Nils ERLING Viking

Nu är han här, den lille gubben som har varit i min mage i 289 dagar. Ni som vet ni vet ju redan, det är inte precis så att den här bloggen står för de mest dagsfärska nyheterna, men förhoppningsvis kanske jag kan hitta tillbaka till det inom en snar framtid.

Mitt flöde på Instagram är dock desto mer uppdaterat och just nu speglar det så klart den här bebisbubblan som vi befinner oss i. Bubbla och bubbla, en bubbla som jag tycks fylla med den omtalade tredagarsgråten plus några extra dagar, tvivel på min roll som tvåbarnsmamma och det faktum att jag återigen har snott Dolly Partons boobs (eller annan valfri storbystad kvinnas bröst, OMG!). Som tur är vet jag ju att det går över och att min roll som tvåbarnsmamma får vara just tvivelaktig såhär en vecka efter att jag vrålat ut en lillebror.

Men som förra gången så tänker jag att jag delar med mig av det här, det här med att föda barn, fast i omgångar och att ni som fortfarande hittar hit ibland kan tänkas uppskatta mina historier, för som sagt, jag försöker gärna bli bättre på att underhålla min blogg då jag egentligen älskar att skriva och att fota.

Så vi börjar så. Att han är här nu, han kom på tredje krystvärken den 14:e mars kl 03.32, är 54 cm lång och vägde 3840 gram. Och jag tror banne mig att den lilla gubben heter Nils ERLING Viking. Vad tror ni om det?

Fortsättning följer…

 

Nattgnäll…

Nej men här ligger jag vaken och förbannar den här halsbrännan som har nått helt orealistiska proportioner. Jag blir galen. På riktigt. Tänker att det vore gott att gå upp och äta glass men vad jag än stoppar i mig så blir det ju omöjligt bättre. Inte ens en Losec och några (fem) Novalucol kan råda bot på detta ständiga vulkanutbrott.

Under tiden som jag tuggar Novalucol och strax efteråt inger det förstås ett visst hopp om en fortsatt bra nattsömn. Men nej. Jag skulle nog kunna doktorera i ämnet, jag menar jag har ju ändå haft nio månader på mig att göra en grundlig studie. Särskilt med tanke på att det tycks stegra i styrka och sura uppstötningar ju längre tiden går. Att jag inte har fått puckelrygg av att sova med huvudet på minst tre kuddar är i och för sig tacksamt, men svordom. Kom igen nu kroppen och brorsan, dra igång urkraften i mig så att jag kan få föda barn och bli kvitt vulkanhalsbrännan för det här är så himla vidrigt. Fattar ni. Så. Himla. Vidrigt.

Jag ber om ursäkt för gnäll. Men tro mig, att jag vid minsta lilla huvudrörelse väcker draken i halsen är skrattretande ironi och ger mig tårar i ögonen av brännande smärta, smärta i strupen. Och då sover jag ju endast på vänster sida för att lättare andas och rör mig med andra ord inte särskilt mycket.

Så ja, jag skulle hellre ligga här med värkar än med halsbränna från hell, det kan jag säga. För nu kan jag inte bli mer redo. Gosedjurskaninen ligger vid min sida för att få mammalukt i pälsen, jag brinner upp så att jag får pufflugg av hettan och längtar så mycket efter brorsan att hälften vore nog.

Annars då? Jo bilen går bra och gårdagens promenad var tydligen inte någon hjälp på traven. Kanske går upp och äter en burk ananas ändå ?

Hepp!

 

9350 steg…

I skrivande stund är det dumt att påstå att jag inte har ont någonstans. För efter 9350 steg och Rävgången runt med pingvingång så känns det tydligt i de nedre regionerna, men ännu inte så tydligt att brorsan vill komma ut. Mer som: ”ha, skyll dig själv, vad trodde du när du gått så långt, att det inte skulle kännas?”.

Och jag kanske inte hade tänkt gå så långt, men den värmande vårsolen gjorde sitt kan man säga. Och jag tog paus på var och varannan bänk, men efter varje stopp var det mer svårstartat, ingen powerwalk här inte. Dessutom hade jag gravidstrumpbyxorna bakochfram, vilket innebär en söm på varje skinka, inte så bekvämt. Jag övervägde att sätta dem rätt innan nästa lager av leggings, men nej, orka. Det är liksom en bedrift svår att förstå när man inte har varit väldigt gravid och gått upp en si så där 20 kg. Tänker jag. Så förutom den lilla obekvämheten så var promenaden en bra ansträngning må jag säga.

