Black friday

Fenomenet Black Friday är ju konsumtionshets utan dess like, men ändå passade jag på. Om jag inte tycker att jag passar in så kan jag ju passa på istället, haha. Så jag klickade hem julklappar till mig själv, två par snygga och sköna skor från Gram shoes.

De där med svanen, kom igen så fina! Och de andra svarta villhövde jag med, med argument att jag inte har några fina lågskor utan då bara går omkring i Nike Air Max. Så för den kontorsråtta jag är så blir det där ypperliga julklappar, funderar dock på att bara slå in skokartongerna och börja använda skorna redan nu. Allt för att lätta upp min melankoliska sinnesstämning.

Och en guldranding kostym, jo jag tackar ja. Dock är inte korvdräkten till mig, även om det hade förstärkt mitt smeknamn sen min tid på IKEA, men det är Franks luciakläder. Eller han säger det i alla fall, att han helst ville vara en sumobrottare men att vi inte hittade någon sådan dräkt så då blir en korv med bröd och tomtemössa minst lika bra.

Finns väl livliga diskussioner om Lucia men på vår förskola så får barnen vara utklädda till vad de vill eller inte alls, och är det någon som inte har kläder så kan man låna luciakläder på förskolan. Jättebra ju. Det gulligaste, Franks förskolebuss ska nämligen komma och lucca hos oss på mitt jobb. Tänk er en hel busslast med gulliga luciaungar. Och en korv med bröd 😉

Sing hallelujah! Eller midnatt råder går också bra.
Nu är det dags för en solig söndag ser det ut som, det livar alltid upp 🙂

 

 

 

Tivoli i självkritik

Jag tror att min återkommande höstdepp anföll mig med buller och bång i år (synonym; med stort oväsen, ja, inuti mitt huvud), jag har liksom förträngt att jag sannerligen kan bocka av kriterierna för en ”årstidsstyrd depression”, särskilt med tanke på att sommaren var så magisk. Att jag har rest mer än någonsin tidigare i år och att Brittsommaren höll mg i handen i början av oktober.

Sen blev allting brunt. Och grått och dimmigt. Minns inte senast jag såg solen. Jag känner mig som väderprognosen, grå och tråkig. Som att jag spolat bort min kreativitet i ett varmt sommarhav, förlorat drivet till att motivera och inspirera andra så pass att jag helt sonika inaktiverat mina Instagramkonton. Skönt visserligen, men ändå.

Jag tycker ju egentligen att det är jätteroligt och att det är ett intressant socialt fenomen, men när applikationen ”skärmtid” på telefonen berättar för mig hur många timmar jag lägger ner på att scrolla igenom bilder efter bilder utan något egentligen syfte till ett bättre välmående så fick jag lov att ta en paus.

När det känns som att man har byggt upp ett tivoli av självkritik och inte riktigt förmår sig att hoppa av sin karusell byggd i gråskala så är det ju omöjligt att inspirera någon annan om jag inte ens hittar motivationen för att själv steppa upp.

Mitt förnuft får förstås nypa sig i armen var och varannan dag tack vare det fantastiska liv jag lever med min fina familj, men när jag utan anledning fäller en tår och känner mig otillräcklig, då är det inte jättemuntert.  Och det är ju ingenting som har inträffat, än att just hösten har dragit sin mantel över landskapet och att det lackar mot jul. Lite som när den första snön kommer och det blir kaos, man vet liksom om det men lyckas ändå inte förebygga och ligga steget före.

Så hold your horses, ni behöver inte vara oroliga, jag behöver bara en viss radioskugga för att istället lägga tid på det som jag mår bra av. Som det här, skriva av mig, samla sommarens bilder i långa rader och kanske till och med hinna måla något då och då. Försöka locka fram kreativiteten fast dagarna aldrig uppnår fulltgott dagsjus.

Jag tror att det kommer fungera, och min paus från Instagram kanske inte blir så långvarig eller så blir den det, jag ska bara analysera några varv till inne på mitt tivoli för att få svar på vem jag tror att jag är, vem jag vill vara och vem jag är. Låter allvarligt, är nog inte en sån big deal egentligen, bara börja tro på mig själv igen och fatta vad som är viktigt…

Så, let’s blogga igen. Upp och ner, hur som helst, glatt och melankoliskt, som livet är. Alltid finns det ju något att glädjas åt även om man skulle behöva ljusterapi dagarna i ända. Yeah well kul om du hittade hit igen 😉