Frank om att fylla två

Franken här. Ja nu går det undan vill jag lova. För en vecka sen så hade jag kalas eftersom jag har fyllt två år, även om jag föredrar att säga tio och visa alla fingrar jag har. Men det är ingen som verkar gå på det. Mamma påstår ju att jag fick trotsen i födelsedagspresent, och nog må det kanske vara så, men grejen till förra veckans vrål var att jag hade så förbannat ont i munnen att det inte fanns något annat att göra än att vråla ut det dåliga tålamodet på smärta. Dessutom var jag hos tandläkaren två dagar i rad, men det var lugnt, jag fick två tandborstar, en liten boll och en reflex. Och ja, jag är bestämd och säger ifrån med besked om jag misstycker. Men det är en del av min utveckling.

Men på mitt kalas var jag så nöjd så. Jag fick en gitarr, lego, en rackarns fin tårta med massa bollar på, några målargrejer och så en kettlebell på fyra kilo. Den där träningskulan med handtag på. Vincent och jag brukar ju träna ibland och då har jag lånat hans, men nu fick jag en egen av honom. Perfekt. Man vill ju vara stor och stark liksom. Så ibland gör jag några swingar försiktigt med mamma och pappa. Men mamma använder den mest.

Annars var det full rulle på kalaset, tyvärr kunde inte mormor och morfar komma för morfar hade också varit hos tandläkaren. Verkade vara inflation och inflammation i det där med tänder. Hur som helst lekte jag med Vincent, jag lirade lite gitarr, grisen fick åka polisbil från festen och resten är historia.

Tack ni nära och kära som kom och förgyllde mitt kalas, nästa gång ni ses ska jag ge er ett gitarrsolo och spänna musklerna 😉

Frank två år…

Hur fort går tiden? Vad sa ni, sa ni? Jo, jag undrade, hur fort går tiden?

I torsdags fyllde den här busungen två år. Helt galet. I present fick han trots, upprepning av ordet nej och någon slags förkylning. Alltså trots som i vägra samarbeta. Men det sägs att det hör till och att han ändå ses som en fullt normal unge även om både Jocke och jag tvekar när Frank skriker så att fönsterrutorna skallrar bara för att han inte får som han vill, tätt följt av kommentaren, jag skriker. No shit Sherlock! Det ekar ju i hela området. Men okej. Det hör till.

För egentligen är han ju världens härligaste. Han pratar så mycket som om han hade haft läxa i att rabbla upp alla ord han kan. Han minns allt (måste ha att göra med att han inte har fyllt huvudet med så mycket bös än) och säger roliga meningar. Förslagsvis kan han helt utan förvarning låta som en kråka, vi frågar vad det var som hände, han säger att det var en kråka. Helt självklart. Eller när han sjunger Björnen sover och Lille Katt som om han inte gjort annat. För att inte tala om den bollkontroll man ändå kan se.

Här rullas det bowlingklot och görs strike så att armarna sträcks i luften som en segergest. Han spelar fotboll och skjuter helst höjdare, något som vi försöker avböja med tanke på alla pryttlar jag gillar att ha framme och han spelar gärna munspel så att det låter som en brandbil på utryckning . Han är intresserad av det mesta och tycks vara extra förtjust i bollar, ballonger, bowling, månen och luftballonger.

Och så är han en riktig mammagris just nu. Jag ska helst sova bredvid i spjälsängen och det har vi ju redan klargjort att det går men är lite trångt, därför har det hänt att vi har sovit i soffan några nätter och inte heller det är ultimat så nu ska vi vilken dag som helst göra slag i saken och köpa en stor säng där vi kan sova utan större bekymmer. Jocke den stackaren får knappt ta i honom vissa stunder utan det är bara jag som gäller.

Men vi säger att allt hör till och att det blir bra, Att tiden går fort och att håret är långt. Att han är full i bus, kärlek, hyss och envishet. Och att han är två år nu.

Grattis till dig min son och grattis till oss som föräldrar.
Heja heja!

Smakfull onsdag

Bramble med mynta, det var mitt förhandstips från en mycket säker källa när fördrinken skulle intas på Makeriet innan en utsökt middag med de bästa kollegorna väntade på Amano. Alltså jag tog inte en drink själv under tiden som kollegorna väntade på mig på Amano, nej, nej. Nog för att det var ett tag sen jag var på lokal och drack en drink, men nån måtta får det va. Alla ska med på fördrink.