Jag vet att jag vaggade mig upp på stan någon dag innan värkarna satte igång med Frank och i morgon har jag varit gravid i 40 veckor och 5 dagar och på den dagen föddes Frank. Så nog för att jag är oerhört otålig men det blandas ändå upp av en viss optimism. Så nu håller vi tummarna på att brorsan kommer innan helgen är slut, det skulle kännas som en bra deal.

Sen sägs det ju att man kan dricka champagne, äta ananas och ligga lite för att få igång det hela. Ordningen spelar nog ingen roll. Och nu när jag hör de förslagen i mitt huvud så låter det mycket mer trevligt än att få ont efter en sjuhelvetes långpromenad i vårsolen. Kanske borde provat det innan. Å andra sidan, jobbigt att vara salongsberusad mitt på blanka dan och saxa runt mellan stavgångare och pensionärer…

 

Preggostatus

Nix, ingen brorsa som kommit ut ännu. Och det kanske man kan förstå, är väl skönare därinne än här ute. Men jag är redo nu, lite nervös förstås. Det känns fortfarande overkligt även om det är självklart. Jag vet inte om jag skrivit det innan men denna graviditet har varit enklare fysiskt men lite jobbigare psykiskt, vilket t.ex. kan resultera i att när jag vaknar efter en hel natts sömn så kan jag i en millisekund tänka att jag inte är gravid för att jag inte har ont någonstans. Och det är ju tacksamt, att jag har sluppit smärta som i foglossning. Sen att min magmun tycks stå på vid gavel och spruta magsyra så att hälften vore nog, det hör förstås till graviditeten och börjar bli oerhört tröttsamt men gör inte mig trött i kroppen på samma sätt som jag upplevde när jag var gravid med Frank och hade foglossning.

Fast det är klart, jag är ju inte den smidigaste flodhästen i flocken om vi säger så och det som tappas på golvet ses som förlorat. Och jag kan vakna med kramp i vaderna och av sura uppstötningar, men det hör ju som sagt till även om jag ofta svär över just dessa åkommor. Nu är det ju heller inte så konstigt med tanke på att jag befinner mig i vecka 40+2. Och Frank föddes i 40+5 så då kan vi ju säga att det är rätt nära nu, haha.

Men är det inte då väldigt underligt att känslan om att jag kommer förbli gravid infinner sig som ett brev på posten, att nu är det såhär jag kommer se ut resten av livet, det blir ingen bebis. Skumt och onödigt. Sen funderar jag på hur det hela kommer att strata, det ska bli högst intressant att se hur den här förlossningen kommer att gå. Jag är förstås helt övertygad om att det kommer gå bra. Och har hört att hallonbladste ska vara bra, så det provar jag nu. Gott och som bensin för halsbrännan, tydligen 😛

Så förutom att jag svär över ständig halsbränna så kombinerar jag min rastlöshet med lathet, bakar alldeles för mycket, äter frukost tre gånger om dagen och boar lite grann. Sover minst två timmar mitt på dagen och smyger runt i mjukisbyxor och tittar på serier på Netflix. Och kolhydratladdar, haha, dumt att köpa nötter och godis till förlossningsväskan och bara smaka lite då och då…

Yeah well, brorsan kommer när han kommer men jag hoppas att jag slipper bli igångsatt och att förlossningen kommer gå lika bra som förra gången, men lite snabbare bara.
Japp, då vet ni.

 

Lördagsgodis och legobygge

Förra lördagen däremot så var det Frankdag. Eller hela helgen blev för familjen med fokus på Frank. På något konstigt vis så känner jag mig eller kände jag mig lite stressad för att jag inte gjort så mycket bara med Frank. Det är klart jag har, men allt kommer verkligen bli annorlunda med två barn. Det måste ju bli annorlunda när familjen expanderar och det blir två godingar att älska så att det nästan gör ont.

Så för att uppmuntra honom och mig så ägnades lördagen åt legobesök på Klossbutiken och sedan lördagsgodis i soffan i kombination med att bygga ihop det Frank hade köpt. Jajamensan, man kan tydligen inte få för mycket lego och med en liten peng från mormor och morfar så blev det påökning i Ninjafamiljen. Det är verkligen bara lego som gäller nu och allra helst Star Wars, Ninjago eller superhjältar. Vi tror att det började med en legokatalog och sedan har det spårat ur, haha.

