Dagens gömda skatt

Ja jädrar! Frank har varit hos mormor och morfar idag för att Jocke och jag skulle hinna arbeta lite med diverse projekt. T.ex. skulle det förberedas för starten av projekt kakelugn. Det vi inte visste när vi startade var att vi dessutom skulle få ett helt nytt, fast 92 år gammalt golv i vardagsrummet. Ja, ni ser ju själva, kom igen så tjusigt! Vilken skatt!

När vi precis hade flyttat in och började renovera köket vred vi och vände på argumenten för att riva eller behålla parketten. Då behöll vi parketten överallt, rev inte ett enda golv, slipade och målade men lät det ligga kvar så som Jockes pappa hade lagt in det. Men det där skavde ju i mig, som ni förstår.

Så idag hände det, vi började gambla med golvet i vardagsrummet, för och nackdelar. Jocke skulle som sagt förbereda för snubben som kommer den här veckan och som ska hjälpa oss att fixa en kakelugn, lagom att elda i till jul. Och eftersom det har stått kakelugnar här i huset innan (svordom upphöjt till tio över bortplockning av dessa) så visste vi ju var vi skulle börja.

Så Jocke körde igång och jag stod bredvid och nästan hoppade av nyfikenhet när glimten av de första brädorna kom fram. Ska vi inte ta bort och titta? Både Jocke och jag blev lika nyfikna och när han hade sågat bort en liten bit så var beslutet taget. Även om det förstås hade varit väldigt jobbigt om golvet under hade varit i dåligt skick och vi då hade varit tvungna att lägga ett nytt.

Men nu. Jag blir alldeles salig. Vardagsrummet är det lättaste rummet att ta bort golvet på eftersom där inte står några fasta möbler, så det var bara att kånka lite och sen ta på sig handskarna och riva och slita och dra bort småspik.

Så innan jag hämtade Frank hade vardagsrummet fått ett ansiktslyft som heter duga. Sen är det klart att det ska slipas lite och förmodligen få sig en omgång av olja, såpa eller vax, men det tar vi lagom till jul.

Haha.

 

Otippat äventyr

I lördags fick jag vara med på ett otippat äventyr. Min roll på äventyret var att fotografera. Jag visste att jag skulle fota en kubansk konstnär och några andra snubbar, inte mer.

Och vad jag skulle fota sen, håll i hatten. Jag vill tillbaka dit nu. Så mycket fina föremål på en och samma plats. Men nu får ni bara en liten sneakpeak, för fortsättning följer…

Jag hade nämligen förmånen att träffa en konstnär, en konsthallschef, en Chryslerfantast och tillika VD, en säljchef och en entreprenör med fingertoppskänsla för att få saker att hända. Sistnämnda kan vi även kalla Gunnar, han heter det så det är ju lämpligt. Och den här Gunnar är en ny bekantskap och uppenbarligen en bra bekantskap, med tanke på att han ser till att saker händer, så såg han till att jag fick vara med på det här.

”Det här” är lite svårt att beskriva, men det kommer bli bra. Jag känner det. För om vi säger såhär, en makalös konstnär, en jädra massa fina bilar och oändligt massa rör, ni hör ju själva, det kan ju blir precis hur bra som helst. Jag säger bara 28 maj, save the date!

Och vill ni se vad konstnären Juan Andres Milanes Benito har gjort innan så ska ni trycka här. Vill och vill, jag tycker ni ska, för han är minsann makalös.

Så är det med det.
Och ja, det här är en cliffhanger som heter duga!

 

Mot min toppform

Samma visa som för ett år sen då, fast med bättre förutsättningar eller i alla fall bättre startposition än förra året. Bättre som i att jag har den vikt jag önskar, jag är starkare än innan i vissa muskelgrupper och jag tränar för att må bra. I och för sig kan man ju se det på olika sätt, det tycks ju vara svårare att finjustera detaljerna än att minska x antal kilo i vikt. Men jag kör på. För ett år sedan ville jag gå ner i vikt, bli starkare och må bättre. Men då var det också lätt att se resultat snabbt eftersom jag aldrig tidigare hade ätit ris och torsk i två sammanhängande veckor. Tro mig, prova det och du ska se att du minskar något kilo eller två och förhoppningsvis blir peppad till att se hur du kan forma din kropp med hjälp av jävlar anamma och planering och prioritering. Om du alltså har den önskan. För man får se ut precis hur man vill, huvudsaken är att man mår bra. Och det här handlar som bekant bara om hur jag uppfattar mig själv och hur jag vill forma min kropp för att vara min bästa version.