Som ni ser var det sannerligen en smakfull onsdagkväll. Lyxigt och läckert och lika stilfullt som en pinnstol från Stolab. Ja, jag har snöat in helt på det nu och lugn bara ska ni få se, vad köket snart ska bli möblerat med. Inte lika italienskt som igår men ack så bra. Ett kryptiskt stycke mellan fördrink och förrätt. Typ som, tänk på avståndet mellan fördrink och förrätt.

Svammel.

Menyn på Amano var smashing. Tjenare italienare, maten smälte i munnen och tog smaklökarna med storm kan man säga. Der här åt vi och jag kan faktiskt tänka mig en tallrik med pastasäckar nu på momangen. Slurp, mumsfillibabba, fanfar vad gott det var!

Saccottino al Gorgonzola e noci
Små färska pastasäckar fyllda med ljuvligt len gorgonzola och valnötter. Serveras med citronsmör och parmigiano.

Filetto di Vitello al forno Servito con funghi Gallato e Crocchette di Parma
Rosabakad kalvinnerfilé med sommarkantarellskum, parmakrocketter och rosmarincreme.

Creme Brûlée di Liquirizia, servito con granita di Lamponi
Knäckig Lakrits-Creme Brûlée med granité på vildhallon och färska bär.

Summa summarum, ta med dig dina rara kollegor eller annat glatt sällskap, ta varsin barmble med mynta på Makeriet och slå till på en trerätters på Amano, ni kommer inte ångra er. Ett perfekt recept för en smakfull onsdag!

 Bara så ni vet. Och imorgon är det fredag igen och Egon har blivit ersatt av Rachel, isen är hal och broddarna slipade. Sov gott sen raringar.

Hälsa till 1000

Egentligen anser jag ju mig som en tränande och välmående människa och har som bekant Moder Tereza som förebild gällande mycket i livet, men på grund av förståeliga skäl, så som ihållande förkylning, sorg och en ganska lång latmask så har träningen inte existerat sen i början av november, men nu är jag snart där igen.

Men innan jag åter ställer mig i ledet för att träna upp mina muskler och bli starkare så tog jag tillfället i akt att pina mig lite och peppa mig desto mer. Och fotografera. I lördags hade nämligen Tereza och hennes lika inspirerande man ett event som hette hälsa till 1000. I vanliga fall har de ett förbannat bra träningspass som jag kan rekommendera alla (nåväl, pappa och mamma ni kan hålla er hemma, det blir bäst så, men ni lite yngre förmågor med hyfsat bra flås och mycket vilja har inga ursäkter) och som heter träna till 1000 som går ut på att man kör två och två och tillsammans får man ihop 1000 repetitioner av olika övningar. Tex armhävningar, benböj, upphopp. Och tro mig, man blir stark.

Hur som helst, det här skulle inte handla om mig.

Hälsa till 1000 var ett välgenomtänkt event innehållande tre träningspass, två föreläsningar, massage när det önskades, smarrig sallad till lunch och raw food på Ingeborgs på kvällen. Hur bra låter inte det. Tyvärr kunde jag inte vara med hela dagen men fick ihop ett gäng fina kort ändå. Och jag hoppas att de orkar rodda ett liknande event i framtiden för då ska jag svettas på passen så hälften vore nog men till dess lär jag ju pinna iväg på ett träna till 1000 pass och vill ni hänga på så är det varje söndag kl 10-11 på budohuset i stan, ni hittar mer info här.

DON’T. EVER. QUIT.

Komsi komsi

Som sagt så börjar tvättstugan likna en himla bra tvättstuga. Vi har beställt en torktumlare som kommer på plats nästa vecka och de nya projekten i huvudet slåss om att komma först fram till plånboken, kan man väl säga. Just nu är det inte mycket att slåss om direkt men det är ju himla roligt att smida nya planer.

Som jag skrev tidigare så har jag redan fått en yrkesskada efter snart 8 månaders anställning som inredare och skadan kan väl mer klassas som en tillgång eftersom den innebär att habegäret för designklassiker ger mig eksem på ett positivt sätt, eller ja, det beror ju på hur man ser det. Jag får förstås välja mina shopaholictillfällen med omsorg och förnuft så att det inte blir ett fall för lyxfällan, men efter nyår när det kliade som mest i såret för ommöblering kunde jag inte låt bli.

Som ni ser har det kommit upp en ny hylla i vardagsrummet. Och nej, det är inte vilken hylla som helst. Det är en riktig klassiker från Källemo, ett stycke Pilaster i svart. Tung som bara den och utmärkt där i hörnet, redan full av finheter och funktionell.

Jocke undrade förstås vad det var som var så speciellt med den, det är ju bara en regel och några brädor, förvisso, men kom igen. Är det en designklassiker så är det och den bor banne mig bra hos oss.