Men jag tycker som bekant också om lego så jag är inte precis svårövertalad när det gäller den biten. Sen kan man titta på legoserier med ovan nämnda. Visserligen är det inte direkt med någon pedagogisk underton i de avsnitten, men det är ändå vårat ansvar som föräldrar att lära honom vad som är rätt och fel. Sen att även ketchupflaskan blir ett svärd vid matbordet kan ju tyckas tröttsamt, men som sagt, sunt förnuft och tydliga regler om vad som är rätt och fel så är nog inte legoserier något som ger Frank men för livet. Eller vad tror ni?

Hur som helst så gillade Frank den stora Ninjan och den stora Batman på Klossbutiken. Även om han var lite blyg föst så fick båda varsin kram, dock glömde han ge Ninjan en puss, men det skulle han göra nästa gång de sågs har han sagt. Gullunge.

Och det här med legobutikerna, det är bra grejer ändå. Som öppna förskolan fast med endast legotema. Vi åker gärna både till Klossbutiken och eBrix i Marieberg, det gör liksom ingenting om man inte köper något. Det är helt okej att sitta och leka och bygga, spatsera runt och önska sig saker för pengarna man har i sin sparbössa, och att få höra Franks önskningar och funderingar är självklart värt ett besök då och då.

Så har ni barn som gillar lego eller om ni själva gör det och ännu inte här besökt någon av dessa butiker, så gör det!

 

Kulturell lördag

Idag är dagen då jag har beräknad förlossning, men enligt statistiken så är det bara 4,7 % som föder på just den dagen. Och jag verkar då rakt inte höra till dem. Men det är okej även om vi förstås längtar väldigt mycket. Frank frågade innan hur man gör för att öppna och släppa ut brorsan, han lutade även ansiktet mot magen och sa att du får komma ut nu. Men det verkar inte vara något som lillebror tog till sig. Och hur man öppnar, tjaaa, till svar fick han att jag typ ska bajsa ut honom.

Så istället för att vagga omkring hemma så tog vi oss en kulturell lördag med besök på Galleri Örsta där konstnären Karin Broos hade vernissage. Det var ett bra tag sedan jag var på vernissage, men när en sådan begåvad konstnär visar sina verk och mamma dessutom utlovade lunch på Goda Rum efteråt, så var det ett självklart utflyktsmål för denna lördag.

Och ni ser ju själva, hur fasen kan man måla så himla bra och fotografiskt. Kolla in ljuset på soporna som ligger utanför soptunnorna t.ex. Det är ju som att man vill plocka upp dem och försöka få ner de i tunnorna. Makalöst måleri, med andra ord. Sen kanske inte Frank och Jocke var lika häpna över det, men nog är det bra att vara lite kulturell mellan varven.

Sen var det alltså lunch på Goda Rum. Jag har aldrig varit där innan, men det var ju sannerligen ett trevligt hak och himla god mat. Jag åt en smarrig bit kolja med potatismos och handskalade räkor (hur skalar man annars om inte med händerna?). Frank mumsade i sig plättar med grädde och sylt och Jocke tog en nattbakad köttbit, också intressant ordval på ett stycke kött. Tusen tack mamma och pappa för maten!

Yeah well, det har hittills varit en lugn och skön lördag och just nu känns det sannerligen inte som att brorsan behagar anlända idag. Klart att det är lite spänt, som ni ser, men inga konstigheter. Fortsättning följer…

 

Det blev en kladdkaka

Jamenvisst. En kladdkaka blev det minsann och jädrar vilken god. Livsfarligt. Ni som minns min gravitet med Frank vet att jag blev en bagare då med och sedan föga förvånad över att jag gick upp 25 kg. Den här gången har jag inte bakat lika mycket, jag har kunnat träna en del men inte alls som önskat. Varit förkyld och givetvis gått upp minst 20 kg. Och ja, jag har insett att jag hör till dem som går upp i vikt lite runt om och överallt, pretty much när jag är preggo och inte bara får en liten gullig mage, haha, men nu är det ju ingen som helst idé att lägga energi på sånt trams.

Sen inbillar jag mig att min väg tillbaka till min starka kropp kommer att gå lite fortare denna gång, men vi får väl se om jag kommer jazza runt i början och böla för allt och inget.

Hur som helst, vill ni baka en onödigt onyttig kladdkaka så gör ni såhär, hittade receptet på ”mitt kök” men frilansade lite.

