9350 steg…

I skrivande stund är det dumt att påstå att jag inte har ont någonstans. För efter 9350 steg och Rävgången runt med pingvingång så känns det tydligt i de nedre regionerna, men ännu inte så tydligt att brorsan vill komma ut. Mer som: ”ha, skyll dig själv, vad trodde du när du gått så långt, att det inte skulle kännas?”.

Och jag kanske inte hade tänkt gå så långt, men den värmande vårsolen gjorde sitt kan man säga. Och jag tog paus på var och varannan bänk, men efter varje stopp var det mer svårstartat, ingen powerwalk här inte. Dessutom hade jag gravidstrumpbyxorna bakochfram, vilket innebär en söm på varje skinka, inte så bekvämt. Jag övervägde att sätta dem rätt innan nästa lager av leggings, men nej, orka. Det är liksom en bedrift svår att förstå när man inte har varit väldigt gravid och gått upp en si så där 20 kg. Tänker jag. Så förutom den lilla obekvämheten så var promenaden en bra ansträngning må jag säga.

Jag vet att jag vaggade mig upp på stan någon dag innan värkarna satte igång med Frank och i morgon har jag varit gravid i 40 veckor och 5 dagar och på den dagen föddes Frank. Så nog för att jag är oerhört otålig men det blandas ändå upp av en viss optimism. Så nu håller vi tummarna på att brorsan kommer innan helgen är slut, det skulle kännas som en bra deal.

Sen sägs det ju att man kan dricka champagne, äta ananas och ligga lite för att få igång det hela. Ordningen spelar nog ingen roll. Och nu när jag hör de förslagen i mitt huvud så låter det mycket mer trevligt än att få ont efter en sjuhelvetes långpromenad i vårsolen. Kanske borde provat det innan. Å andra sidan, jobbigt att vara salongsberusad mitt på blanka dan och saxa runt mellan stavgångare och pensionärer…

Kommentera