Sen bökade vi om lite mer och nu trivs vi verkligen i vardagsrummet. Det bästa med att schäslongen som tidigare agerat klädförvaring i sovrummet har flyttat ner är att Jocke har en egen plats när Frank och jag somnar i soffan. Guld ju.

Det andra på bilderna då, ja det är önskedrömmar till köket, så vi får väl se om det bli någon fight till plånboken eller om förnuftet vinner över hyssigheterna, korvens ABC känns ju ändå som en given planch till korv-Eva 😉

Kamrater i Karlslund

Hämtar upp min relativt nyfunna vän Lena och styr familjekombin till Karlsund. Parkerar vid Tekniska Kvarnen, tar stativet under armen och vi utbrister samtidigt, men, titta så fint det är! Blir stoppade av en man som undrar om vi sett Strömstaren, men inte just då. Men sen får vi se den lilla rackaren, men då vet vi inte var den mannen är…

Det är som om Lena och jag är tvillingar, vi är lika i huvudet på något vis. Vi har bestämt tid för en fotopromenad där våra kameror går varma i takt med pratet om livet. Vi stannar upp precis samtidigt för att vi båda ser samma sak, ljuset på den faluröda väggen, istapparna vid forsen och Strömstaren på isen. Det upprepas och vi skrattar, våra tankar är lika och innan orden kommer ut gör vi samma sak.

Fascinerande på något vis. Och balsam för själen som hon sa, min sköna Lena. Trots att vi nästan offrade några fingrar så var det verkligen som att gå på spa. Två timmar vid Karlslund och energidepåerna påfyllda.

Tack för det. Och idag är det back to business, slut på lata dagar och fram med workmode och så småningom träning. Men som sagt, mitt nya är ju en ständig pågående förkylning, men äsch, mer om det snoret en annan gång.

Nu kör vi onsdag för hela slanten.
Ha en bra dag kamrater!

Frank och frullen

Frank här igen. Mamma och pappa tror att jag sover, men de skulle bara veta hur kvick jag är med att skriva på mammas gamla telefon, ungefär lika snabb som blixten, så jag somnar snart om igen. Vill ju bara berätta en sak.

Idag fick jag äntligen träffa min bästa kompis Vincent. Det var typ hundra år sen, för jag har ju varit förkyld, mamma tycks ständigt vara förkyld och är jag frisk så har Vincent varit lite krasslig, men idag fick vi till en träff. Och dessutom tog vi med våra föräldrar till IKEA och åt frukost. Frukost och frukost, jag tog sikte på köttbullarna, skalade nästan ett ägg åt mamma och sen lekte jag mest med min BFF (best friend forever).

Och Vincent är sannerligen en glad prick, han har lika mycket bus i sig som mig och pratar lika mycket men dock inte lika tydligt men vi förstår varandra ändå. Så klart. Och jag tycker verkligen om att leka med honom, tur att både han och jag fyller år snart så att vi kommer ses på varandras kalas, det skiljer som bekant bara några timmar mellan oss fast vi föddes på varsin dag. Bäst så för ordningen.

Hur som helst så var köttbullarna godkända. Mamma och pappa verkade också gilla brunchen på IKEA, jag har nog aldrig sett mamma äta så många mackor. Men det fick det tydligen vara värt, hon borde förstås också ha sprungit mellan pallarna med varor sen precis som jag, men hon lunkade på och la ner mindre nödvändiga prylar i vagnen under tiden som jag sprang hit och dit för glatta livet.

Så nog är jag lite trött allt och imorgon ska jag till dagis igen efter jullovet, det ska bli minst lika roligt som att leka med Vincent. Yes asså. Jag gillar dagis!

Men ok, nu ska jag sova igen så att jag orkar med morgondagen med alla kompisar.
Puss och kram!

Nytt år, skrubbsår och kärlek i själen…

Prosit! Nej inte blev jag precis friskare av bastubad och dopp i isvak. Ni ser ju mitt ben dessutom, så där blir det när en försöker sig på en bakåtvolt på isen. Inte bra. Men det var rätt skönt ändå på något vis. Inte skadan på benet utan själva chocken med att svalka sig…

Innan vi hoppade ner i det svarta hålet hade vi förstås värmt upp oss ordentligt i den vedeldade bastun och blivit mätta på hyfsat välgrillade korvar. Och när vi hade fått nog av det finska påhittet begav vi oss hem igen och började fixa nyårsmiddagen. Jocke och jag stod för förrätt och dessert och gästerna för huvudrätten.

