The gästtoa

Arga snickaren på TV och bästa snickaren bredvid mig i soffan. Ni ser ju själva, egentligen behöver jag ju inte säga mer. Jocke är bäst ingen protest. Det blir så förbannat fint. Nu är det ”bara” det tokgula elementet som ska på plats, en vit blandare ska inhandlas och några detaljer sättas upp. Men det är fritt fram för att pinka in sitt revir. Och spola. Bara så ni vet.

Är det någon som är nyfiken på var saker och ting kommer ifrån så kan ni fortsätta läsa. Annars var det inte mycket mer med det. En förbannat fin gästtoa helt enkelt.

Marrakechgolvet är som bekant fyndat från Blocket i olika partier, det vita kaklet har vi fått av våra kära vänner, träpanelen, toaletten och kommoden är nytt. Spegelskåpet är ett gammalt från mamma och pappa som Jocke har sprayat svart. Lampan ovanför skåpet är loppad och likaså glaskupan, men de hörde inte ihop från början. Mhy lampan från Muuto är köpt på en utförsäljning, vi valde den svarta i stället för den gula, den gula får bo någon annanstans sen, och den tjusiga textilsladden införskaffades från byggnadsvårdsbutiken i Karlslund, Ovolin. Handtaget till skåpet under hanfatet tänkte jag göra som ett pärlhalsband med färgglada träkulor, det verkar ju vara modernt. Haha.

Så ja, the gästtoa är fasen nästan klar och det blir så fint att en tur till kakelkontoret känns mer som ett lockande behov än ett pockande behov…

 

Traskande i Trollskogen

Det är ju inte precis lika muntert här som på sommaren om vi säger så. Norra Öland och Böda Sand. Allt har sin charm förstås. Men vi är på riktigt ensamma på hela campingen, det är mörkt som i en säck och havets brus dånar som om det skulle stå en traktor på tomgång utanför fönstret. Hade jag läst Johan Theorins böcker om min älskade ö hade jag säkert varit livrädd nu och hittat på egna spökhistorier i huvudet.

Men det går bra. Vi myser i stugan och äter onyttigt så att tandtrollen har fest i käften och vi gör typ ingenting. Och jag tror att vi behöver det efter gårdagens känslotömning men även som en uppladdning för kommande helger av renovering och tavelproduktion.

Fast de timmar då det var ljust, då traskade vi runt i Trollskogen. Det gick höga vågor på sjön, vilken surfare som helst med kraftig våtdräkt hade varit lycklig, det duggade småspik och vi trodde att vi var ensamma även där. Men så precis när vi kom fram till det gamla vraket som strandade där 1926 så kom glada barn i färgglada regnkläder och inspekterade Swiksen, som båten hette. Men det blev ett gäng bilder ändå som ni ser.

Och det var ena friska och sköna 5 km som vi avverkade bland fornlämningar, försvarshistoria och trollbindande tallar och ekar. Så nog har allt sin charm ändå.

 

Sorg blir skapande…

Min plan att omvandla sorgen till skapande har gått ganska bra. Gårdagen var förstås oerhört sorglig med allt vad det innebär, men i dag känns det lite bättre. Jag tänker på det fina och förpassar det fruktansvärda.

Hur som helst la jag liksom på ett kol när det bestämdes att vi skulle åka hit, ett kol för att föda upp en isbjörn och en häst. Isa Svalbard och Pink Legolas. Färgen på Pink hade knappt torkat när djurtransporten lastades, men det gick bra. Eftersom Frank är hos mormor och morfar kunde vi ta ur bilbarnstolen och fälla sätena på vår familjecombi (ja, jag ska ju berätta om det där med bilarna, sen, men men) och helt sonika locka in djuren där. De bor på en varsin duk som är 120×80 cm så de tar lite plats.

Men nu är de hos sin nya vårdare och de fick bra betyg. Nu ska tomten bara försöka slå in dem i värdiga paket för att de riktiga ägarna ska få ta del av deras personligheter på julafton. Isa Svalbard kan se lite bister ut, men hon är lurig och varm och go som bara den. Hon älskar att bli kliad på magen och busa med Pink. Och Pink Legolas ser ju rätt tyglad ut där hon står, men tro mig, skenet bedrar, hon är full i bus och vild som den tokigaste My little pony du kan tänka dig.

Så vi får väl se hur det där kommer gå. Jag känner mig i alla fall nöjd över att de ska få bo på norra Öland hos de finaste barnen och är tillfreds med att sorgen kan bli skapande.

Vilket är lovande inför utställningen den 9-14 december i Wadköping.
Missa inte det!

 

Det blir som det blir och det är som det är…

Idag vaknar Jocke och jag upp i en strandbystuga på Böda Sand, vågarnas brus hörs genom väggarna och naturens färger går i gråskala. Det blåser isande vindar och jag tror att vi nästan är helt själva på det här stora semesterparadiset. Konstigt och annorlunda.

Senast vi vaknade upp i en strandbystuga här på Böda, vaknade vi upp som man och fru, nygifta och bakis, innerligt lyckliga och fantastiskt tacksamma för livet och varandra. Det gör vi förstås idag också, minus nygifta och bakis men resten.

Skillnaden då mot nu är att vi idag är på min paradisö för att gå på begravning. Då plockade min Ölandsmamma vår brudbukett med prästkragar och blåklint från hennes marker och idag ger vi henne blommor för att ta farväl av jordelivet. Det är så sorgligt och overkligt konstigt. Ett nödvändigt ont och fuck cancer, sa jag.

