni ser är det rätt ljust och fräscht, lite annorlunda pryttlar mot här hemma men ändå vår stil. Eller min stil. Förstås. Och nu är det si som så att vi tänkte att vi kunde hyra ut den en vecka eller två i sommar, om någon är intresserad. Stugan ligger vid Laxå ungefär, det finns sammanlagt 6 bäddar i huset, inklusive gäststuga och vi har en egen brygga nere vid en sjö. Det finns med andra ord badplats precis i närheten.

Så om någon av er är intresserad kan ni väl bara lämna en kommentar.
Annars kan jag ju fortsätta njuta där mellan varven. Det är nämligen alldeles förträffligt behagligt.

Låt mig presentera min nya vapendragare. Ryssen. Kamrat Ural.
Jag sa att jag skulle belöna mig med något för min lön från mitt företag. Jag hade tänkt mig en iPad men fick nys om den här gamla godingen och kunde inte riktigt låta bli. Tankarna skenade iväg till att köra motorcykel med Frank i sidovagnen på Öland, åka ner till havet eller köpa färskt bröd till frukosten. Ni ser ju framför er, visst är det fräsigt?

Och ja, jag har motorcykelkörkort, så det är jag som kör, Jocke sitter bak och Frank i lådan. Perfekt. Och det är ingen racer precis, går tydligen i 70 knyck som mest, så puttra fram är ryssens melodi. Fast den behöver en hel del omvårdnad och kärlek innan jag kan kicka igång den och plocka fram mina skills för att köra hoj. Tydligen är det inte riktigt samma att köra sidovagn, men det är väl bara till att öva.  Och det där med att styra upp den så att den fungerar, det kan jag inte heller, men som tur är, är Jockes farbror en fena på det. Så till dess fantiserar jag om hur det är när ryssen är körklar, funderar på hur den låter och inser att mina motorcykelkläder är lite för moderna för denna gamla militär.

Men det kommer bli bra ska ni se.
So long kamrater!

Jag fick ny energi så fort vi bestämde oss för att åka ut till stugan i fredags. Termometern i bilen visade på 25,5 och dubbelbrillorna var på. Vi kom överens om att det där köket fick vika hädan för familjemys de luxe.

Och det var sommar. Grannarna satt ute i sina trädgårdar och åt middag och jag störde friden med att dra igång gräsklipparen. Så under tiden som Jocke och Frank satt och pratade om livet på verandan så svettades jag upp och ner på tomten tillsammans med gräsklipparen utan driv. Sen dammsög jag uterummet innan vi gick på en liten promenad ner till sjön. Bär ner mig till sjön, jag känner att jag måste dit. Kom igen, vad är lite yrsel att klaga om när jag har det så förbannat bra. Fast det är klart, åka karusell har aldrig riktigt varit min grej hur roligt resten än må vara. Jag är väl helt enkelt så lycklig och privilegierad att jag blir yr, det vore nämligen den mest logiska förklaringen. Eller att jag som sagt inbillar mig att jag tar det lugnt fast jag i själva verkar bland annat har gjort nedanstående…

Hur som helst, lyssna på det här, helgen är inte slut än och jag har redan klippt gräs, städat sommarstugan, känt mig smal, fixat dunderfrulle, ätit middag i kvällssolen med mamma och pappa, tagit ett glas rosé och det roligaste av allt, håll i er nu, köpt en motorcykel med sidovagn. Det ni.

Mer om det och den där städade sommarstugan imorgon. Snacka om cliffhanger. Haha.
Sov gott godingar!

Ja vad ska jag säga. Pappa säger att jag ska säga nej, att huvudet är fullt fast jag inte tycker att jag gör så mycket, att det är därför jag är lite yr. Mamma har alltid sagt att jag ska gå fort och se glad ut, då löser sig resten.

Fast det är klart, ett ofärdigt kök som skaver i bakhuvudet och kreativitet och jobbuppdrag som kliar i pannloben kanske krockar med varann så att det blir yrsel av hela paket. Och då spelar det nog ingen roll hur fort jag går med Frank i vagnen och hur brett jag ler.

