Kontraster i kubik

För ett år sedan var jag fröken med pedagogik och kärlek till barn som främsta innebörd. Nu är jag inredare med kärlek till familjen, designklassiker och merförsäljning. Allt har sin charm kan man väl säga, men jag tycker ändå att det jag arbetar med nu är mer mitt rätta element.

Även om jag förstås kan sakna barnen och mina förra kollegor så ger det här mig mer utmaning, att försöka gestalta ett rum efter en kunds önskemål. Fast det är klart, oftast är det en gardinlängd som ska bytas eller en ny kontorsstol som behövs och inte precis fancy uppdrag som inredare. Jag är ju försäljare och jag tränar hela tiden på att bli en bättre sådan. Men att få jobba i den här miljön, jag måste nästan nypa mig i armen.

När vi var i Stockholm och besökte mässan fick jag även möjligheten att se Inputs showroom och kontor där, dra mig baklänges vad fint det var. Ena stunden åt jag buffé med en herrans massa glada Inputare för att i andra stunden mingla runt hos Vitra. Snacka om kontraster gentemot mitt tidigare yrke. Då fick man nypa sig i armen om man fick gå på julbord. Man måste vara tacksam för det lilla, så är det ju.

Men som sagt. Vilka kontraster och vad tacksam jag känner mig för att jag får möjligheten att arbeta med det här nu. Inredningssäljare. Det är fasen inte dåligt för en fröken. Det var väl mest det jag funderade på och så ville jag ju så klart visa er bilderna innan nästa möbelmässa. Haha.

Happy måndag kamrater och ja, i dag ska jag banne mig sitta på min plats i vårat snygga showroom och försöka göra lite business. En kommer inte jättelångt på influensa och ögonfluss, om vi säger så.

 

Söndagssummering

Nu ska vi som sagt inte ropa hej än. Jag har inte riktigt koll på det där med inkubationstid för diverse sjukdomar men jag håller mig till de hyfsat positiva tankarna och hoppas att vi kan friskförklara oss inom en mycket snar framtid. Typ nu.

Frank har inte vomerat (ganska äckligt ord ändå) sen i fredagskväll så prick nu har det gått 48 h sen senaste symptom och han har varit precis som vanligt i helgen, bara något mer hungrig i går, men det kan man ju förstå. Vem skulle inte vara skithungrig efter kräkningar och minimalt intag av vätskeersättning var femte minut?

Jag har återfått ögonvitor istället för ögonrödor (eget ord för röda ögon upphöjt till svullnad) och någon slags vårkänsla har infunnit sig. Vi tror oss vara friska, fåglarna har kvittrat i solen, vi har matat änderna och börjat grunna på nästa renoveringsprojekt. Bara det sista bör ju ses som ett friskhetstecken.

Så nu håller vi tummarna för att Frank sover hela natten, våra immunförsvar har skärpt till sig och att det städade och sanerade hemmet kan få vara i samma skick några dagar till. Det blir bra ,som Frank säger.

Och reportaget i tidningen var banne mig superbra. Tack för det NA! Och inte hade jag extra kroppsdelar heller. High five för det!

Summa summarum, veckans bästa; vi tog en soffselfie och vann ett überfint kuddfodral från Bemz, reportaget i tidningen och att jag tror att vi är friska. Veckans sämsta; sjukdomarna som har haglat tätt. Nu tar vi nya tag för en frisk vecka, jag menar vabrufuckingari är ju ändå slut snart 😉

 

Bättre på bild…

God morgon raringar!

Vi kan väl säga att det går sådär med att vara friska. Jag höll mig som bekant i ”karantän” från familjen i två dygn för att inte smitta dem med ögonfluss, men kom ändå hem igår eftersom det har blivit bättre.

Jocke och jag skulle gå på First Aid Kit igår kväll, biljetter som jag fick i julklapp och en konsert som jag verkligen sett fram emot. Jag var förstås lite bekymrad över att det såg ut som om jag bara hade ett och ett halvt öga men tänkte ändå att man främst ska lyssna och att det inte är jättenoga att se så bra. Alternativet hade varit en piratlapp och låtsas om som att jag skulle på maskerad.

Frank skulle få vara hos farmor och Janne och kvällen skulle bli awesome. Jojo. Jocke och jag går och hämtar Frank på förskolan, han säger att han har ont i magen, vi tänker att han måste bajsa sen blir det bra. Vi går hem, sätter oss i köket. Frank kryper upp i mitt knä och kräks rätt ut. Giv. Mig. Styrka.