Det blir som det blir och det är som det är, men ingenting blir som vanligt när döden kommer emellan…

 

En snuvas bekännelser

Nu har jag varit förkyld i tre veckor nästan, det är väl ingen biggy egentligen men det är fasen inte särskilt upphetsande heller. Och för en gång skull tänkte jag testa att rida ut en förkylning utan nässpray, och tro mig, det tar banne mig på krafterna. Men jag tänker att så länge jag kan andas genom näsan när jag ska sova och slippa vakna med en insjö av dregel på kudden så känns det som en seger. Och hittills har jag klarat mig, även om det har varit en tuff kamp mellan mig och min nästtäppan. Nästäppan försöker skicka fram artilleriet, dvs. nässprayen men lika snabbt är jag där med näsdukarna. Ha, jag låter som en elefant i mitt snorande. Om en kund skulle komma in på kontoret i ett elefantmoment så skulle den säkerligen bli högst förvånad över varför vi har elefanter på kontoret.

Skit samma. Det jag har kommit fram till är att om man blir rädd och är täppt i näsan så skyddar liksom kroppen en. Om man blir skiträdd alltså. Jag blev det förra veckan när jag var på väg till en kund. Täppt i näsan som bara den och pang. Stenskott på rutan. Förutom att jag nästan fick kramp i vaderna, som jag får när jag blir livrädd, så släppte nästäppan för en millisekund och jag kunde andas mig igenom rädslan med alla mina luftvägar. Inte illa eller hur.

Sen skulle jag förstås föredra att alltid vistas i duschen med riktigt hett vatten för att för stunden luras att jag är frisk. Men snart är jag frisk och träningsfrisk. Som jag längtar till gymmet.

Aja, det var väl mest det.

 

Stoppa tiden…

Jag har precis lagt Frank. Oftast fungerar det bara genom att pussa god natt och ge honom vällingen, men vid två tillfällen under de senaste veckorna har han haft andra önskemål, nämligen att jag ska sova bredvid honom.

Och det är förstås lite trångt i spjälsängen, men hur mysigt som helst. Precis då när vällingen är slut och han släpper flaskan över mitt ansikte, rullar över på mage och somnar med ändan upp i vädret, då vill jag stoppa tiden, flytta nappflaskan från ansiktet och låsas att spjälsängen inte alls är för liten, tänka att jag aldrig mer behöver sträcka ut benen för det är inget viktigt. Förtränga vardagens uppgifter och kvällsgöra. Det viktiga är att jag finns där för min älskade son som några minuter innan ropat, ”mamma, sova bredvid” och klappat med handen på madrassen för att visa var jag får plats, mellan honom och Alfons. Precis där ska jag sova och jag skulle vilja göra det jämt.

Stoppa tiden sa jag, bara en liten stund.
Eller åtminstone börja fundera på en större säng…

 

Åskledaren rapporterar

Åskledare

Jag gick som bekant och la mig sent efter min kreativa kick på kontoret bland blyertsdjur och framtidstro. Och lagom till jag somnat hör jag hur det börjar mullra och jag tror fasen inte att det är sant. Och nej det inte Frank som går bärsärkagång. För sen när blixtarna lyser upp i natten så förstår jag att det är Tor som tittar till oss och spelar oss ett spratt. Snopet. Åska i november. Originellt och spännande.

Jag vet att pappa Pohlman har upplevt något liknande när han var ung och om jag inte minns helt fel var det en luciaafton, visserligen utspelade det sig i Ställdalen och där kan ju vad som helst hända. Men det går tydligen inte att vara säker från sin lightvariant av åskfobi bara för att det har blivit höstrusk. Nej, nej.

Men nu kan jag nog somna om, jag har patrullerat huset runt och dragit ur kontakter likt en åskpolis och tittat till Frank och känt mig som herre över huset, så nu jan jag nog somna om igen.

God natt Tor och alla andra som vaknade av ditt oväder.

 

Evas zoo

I sann konstnärsanda sitter jag här med skissade önskedrömmar om kommande utställning, högerhandens sida längs med lillfingret är täckt i blyerts och den största duken har fått en början på vad som förhoppningsvis blir ovanstående konstverk i akryl.

Evas zoo på en målarduk som mäter 100 x 150 cm. Jag är fylld av energi och kreativitet, jag har bestämt att sorgen ska omvandlas till styrka och skapande. Jag vill som vanligt måla hela världen och göra allt på en gång. Den 9-14 december tar jag med mitt zoo till Hantverkarboden i Wadköping och hänger upp djuren på rad, det där lät inte bra, men ni fattar. Min samling av luriga färgglada djurarter kommer spraka av glädje tillsammans med min kompis Sofis lika färgstarka landskapsmotiv. Vi satsar förstås på att sopa banan tillsammans med Lucia och locka julmarknadsbesökare till konst och kultur.

Såhär när klockan precis har slagit midnatt och november har avslutat sin första dag så känns ingenting omöjligt. Det har säkerligen att göra med de chokladöverdragna kaffebönorna jag stoppade i mig för någon timme sen, men ändå. Jag är vid gott mod trots att den där förbenade cancern tog min Ölandsmamma för en vecka sen. Fuck that shit sa jag.

Så nu ska jag måla för henne och som sagt omvandla sorgen till skapande och låta vågorna av tårar komma när de vill men försöka fokusera på det braiga, för det är ju så himla mycket som är bra, det är lätt att glömma ibland. Men när sånt här fruktansvärt händer, då får man sig en käftsmäll och påminns om hur bra en har det.

Det var väl mest det, så kom ihåg, det viktigaste; var rädda om varandra och lyssna på kroppen och det näst viktigaste; välkomna på utställning i Wadköping den 9-14 december 😉