De där guldflagorna

Jag snurrar visserligen vidare i min existentiella karusell men jag anar att åkturen kan vara över snart, tänk så skönt det vore. Emellanåt går det så där fort som när Pippi Långstrump springer runt utav bara helvete och Kling och Klang ramlar i en hög när hon hastigt stannar. Metaforiskt så är det väl lite så, full rulle med styrning från konstapel av prestationsångest, men med en något dålig broms.

Säger jag högt vad karusellen drivs av så blir jag ju full i skratt. Och nu skriver jag väl i gåtor här, men det här med höstdepp och elände utan anledning är ju en jävligt stor gåta. Åtminstone för mig.

Därför har jag träffat en kurator två gånger, första gången var det inte särskilt muntert. Jag snorade upp ett helt paket av tårvänliga servetter och kände mig alldeles tom när hon frågade vilka tre saker jag ville uppnå den dagen. Konstpaus de lux.

Vara snäll. Inte arg. Och titta på julkalendern utan tjafs. Bara en sån sak, få kidsen att fatta traditionen och försöka vara tysta i 13 minuter. Omöjligt. Lämna rummet om man inte heller vill se är inte aktuellt för man vill ju ändå vara med på något vis.

Sen kanske det bara är jag som tycker att julkalendern är bra i den här familjen, som skrattar åt skämten som barnen inte förstår och tycker att det är en mysig grej att titta på tillsammans. Lite för höga förväntningar i vanlig ordning.

Hur som helst, senast jag var hos kuratorn så var det mer muntert. Jag kände mig gladare trots att jag fällde en och annan tår även då, hon tjatade vidare om de där guldflagorna i vardagen och jag mådde nästan lite illa över carpe fucking diem, men så kom vi in på kontroll och påverkan. Vad kan jag egentligen kontrollera och påverka?

Det är sannerligen bara mina egna handlingar, men ack så mycket energi jag lägger på att tolka andra, bli förbannad i tystnad, knyta näven i fickan, försöka passa in för att jag tror att det är så jag ska vara istället för att passa på att vara precis som jag är. Och så sa hon såhär, tänk som en hund, kan du inte leka med det, inte äta det, då kan du pissa på det och gräva ner det.

Så hej, pissa och gå vidare.  Och färga håret rosa. Det gjorde jag precis. Som flamingons näbb fast i min lugg. Det kanske ni får se någon gång. Nu ska jag minnas alla sommarens guldflagor och ta den rosa luggen och hoppas på skönhetssömn utan inträde på mitt ångestdrabbade tivoli 😉

Så ni vet. Sov gott godingar eller god morgon!

 

 

Karusellens kontraster

Jag ska väl inte hålla på och älta det här egentligen men jag förmår mig inte riktigt att komma på bättre tankar. Jag tittar på bilder från sommaren och tycker att det är helt sjukt att vi då kunde ta ett kvällsdopp hela familjen vid bryggan på Öland kl. 21.20, springa i vattnet och spegla oss i solnedgången. Och det är ju sånt man ska komma ihåg nu när man är dödens trött vid samma tidpunkt, det har varit mörkt som på natten sen kl 16.00 och det är svårt att lura sig själv till ljusterapi och gladlynta påhitt.

Jag har visserligen inte provat ljusterapi, men jag känner att det ändå inte funkar. Mig lurar man inte så lätt, haha. Kanske att lösningen är att fly landet till sydligare breddgrader. Men innan dess så ska jag fortsatta titta på ljuvliga sommarminnen. Och rätt vad det är så har jag ju kommit på bättre tankar, snön kanske kommer och ljusnar upp det hela och sen så är det ju vår igen.

Det är så irriterande att jag blir förbannad på mig själv, vad har jag att känna mig oglad över? Nej precis, inte ett jävla dugg. Jag har allt jag kan drömma om och lite därtill. Kom igen nu fru Hjortsberg, tänk efter, upp med smilbanden och försök se mindre ut som en ledsen hund. You can do it 😉

Och just det, inte nog med denna sinnesförvirring, jag har även varit förkyld i tre veckor vilket innebär, ingen träning, så klart. Men med tanke på att det är min bästa terapi så känns det ju extra drygt att inte kunna självmedicinera med motion och endorfinpåslag. Halsont i skrivande stund, irriterande så hälften vore nog. Om jag ändå var träningsfrisk, då skulle nog resten blir bra ganska fort.

Jag tror det är såhär, jag måste varit en björn i mitt förra liv, min själ tillhör en björnhona och har således gått i ide. Jag får se det så och försöka önska att jag blir en kanariefågel eller annat exotiskt djur nästa gång 😉

Men nu bestämmer jag såhär, hej då länge november, du kan dra åt schmelvete och välkommen december, nu tar vi omtag, famntag, hantag och kyss och kärlek så blir allt bra.  Så gör vi.

Önskar er en fin 1:a advent!