Krabater på konsthallen

Igår packade jag ner grabbarna grus i syskonvagnen och gick upp på stan, det hör inte till vanligheterna direkt. Bök, stök och stress, ni vet. Men igår så hade jag en bokad grej på Örebro konsthall där vi skulle simulera en barnvagnsvisning för fotografering till sociala medier så då är det klart att linslusen med kids ställer upp. Haha.

Och det var alltså inte jag som var fotografen för deras räkning utan jag tog ovanstående kort när uppdraget var utfört 🙂

Dessutom följde en av Franks bästa kompisar Wille med tillsammans med sin mamma, så det blev ett lyckat besök trots höstväder och småregn. Men på konsthallen var det ljusterapi och glada miner, förutom att Frank skulle vara en dinosaurie mestadels vilken är något svårt att kommunicera med. Erling däremot kom på hur man gör när man kryper så besöket får ändå ses som veckans höjdpunkt.

Och efter en kulturell genomgång av den pågående utställningen så fick barnen lite fika och tillfälle att rita. Frank målade Garmadon (googla det, snubbe i Ninjago) med arga ögon och med en mun som sprutade eld. Så roligt att se när han ritar och gör sina gubbar med ögon, mun, armar och ben. Jag borde sannerligen lägga mer tid till att pyssla med honom. Not to self.

Hur som helst. Fina skulpturer och grym konstpedagog på konsthallen. Så gå dit och ta en titt vetja. Under höstlovsveckan har det dessutom öppet på eftermiddagarna så att man kan gå dit och vara kreativ med sina barn. Bra grej. Mer info om det finns säkert här.

Nu ska jag försöka göra något bra av den här dagen. Egentligen skulle Frank prova gympa för första gången idag, han var så taggad att han ville gå och lägga sig tidigare igår så att det skulle bli lördag fortare. Vi bytte om, jag hetsåt två äggmackor och sen åkte vi bort till Friskis & Svettis, men se där var det stopp. På parkeringen ångrade sig Frank så nu är vi hemma igen i våra sportiga kläder. Skönt att man får ändra sig.

Yeah well. Happy lördag ni som hittar hit 😉

 

 

Superhjältar

I helgen har vi haft besök av Jockes barndomskompis Abbe med familj. Alltid lika trevligt när vi ses och för lite mer än en månad sen var vi hos dem och avslutade sommaren på bästa sätt. Så nu kom de hit med sina två superhjältar och precis bredvid där vi bor finns som sagt en fräsig skatepark med flera snygga och färgsprakande graffitimålningar och vad passar inte bättre än superhjältar i en sådan miljö?

Kameran var laddad, mammorna hade kört övertalning så gott de kunde till barnen, vilket slutade med mutbrott och således ett gäng fina foton. Frank ville först inte vara utklädd med sen tog han på sig sin något slitna Darth Vaderdräkt och så gick vi till CV Plaza som det heter. Nyligen har det varit en streetartfestival där vilket har resulterat i flera graffitimålningar av olika karaktär som jag fullkomligt gillar och blir alldeles glad av att det är ett stenkast från oss.

Så i fredags när vi promenerade dit, lite nervösa för att det kanske skulle vara några coola kids där som skejtade och som kanske skulle tycka att det var fånigt att det kom två morsor med tre superhjältar (fyra då Erling låg i vagnen). Men vi var helt själva. Våra superhjältar hann bli varma i kläderna, springa runt, hoppa och posera med ett mål i sikte, den utlovade glassmutan.

Som ni vet tycker jag verkligen om att fotografera även om det är på hobbynivå och inte alltid blir så skarpt som jag önskar, men i den här miljön skulle jag lätt kunna tänka mig en ny familjefotografering. Fast det är klart, det är väl bara jag som egentligen vill bli fotad, haha, vet inte om det är så att den egocentriska ådran växer sig starkare efter en uppnådd ålder av 35, fött två barn och dessutom nästan återkommit till sin normalvikt fortare än jag önskat.

Hur som helst, fredagens superhjältar skötte sig framför kameran och jag lät fingret gå varmt på avtryckaren som ni förstår. Hoppas att ni får en bra måndag!

 

Den 29:e mars…

Foto: Lena Larsson photography

Ja, då såg familjen ut såhär, med en två veckor gammal Erling och med en frodig mamma Hjort. Familjelycka, mjölkstinna tuttar, hormoner, svettningar, skör bebis, förväntansfull storebror och kärlekfull familj. Och med en grym fotograf som försökte fånga härligheten mellan amningar, gigantiska tuttar och liten bebis som prompt skulle vara vaken hela tiden.

I vanliga fall ser man ju dessa bebisbilder där ungen sover sig igenom hela sessionen och fotografen kan böka och stöka och gulla bäst hen vill. Men inte här inte, Erling ville vara med, nära, nära och helst inte ligga själv på någon pläd och vara fotogenique.

Men som sagt, med en grym fotograf blir det ju bra ändå och jag är så nöjd att vi gjorde detta, körde all in gällande dokumentation. Både gravidbilder och nyföddbilder, det kan jag verkligen rekommendera, även om man tar kort mest hela tiden på sin nyfödda gobit blir det sällan så bra som när man anlitar en fotograf. Så lurar ni på det tycker jag inte att ni ska fundera så länge till, boka Lena Larsson vetja, hon kan sin grej med råge.

Och nu då, ja, nu helt plötsligt är Erling sju månader, jag är inte lika fyllig (tack gode gud för det) och hemmet är tamigtusan färdigrenoverat (mer om det senare för det är värt fanfarer, stående ovationer, ett blogginlägg med versaler och en massa bilder) och vi kan vara en kärleksfull familj på heltid. Så. Himla. Skönt.

Dessutom kanske jag finner tiden till att blogga, för det tycker jag verkligen om, jag vill skriva av mig, få ut tankarna på tangenterna och visa er ett axplock av alla bilder som jag tagit det senaste halvåret. Det händer grejer liksom. Tex träffade jag några superhjältar i fredags, vänta ska ni få se.