Jag menar att nu är jag ju ändå i bra form, behöver inte gå ner ett kilo till utan vill snarare öka i muskelmassa och minska i fettprocent. Varför, för att jag vill prova och för att jag tycker att det är snyggt och jävligt praktiskt med muskler, vardagen blir liksom enklare då. Inte tack vare det ytliga utan tack vare det som finns under, jag orkar mer på alla sätt och vis. Så jag testar igen. Nu vet jag ju vad jag ska äta och inte och hur jag ska bete mig på gymmet, även om det kan vara svårt att bete sig som folk klockan fem på morgonen, men då är tjusningen med det hela att vi är så få på gymmet och de som är där är helt på det klara med mitt vevande och fnittrande.

Jomenvisst. Och det bästa av allt är att jag har så inspirerande människor omkring mig som peppar och stöttar och som jag vet att jag kan ge tillbaka energi och inspiration till. Så välkommen våren och ännu en utmaning om att nå toppformen…

Och förresten, behöver ni lite hjälp på traven så hojta till eller ta en titt på vad Budo & Fitnessbutiken kan erbjuda, där finns det finfina produkter som kan vara bra att ha för att nå sina mål. Just saying!

 

Harry gästbloggar…

Hej. Harry här. Franks kompis från Vetlanda. Ni kanske tycker det är konstigt att jag kan skriva här helt plötsligt, men det ska jag säga er att det inte är så konstigt alls. Har ni träffat Franks mamma någon gång, jaså, då vet ni hur mycket hon kan tala? Precis, så då är det ju liksom inte så konstigt att Frank pratar minst lika mycket och att han råkade slänga ur sig både det ena och det andra. Och med tanke på att vi typ föddes med en smartphone i handen så fixar vi det mesta. Därför skriver jag här.

Och vem är jag då? Jo, min mamma och Franks mamma har liksom haft sina stunder kan man säga, de är lika tokiga i Öland båda två och har hittat på hyss så det räcker och blir över. Sen träffade de snubbar, kuckeluckade lite och så kom Frank fram där borta i januari och jag fram här i oktober samma år. Typ så. Och när Frank skulle åka hem från Öland så sladdade hans mamma och pappa in på vår gårdsplan och på den vägen är det.

Jag snackar inte alls lika mycket som Frank, men som ni märker är jag en hejare på att ta selfies utan en slefiestick och dessutom en fena på att skriva. Men Frank och jag förstod varandra ändå. T.ex. fick Frank åka hjullastare med min pappa och mata korna istället för att jag skulle göra det, Frank fick även köra min lilla traktor och jaga mig. Alltså jag älskar när jag blir jagad av den där lilla traktorn, ni ska se hur snabb jag är. Minst lika snabb som min mammas häst London.

Hur som helst. Jag hackade mig in här för att jag kunde och för att jag hade fina bilder att visa. I sommar kommer Frank tillbaka till mig och då ska vi hitta på nya rackartyg. Jag är i alla fall väldigt glad att jag fick träffa honom och jag vet, från en mycket säker källa att han var överlycklig över att få träffa mig, våra djur och alla traktorer.

Så var det med det. Och ja, jag bor i ett superfint hus som Franks mamma tydligen inte kunde låta bli att fotografera så ni får se det med…

Ja just det, våran hund Krut är lite tokig och helt plötsligt när vi skulle hälsa på kossorna började han och en kviga att hångla, ja ba’, hallå, get a room, damn it! Det är faktiskt barn här, men det sket de fullständigt i.

 

Frank åker traktor

Alltså ni skulle sett mig idag. Jag åkte traktor! Japp, ni hörde rätt. Jag fick åka traktor. Jag hade sagt det till mina kompisar på dagis och de trodde nog inte riktigt på det, men jag vet ju att Öland betyder Pelle och traktor. Det sa Pelle till mig senast vi var här., nämligen. Mamma och pappa berättade ju stolt att vi skulle till Öland på påsk, men så fort någon frågade mig var jag skulle åka så ba’ jag ska till Pelle med stora traktorn. Same same but diffrent. Liksom.

Pelle har varit hos oss nästan varje dag när vi har varit här men idag så åkte vi till honom och jag fick titta på traktorn. Pelle hade tagit fram den så att jag skulle få åka. Alltså världens snällaste låsasmorfar. Först satt jag där själv och bara kuckilurade en stund, sen kom mamma och så rätt var det var kom Pelle och så dundrade han igång traktorn. Spännande som bara den.