Jag inbillar mig väl att jag tar det lugnt, men det är tydligen bara skumraskaffärer med mig själv, för när det väl kommer till kritan så ligger jag väldigt sällan på soffan även om det inträffar oftare nu än innan Frank kom till världen så är jag som sagt rastlös till min natur.

Därav dagens yrsel pyssel, en tavla till hallen toppat med körsbärskvistar och ett utskrivet foto på Frank. Med andra ord en alldeles lagom fredagsaktivitet under tiden som Frank sov i vagnen, trots yret i pannloben och bristen på soffläge. Men även om jag kan vila så hittar jag på en massa måsten, det är väl onödigt.

Så pappa Pohlman, jag ska försöka säga nej, sänka kravnivån och sen gå fort och se glad ut.

Men nu ska jag sova på riktigt.
God natt. Eller god morgon!

En torsdag senare och irritationen har lagt sig för länge sen. Frank och jag tog en långpromenad vid Rävgången, han sov som en stock när vågorna kluckade mot gångstråket och jag påmindes om Öland och försökte känna doften av hav. Fast Hemfjärden luktar inte hav.

Men det var en väldigt skön promenad, så skön att Frank sov länge till i vagnen även när vi kommit hem och jag passade på att bläddra i en tidning och gunga mig yr i hängmattan.

Så nu smörjer vi in oss igen med hög solskyddsfaktor och hoppas på en fin fredag. Hej så länge!

Eller avsaknaden av en röd tråd kanske snarare är det återkommande temat på kök från IKEA, i alla fall de som Jocke och jag har byggt. Inte konstigt att huvudet bultar och energinivån sjunker lika lågt som IL:s omsmarta återvinningslösningar, för tro mig det är lågt.

Som jag nämnt tidigare är mitt hatgöra att kasta främst plast och numera även frigolit, tycker ni att frigoliten på bilden ser tillräckligt liten ut för att få plats i de små, små hålen på en grön återvinningslåda. Nej. Precis. Och om återvinningen är överfull och det enda stället som jag får kasta frigoliten på är i en grön låda med små, små hål, då får den verkligen inte plats, om jag inte river sönder den i ett rivjärn och plockar upp varenda liten kula. Ni hör ju, jag blir upprörd. För kommer frigoliten utanför blir det nedskräpning och böter. Om ni missat det.

I-landsproblem de Luxe men så urbota korkat att jag inte förstår hur det är tänkt, vi ska sopsortera, men när vi sopsorterar så finns det inte plats för skiten, så då måste jag ändå hitta på något fuffens eller köpa det där tålamodet i ett stort jävla platt paket och återkomma till återvinningen med min frigolit och mitt rivjärn. Kom igen IL. Varför finns ingen stor container för plast och frigolit, kan någon svara mig? Är det för att det blåser iväg eller är det bara för att sånna som jag ska få öva på det där med tålamodet?

Och det där köket då. Jo, det blir nog klart vilket årtionde som helst. Har någon byggt ett kök från IKEA utan svordomar och MacGyverlösningar, tell me. In med dig i Guinness rekordbok i sånt fall, för där kommer jag aldrig hamna. Möjligtvis Jocke, för han är fantastisk men jag är fasen slut som köksbyggare. Och artist.

Say no more.

Var det någon som sa att jag skulle komma i mina smaljeans utan besvär den 1:a juni, jag är inte så säker på det längre. Förra veckan gick som bekant åt till mental träning i det där köket, ett stycke migrän och endast ett träningspass på utegymmet. Trots det minskade jag 1 cm i midjan och 1 kg i vikt, kanske har något med den där vomeringen att göra, men äsch, jag låter det vara så.

Och nu är det redan onsdag och i måndags gick jag typ 2 mil, puh, inte genomtänkt och igår var jag på mamma boot camp på Stora Holmen, så hoppet är inte helt ute än. Ifall någon nu undrade hur det går för mig och känner att hej, kom igen tjejen, det där fixar du.

Så vet ni hur det ligger till nu.