#steffhjärtafia

Man skulle ju kunna tro att jag bara ligger på min kammare och förkovrar mig i gravidkilon, onyttigheter och tvserier. Men riktigt så är det inte, även om jag spenderar halva min tid på det viset. Men nog har jag fått vara med på roligare saker än så minsann.

Förra lördagen var det nämligen dags för bröllop i Linde mellan min kära kollega och vän Annsofie och hennes Stefan. Magiskt fint, uppstyrt och avslappnat på en och samma gång. Härligare människor får man leta efter. Vigseln ägde rum kl 16 i kyrkan med hänförande sång från både solokvist och manskör. Solokvisten var dessutom ytterligare en kollega till mig som tog ton, jösses vilken stämma den donnan har. Jag har inte hört henne sjunga innan, men oh my god vad grym hon var. Så nog blev det lite rörande tårar i ögonvrån allt. I min väska låg endast Novalucol, Läkerol och näsdukar. Allt vad en förkyld gravid på bröllop kan tänkas behöva. Och ungefär vid denna tidpunkt hade jag bara en eyeliner kvar, men äsch.

Hur som helst efter den fina vigseln i kyrkan med gulliga barn och finaste bröllopsparet så var det brudskål och middag på Stadshotellet. Och kom igen vilken god mat det bjöds på! Brudparet hade egen kock som sannerligen inte sparade på krutet, top notch rakt igenom; hummersoppa, råbiff, oxfilé med sikrom och så en läskande god chokladkaka med hjortronmousse som avslutning. Det vattnas i munnen bara jag tänker på det.

Jag tog förstås tillfället i akt att hålla ett tal på rim för att på något vis förklara min kärlek till bruden och önska brudparet all lycka i framtiden. Och när talen var slut och faten slickade så dukades middagen bort, klockan visade 00.30 och det var dags för brudvals. Och sen dans. Åh jag må då säga att den där dansen hade jag längtat efter, disco tillsammans med grymmaste kollegorna och finaste bruden var grande finale på hela kvällen, trots högklackat och höggravid så stuffade jag av några låtar och blev toksvettig innan mannen och jag åkte hem och landade i säng kl 03.00 isch.

Med andra ord en sjuhelvetes bra lördag. Hade det inte varit för att jag var så himla gravid hade jag dansat fram till frukosten dagen efter, men nu fick det vara bra så. Och jag är så otroligt glad för Annsofie och Stefan, deras historia är verkligen en kärlekssaga av rang och kommer så vara i nöd och lust.

Tusen tack för att vi fick vara med och dela er dag och hoppas att presenten från oss och Inputgänget kommer finnas med er till döden skiljer er åt 😉

Vad de fick, det vet ni om ni löser rebusen.
 

Med 29 dagar kvar…

Det går så där för mig och mitt immunförsvar kan vi säga. Immunförsvaret blir tydligen per automatik sämre när man är gravid, borde ju vara tvärtom med tanke på alla åkommor man blir utsatt för, men nej, så jobbar inte kroppen. Och det är ju synd. Väldigt synd.

Extra synd är det när man (som i undertecknad) inte har något som helst tålamod och vill bli frisk innan första nysningen påkallar uppmärksamhet med påtagliga konsekvenser. Av tidigare erfarenhet så vet jag ju att jag kan vara förkyld i en smärre evighet, tur då att man bara är gravid i nio månader och att det idag är prick en månad kvar till beräknad ankomst av lillebror.

Men kombinationen av halsont, ont i örat, halsbränna, nästäppa, hål i en tand, rethosta from hell och gravidåkommor som kramp i vaderna, allmänt stånkande och stönande på grund av en si så där 17 extra kilon, det är inget jag rekommenderar. Över huvudtaget. Kan du låta bli, så låt bli för Guds skull. Var för sig, överkomligt men som en kompott, nej tack!

Det knasigaste i kråksången är att jag var förkyld vid precis samma tidpunkt när jag var gravid med Frank (läste det på bloggen, för sånt kommer man som tur är inte ihåg) och som jag minns det så lyckades jag bli frisk till förlossningen. Måtte det bli så även denna gång. Oklart vad det är för trams det här egentligen eller om det finns någon baktanke med att träna magmusklerna, göra knipövningar och testa sitt tålamod 29 dagar innan beräknad förlossning.

Jag är som ni förstår inte alls road av det och önskar bara att jag får vara frisk nu. I vanlig ordning kunde det ju varit värre, men ens eget mående är ens närmaste issue så nu hoppas vi att något av ovanstående symptom är över imorgon när jag vaknar.

Och så hoppas jag förstås att ni är friska och klarar er undan statistiken för vabruari.
Yeah well.
Det kan bara bli bättre!