Jag blev alldeles stum och tyckte att det var väldigt intressant. Jag tänkte att det var lika bra att hålla min entusiasm lugn så att inte Pelle skulle börja köra traktorrace ordentligt, då hade ju mamma blivit åksjuk och jag hade skrattat så att jag kissat på mig.

Men nu gick det lugnt till. Först åkte jag ett varv tillsammans med mamma och Pelle och då tömde vi lite löv och små pinnar på en stor hög så att hela traktorn stegrade sig. Fränt. Sen fick pappa följa med på två varv och då åkte vi lite längre och lämnade stora stockar som Pelle ska göra ved av. Och då var det ett sånt skönt gung i traktorn att jag nästan somnade.

Värsta bästa förmiddagen. Och nu har jag fått påskägg med lite choklad i. Det är fina grejer det. Och mamma och pappa och resten håller på och göttar sig på morbrors goda mat. Med andra ord har jag det bra här. I fall ni undrade.

Påskpuss på er raringar!

 

Händelserik långfredag

Som det brukar bli ibland på morgnarna när jag är här på ön, så blev det i morse. Vi bor i lilla huset nu när vi alla är här vilket betyder att det inte finns någon toalett där, därför fick jag liksom syn på solens magiska ljus när jag gick med raska steg över det blöta gräset till stora huset. Och då vet ni ju att jag inte kan låta bli. Så jag utförde mina behov, skuttade i varmare kläder och tog med kameran ut på en liten promenad innan nästa planerade aktivitet.

Så från en magiskt fin morgon till en första frukost för att sedan köra ett pass på gymmet, äta en till frukost och sen ta med mannen, brorsan och Frank till sydligare breddgrader. Jag slängde i hop ett lejon för någon vecka sen och nu har han flyttat till Färjestaden, och han kan nog inte få det bättre, för hans nya djurskötare är nämligen makalöst bra på att laga mat. Vinn, vinn. Lejonhanar älskar god mat. Och för att vi skulle vara på den säkra sidan gjorde vi lite produktkontroll på hamburgare och caesarsallad, det kittlade dödsskönt i kistan. Om en säger så.

Sen brände vi östra sidan hem med nästa stopp vid Kapelluddens fyr. Jag minns inte att jag har varit där innan och tyckte det var konstigt att pappa Pohlman inte visat det stället för oss, men tydligen har vi ränt runt där precis som Frank gjorde idag, men det minns varken brorsan eller jag.

Som ni ser var det fint som bara den. Frank utforskade stranden, snäckorna och vattnet. Tänk att kasta sten i vattnet kan vara så roligt. Minst lika roligt som att stampa med sina stövelfötter i vattnet.

Nåväl. Det blev en händelserik och lång fredag precis som sig bör.
Men nu är jag kind of tired. Sleep tight!

 

Äntligen Öland

Vi är här nu. Senast vi var här var vi ju inte riktigt här, inte i vårat hus. Senast vi var här var allt annorlunda och sen dess kommer Öland alltid vara annorlunda. Då bodde vi i en fin stuga på Böda, nu bor vi i våran fina stuga två mil söderut. Då var vi här för att ta farväl av min Ölandsmamma och nu är vi här för att hälsa på henne på ett annat ställe och för att välkomna våren. Allt är annorlunda. Fast bra ändå.

Förutom det faktum att hon inte finns längre så är ju nästan allt bra med Öland. I alla fall hos mig. Här finner jag lugn och ro och får brorsans goda mat, Frank lever livet och familjekärleken dukas upp på fat. Det är havsutsikt och några kilo upp i vikt. Vi gör som vi alltid gjort och kryddar med nyheter. Grillar korv från Rosas till lunch och överraskar med långkok över samma eld till middag. Alltså vi åt förstås inte upp elden, men det som låg i grytan. Och tro mig, det smälte i munnen.

Och kanske är det så att jag inte är lika förvånad längre över att min bror har blivit en mästerkock, men varje ny måltid han bjuder på är verkligen awesome! Att få vara här med hela familjen och ta det lilla lugna är så att säga balsam för själen.

Och vet ni, idag tog vi dessutom med Frank till badhuset, det där lilla gulliga badhuset där jag en gång lärde mig att simma och plockade hem paddan, simborgarmärket och diverse andra färdigheter i mindre medaljform. Och Frank älskade det. Han älskade det så mycket att han absolut inte skulle följa med hem. Extra roligt var det nog för att han kunde trippa på botten med sina små russintår utan att behöva flytkuddar på armarna som är så irriterande ivägen för vattenlek.

Nåväl. Vi är här nu och allt är annorlunda fast lika ändå…