Först tänkte vi att det kanske var för att jag hade masserat magen lite med hopp om att det skulle komma ut vanliga vägen, men när han hade kräkts fyra gånger innan konsertens början så förstod vi att det var magsjuka. Vi skulle sannerligen behöva First Aid Kit i dubbel bemärkelse.

Så ja, vabrufuckingari kan dra dit pepparn växer. Nu håller vi tummarna för att vi andra klarar oss även om jag är skeptisk med tanke på min barriär. Och någon konsert blev det förstås inte. Men jag tröstar mig lite med det där bostadsreportaget i NA’s lördagsbilaga PRINT. Är det någon som har sett det?

Okej, nu blir det blåbärssoppa och rostmacka i förebyggande syfte till frukost. Hoppas att ni mår bra och som sagt slipper alla bacillusker. Uschamig! Och ja, i dag är det bättre på bild än i verkligheten…

 

Tröstshopping…

Kläder från HM, Lindex och Zara.

Igår sov jag som bekant i stugan för att förebygga smittspridning av det vidriga kletet i ögonen. På riktigt så är det som att ha en pinne i ögat, inget jag rekommenderar. Ögat blir rött, irriterat och man blir svullen som fasen. Och de gör ont och kliar värre än första myggbettet.

Idag är det kanske marginellt bättre men eftersom systern på vårdcentralen hade rätt i sin sak så har det drabbat båda ögonen, som tur är inte samtidigt, då hade jag brutit ihop på riktigt. Så nu är högra ögat brukligt och det andra grumligt som bara den. Och med tanke på att pappa Pohlman hör till den mer omhändertagande sorten så vill inte han att jag ska vara själv i en stuga i skogen så därför har jag förflyttat min karantän hem till mamma och pappa. Lite tokigt kan man tycka eftersom ögonfluss som sagt är väldigt smittsamt, men vill gubben ha det så, så får gubben ha det så. Jag hoppas förstås att ingen får det här. Och det är förstås skönt att bli lite omhändertagen när man är enögd.

Men för att komma på lite bättre tankar har mamma och jag tröstshoppat lite vårkläder till Frank. Jag klickade in på HM, Lindex och Zara och lyckades få syn på en hel del finheter med mitt brukliga öga och vips så är ordern bekräftad och snart på väg till en brevlåda nära mig. Så himla fiffigt.

Och visst kommer han bli fin, gossen?! Tänk er Franken i kavaj, sneakers och hatt. Jag dör sötdöden i tanken. Men nu ska jag försöka sova utan att slita ut ögat och önska mitt hårdaste att det här är över till imorgon för vet ni, imorgon kväll ska nämligen mannen och jag på konsert. First aid kit. Det vill jag ju inte missa.

Yeah well. Sov gott och tack mamma och pappa för tröstshoppingen!

 

Bara lite suddigt. Tack.

Jag såg ett program från UR, Kroppsgranskarna, förra veckan när jag låg nerbäddad med den där influensan, programmet handlade om immunförsvaret och hur vi skyddar oss mot bacillusker. Förutom det faktum att vårat immunförsvar är som en barriär som ska stå starkt mot fienden så har våra tankar en viss inverkan eller ganska stor inverkan på hur vi mår. En person med positiva tankar borde således vara friskare än en med negativa tankar.

Jag kan ha uppfattat det fel eftersom allt är lite som i en dimma efter en feberfrossa. Men jag tänkte att nu ska jag minsann bli frisk, nu har jag varit förkyld till och från, mest till, sen i oktober och då är det väl lämpligt att toppa det med 39,6 i feber och sen bli friskförklarad för ett tag framöver. Det var liksom min positiva tanke. Att nu ska jag vara frisk.

Men se det var inte försvaret beredd på, de hade inte hunnit bygga upp sin barriär igen. Det stod minsann inte uppställda bakom tunga sandsäckar av goda bakterier redo för fight. De låg kvar i nån slags skyttegrav utmattade sen förra veckan. Dåligt. Imorse vaknade jag nämligen enögd. Jag kunde inte få upp det ena ögat. Det var så svullet och igenkleggat att hälften vore nog. Ni vill inte se hur jag ser ut, tro mig.

Men jag tänkte att det kan ju inte bli värre, åkte till kontoret, fick en telefontid hos vårdcentralen, hann svara på några mail innan de ringde och gav mig domen. Ögonfluss. Smittar som snuva. Blir det inte lika på anda ögat är det något fel, då får du ringa igen. Jag. Orkar. Inte. Mer. Det var bara till att plocka ihop datorn och fly fältet för att inte smitta någon annan.