Du behöver:

2 ägg
2 ½ dl socker
4 msk kakao
2 tsk vaniljsocker
100 g smör
1 dl mjöl
½ tsk salt – jag hade i två nypor flingsalt
150 g Toblerone

Så här gör du:
Sätt ugnen på 175°C. Smält smöret i en kastrull. Vispa ägg och socker poröst. Blanda ihop de torra ingredienserna och häv ner i smeten, blanda runt allt. Hacka Toblerone. Jag la halva mängden i botten på en smörad och cocosflingad form, haha. Bra ord. Cocosflingad. Istället för ströbröd. Sen hällde jag över smeten och la på resten av Tobleronen. Skjuts in i ugnen i 15-20 minuter. Jag hade kakan inne i en sisdådär 17 minuter sen tog jag ut den och la på minimarshmallows och sedan in med rackaren i ugnen igen i typ 5 minuter.

Sen var det bara att försöka få en bit på en assiett, förundras över att jag för första gången har bakat en sån jädra kladdig kladdkaka och sen sluka den med en kula vaniljglass. Mumma!

För visst ska man väl kolhydratladda inför ett maratonlopp? 😉

 

Kiddon kvar i kaggen

Tack Ylva Maria Thomson för inspiration. Kolla by the way in hennes grymma skulpturer här!

En prins är född, grattis kronprinsessan Viktoria och prins Daniel. Och vilken himla tur att brorsan i min mage inte behagade komma ut samtidigt, skulle ju bli ett sånt tjat då, jaha du lille vän är minsann född samma dag som prins Oscar Carl Olof. Men klart att Franks lillebror ska få en egen dag, frågan är bara vilken. Och vänta bara så ska ni få höra på kungligt namn när den här krabaten tittar ut, jojo!

Med andra ord är det lugna gatan här. Jag är i något slags mellanland där latheten tar över ambitionerna, den där rackarns väskan är inte packad än, jag tänker bara på att baka en kladdkaka men hamnar således i soffan eller sängen och slötittar på serier till jag somnar och stånkande tar mig upp några timmar senare och suckar åt min oförmåga att jag inte gjort någon nytta. Ha.

Men igår kväll tyckte jag att jag i alla fall fick en hint om att det kunde vara på gång snart, och det är ju inte så konstigt, BF (beräknad förlossning) är ju på lördag. Så då blev jag lite stressad och skrev en lista på vad jag tyckte var lämpligt att jag hade förberett. Men äsch, vara höggravid och oföretagsam tycks vara mer lockande. Jag menar, lite spänning i vardagen vill man ändå ha kvar. Och som den tävlingsmänniska jag är så kan ju ”packa-förlossningsväskan-på-kortast-möjliga-tid” bli en ny punkt i förslagsvis Gunniess rekordbok.

Så jag sitter här en stund och hoppas att min tankekraft ska bli verklighet och saker ska styras upp. Förutom de väsentliga sakerna som ändå är bra att ha när jag ska föda livet ur mig så har jag som ni ser bockat av det här med att göra en skulptur av min kroppshydda. I måndags fick jag nämligen hjälp att gjuta av min kagge. När jag var gravid med Frank var jag inte ett dugg intresserad av det men nu tänker jag inte vara gravid någon mer gång så då är det lika bra att passa på.

Jag ansade så gott jag kunde på sina ställen för att slippa ofrivillig bikinilinjevaxning och smörjde in mig med en hel burk vaselin, jajamensan, bjöd in min konstnärliga kompis Erika och bad henne klä in mig med gipsbinda. Hon har ju precis som jag läst bild för lärare och då är det minsann inget konstigt alls med nakenfisar som ska skulptureras eller målas av, så hon var en perfekt kandidat för uppdraget. Sen var det gipsbinda från hals till lår. Sen höll jag på att svimma av. Allt för konsten. Jag ville liksom inte ligga ner eftersom kroppen (läs tuttar och sidfläsk) skulle flyta ut på sidorna då och inte få en trovärdig form, så jag stod upp. Som en staty i en si så där 40 minuter, det gick ganska bra. Mannen fick komma och mata mig med Dextrosol och Aloveradryck när jag började bli lite yr, men då kunde vi i alla fall göra klart den stora skulpturen och jag kunde sedan sätta mig i badkaret och andas ut. Ni ser ju själva, tar lite tid att täcka en sådan kroppshydda, haha.

Nu ska jag bara göra den ännu mer snygg, konst som är vitt är ju inte riktigt min kopp te, om vi säger så. Kanske att jag funderar på det en stund nu och ser om det blir något gjort, eller en kladdkaka eller en powernap 😉

Då vet ni. Med andra ord. Kiddon är kvar i kaggen punkt nu.