Det blev chiligratinerad hummer till förrätt, dra mig baklänges vad gott det var. Receptet kommer från ICA och ni hittar det här. För att inte tala om huvudrätten. Fanfuckingtastic. Hjortfilé tillsammans med en Västerbottenduchesse, friterade rotfrukter med tranbär och rödvinssås. Och så toppade vi det med marängtårta fylld med Nutella, den heter tydligen semifreddo, en Fredrik i semifinal tänker jag då, hur nu det hör ihop med marängbottnar och Nutella. Men gott var det. Ser ni förresten gubben där på tårtan? Måste vara Freddo. Receptet till den rackaren kommer i alla fall från Matplatsen.

Och sen var det dags för fyrverkerier, skåla i champagne och gott nytt år. Vi var de enda som smällde raketer i området och det var nog tur det för vi fick ta skydd när en låda blåste omkull och sköt åt alla möjliga håll. Livsfarligt. Och skrattretande.

Men det blev ju nytt år ändå, vi halkade hem igen och började nya året med sällskapsspel, kärlek i själen och fishshot.

Och nej, klart som tusan att jag inte försökte mig på någon bakåtvolt, tror ni jag är helt out of my mind? Jag skrapade ”bara” i kanten på isen när jag skulle upp ur vaken. Tufft att bada isvak. Tydligen.

Yeah well. God fortsättning till er och bring it on 2015, jag ska vara mindre förkyld i år, ska bara kurera mig från den här omgången först…

Franks första bowling

God morgon raringar! Frank här. Jag vet att det var oförskämt länge sen jag skrev, men börja inte gnägga om det nu. Mamma skriver ju inte heller så ofta längre och det är inte så konstigt, hon, pappa och jag har ju lite att stå i. Men det behöver jag inte tjata om, det vet ni nog redan.

Jag vill liksom berätta om igår. För igår sa jag till mamma och pappa att jag vill spela bowling på riktigt. Det duger inte att bara ha en kägla som står på mattan i vardagsrummet i stugan och så några bollar som är alldeles för lätta att kasta med. Jag vill ha the real thing, om vi säger så. Så då åkte vi till Askersund och deras tjusiga O’learys, det var där mitt intresse för bowling startade. Jag har till och med lärt mina kompisar på dagis hur man bowlar. Woop, woop!

Anyway (min morbror har lärt mig lite engelska, så det så) det fanns massa färgglada klot att välja mellan och en herrans massa skor men inte ett enda par i storlek 24. Dåligt. Men jag fick spela ändå och klotet jag fick låna vägde 6 kg och nog för att jag är stark, men det är typ hälften av min egen vikt. Tänk om mamma skulle kasta ett klot som vägde 30 kg. Good luck. Men jag tog fram min sportliga sida och rullade iväg det där klotet. Med lite hjälp av pappa förstås och ibland även av en dinosaurie. Jo, det är sant, en grön en.

Fast det var så himla långt till käglorna, hemma i vardagsrummet är det max en meter mellan mig och käglan och till och med då kan det vara svårt att träffa ibland. Så inte gjorde jag någon strike precis. Men roligt var det, tills jag blev hungrig och beställde in pannkakor, popcorn och ett glas mjölk.

Hur som helst så var det en himla trevlig utflykt och jag vill redan spela bowling igen och gärna själv, men först måste jag fixa ett par bowlingskor med stålhätta, sen ska jag sätta rekord som den yngsta bowlaren. Hallå, jag har ju inte ens fyllt två.

Det var det, nu ropar mamma och pappa på mig, vi ska äta frulle.
Vi hörs snart igen hoppas jag.

Om mig och min blogg

Namn: Eva Hjortsberg
Född: 1981
Bor: Örebro
Civilstatus: Gift
Sysselsättning: Ocertifierad inredare, kulturpedagog och kulturvärd. Mångfacetterad kulturarbetare med studier på halvtid och kreativitet på heltid.
Övrigt: Tvåbarnsmorsa till Frank 9 år och Erling 6år. Har två hus och ett relativt glatt humör. Fantiserar om nya projekt och samlar på inspiration för kommande kreativitet och önskar att det fanns fler timmar på dygnet.

Bloggen: Här finns personliga inlägg från förr om allt från företagsuppdrag till renovering av huset med omnejd, bilder på barnen i synnerhet, samt en gnutta träning och fina foton i allmänhet. Ett fåtal tokiga videoklipp och mer rimmande prosa. Men det är så mitt liv är, kreativitet i olika former.

Så välkommen hit!

Bilderna och orden är mina egna om inget annat anges. Vill du låna – länka och meddela mig.

Viktigt meddelande från min mor

Gå fort och se glad ut, så ordnar sig resten ska du se 🙂

Kategorier