Jag har inte varit med om det här tidigare och önskar ingen det. Därför åkte jag till stugan och satte mig själv i karantän. Så nu sitter jag här och försöker ge fan i att klia ut ögonen, tänka positivt och hoppas på att kladdet försvinner fortare än kvickt. Och ja, mycket riktigt, andra ögat är nere för räkning.

Så veckans sjukdom, ögonfluss. Som sagt, inte alls nöjd med min barriär, trots hyfsat positiva tankar. Nu får ni fasen vässa er, hjälp mig här immunförsvaret. Giv mig styrka!

Tänk om det ändå vore lika fridfullt och fint som en kylig morgon. Bara lite suddigt så där som det är precis när man vaknat, inte helt svart med kladd. Tack.

 

Kärleken i köket

Nu ska ni få se på kärleken i köket. Och så måste jag ju erkänna följande. Mitt shopaholicbeteende som förmodligen alltid har funnits latent men inte utgjorde ett så stort hot för ekonomin när jag arbetade inom läraryrket, har väl så att säga verkligen flammat upp och nu mer än någonsin tidigare är jag på riktigt rädd för lyxfällan. Men jag står fast vid att designklassiker som får bo hemma hos oss är en investering och inget impulsköp att gråta spilld mjölk över. Eller hur man nu säger. Dessutom stiger ju dessa raringar snarare i pris än sjunker, så lite patina och kärlek och de är värda miljoner. Haha. I alla fall för mig.

Det jag giddrar om är förstås Lilla Åland karmstol. Jag kunde helt enkelt inte låta bli. Som ni ser blev det två röda, en gul och en svart. Och man sitter banne mig som en kung i de där stolarna. Nu sitter jag ju hellre på en stol än i soffan. Innan var det nämligen tvärtom. Visserligen hade vi färgglada stolar även då, men tro mig, Carl Malmsten kunde sin grej. Det ska vara gött för rumpestumpen, bergis att han förklarade komforten på stolen med precis det begreppet. Jo. Jag lovar.

Sen var det ju det här med ett passande matbord. Och en annan grej med mitt fantastiska jobb. En kan låna hem en möbel på prov. Så nu står han där, bordet Love, som tuppen i hönshuset och bara njuter av att vara omringad av finheter. Och nog tycker jag att Love har det bra där, så bra att han kanske får stanna. Men jag måste nog sova på saken. En sak jag vet är i alla fall att det är ett ljust bord som ska stå där och skina.

Så är det med det. Resten då. Ja det är ju mode. Kaktusar, amplar och marmor. Jomenvisst. Det syntes minsann på mässan oxå, så jag hänger på där.

Kärleken i köket alltså. Så. Himla. Fint.

 

Lägesrapport

På riktigt, vad är problemet med mitt immunförsvar? Jag blir så trött på det här. Nu är jag alltså nere för räkning, knockad av feber och förkylning. Känns inte som en skräll va? I söndags sken jag ikapp med det välstädad hemmet men på kvällen började förkylningen ta över min kropp. En hälsoundersökning i allastjärtansdagpresent kanske inte vore så dumt 😉

Ibland fryser jag som om jag låg naken i en igloo, för att sedan svettas som om jag vore klädd för besök på nordpolen men befann mig vid ekvatorn. Näsan och ögonen tycks ha något slags race om vad som kan rinna mest innan jag hinner dit med näsduken och torkar bort eländet. Ja, ni vet. Ännu en jädra förkylning, inget konstigt egentligen men nog så irriterande ändå. Så jag ligger nerbäddad och doserar med alvedon och hoppas på bättre tider.

Frank den lille rackaren har tydligen också en dos feber men är lika glad som vanligt. Jocke fick hämta honom tidigare på förskolan igår. Och som ni ser med ny fin frilla. Farmor har fixat. Ingen frisörsalong på dagis alltså. Och jag som ville ha en lock. Det hann jag inte få tyvärr, men när jag sa det till Frank gick han och hämtade ett lock i lådan med matlådor. Så det får väl duga. Det är ju bara lite hår. Älskade unge.

Och så ett tröstpris från en tävling som Gymgrossisten hade på Instagtam, så nu får vi bygga ut köket innan vi börjar bygga ut musklerna. Haha. Tack för det och schas febern, schas! Jag vill att vi ska vara friska och krya nu!

Yeah well. En lägesrapport. Nu ska jag sova vidare. Tack kärleken för att Jocke håller ställningarna.
Kram so long!

 

#hemmahosdeermountain

Efter en vecka full av inspiration och kli i fingrarna efter piff och puff på hemmaplan så avslutades veckan passande nog med ett bostadsreportage för NA:s söndagsbilaga Print. Lokalreportern hade fått syn på reportaget i MAMA och undrade därför om hon kunde få komma hit. Jag var förstås inte sen att tacka jag till det erbjudandet. Jag menar, det var ju ändå ett tag sen som hemmet var magasinfint och dessutom 10 år sedan jag senast var med i NA, ni vet då när jag hade sex tår på ena foten för att jag inte kunde sitta still när fotgrafen tog porträttbilden. Haha. Inget fel med det, men jag har fem tår på varje fot. Det räcker så.

Det var också då jag var med i tidningen för första gången tack vare min inredningsstil som alltså tycks hålla än. Nu ska vi förstås inte fråga Trendstefan om den saken för då kommer det hagla kritik gällande teak och resten. Men jag gillart och står fast vid mina älskade prylar.

Och som ni kan se har köket fått ett lyft, hallen har fått nygamla detaljer och jag hänger på modet med kaktusar och amplar. Sportar det rakt av bara. En annan bra grej med mitt jobb är att man kan få låna möbler på prov. Därav det tjusiga vita bordet i köket. Men stolarna, jajamensan, det är min senaste investering eller konsekvens av mitt shopaholic beteende som jag tycks utveckla mer och mer. Inte bra. Men fint blir det.

Mer om kärleken i köket och resten av det städade hemmet en annan dag. För nu ska jag sova. Och tro det eller ej, jag är förkyld igen. Svordom vad tröttsamt det är.
Tack och god natt raringar!

 När reportaget kommer i NA? Tjaa, kanske om två veckor, så håll utkik vetja!
 

Den som missar en mässa…

… missar en massa. Ja, så står det utanför kyrkan i Löttorp på Öland. Den som missar en mässa, missar en massa. Så sant som det är sagt, även om jag endast har varit på en midnattsmässa i kyrkan en gång och en möbelmässa så får jag ändå påstå att jag föredrar möbelmässan. Och att uttrycket stämmer in väl även där.

När kollegorna berättade att vi skulle få åka på möbelmässan och att vi skulle vara där i tre dagar så förstod jag inte riktigt. Självklart var jag väldigt glad över att få åka på Stockholm furniture fair som visar upp nordens nyheter och finheter inom möbeldesign. Det är ju som en dröm för inredningsintresserade. Och tacksamt privilegierat som inredningssäljare. Men att det skulle behövas tre dagar för intryck och avtryck hade jag inte riktigt förstått.

Förrän nu. Så fort vi lämnat mässhallarna för avfärd hem till Örebro igen så kom jag på montrar som jag hade skrivit upp som favoriter i appen och som jag inte hunnit besöka. Men nog hann vi besöka en hel del finheter och favoriter. Syftet för oss inredningssäljare är väl att snappa upp nyheter, kolla av med våra leverantörer vad som kommer härnäst och bevara den goda kontakten och nyfikenheten inför kommande affärer.

Och vi kan väl säga att blått tycks bli det nya svarta, för att inte tala om att grönt är skönt. Rena träytor och återvinning och tekniktänk.
Och för att ni inte ska missa en massa så får jag nog lov att dela upp dagarna tre i tre inlägg.

(K O N S T P A U S)

Summa summarum, den som missar en mässa, missar en massa.

Fortsättning följer…
 

Hej mitt vinterland!

Nu kan vi snacka vinter här. Dra mig baklänges i pulkan vad mycket snö det har kommit. Vi packade in oss i familjekombin i fredags och styrde kosan till stugan. Till ett vinterland med snötäckta träd och tunga grenar, till sprakande brasa i öppna spisen och till makalöst god smörgåstårta komponerad av svärmors man. Till slöhet, slappande och snöyra.

Frank har åkt pulka och Wilma har tassat ut och in. Hon tror tydligen att hon vill gå ut men kommer på nästan lika snabbt som hon har satt ner sina små tassar i snön att det var en dum idé. Frank däremot åkte pulka så rogivande i snövädret att han somnade, trots att det var lite irriterande att han fick snö i ansiktet.

Och så åt vi smörgåstårta för glatta livet, kalas för farbror räv och fullt hus med familjen. Frank åt upp räkorna och jag tog alla konserverade mandariner i ett nafs. För ni ser ju vilken himla fin smörgåstårta, han kan han, den där Janne och jag älskar sånna där sliskiga mandariner.

Det var väl mest det, nu laddar jag för några dagar i Stockholm med mina härliga kollegor. Här ska det insupas inspiration och nyheter på Stockholm furniture fair, jo jag tackar ja. Kameran är laddad och jag är sannerligen nyfiken på alla finheter.

Hoppas att ni har haft en skön helg i snön och happy design week!