Inte alltid fancy…

Den här veckan har varit lite som att åka bergochdalbana eller rumla runt i en tumlare, som tur är har jag inte provat något av det men i förhållande till vad veckan har gett mig känns det som en likvärdig jämförelse. Veckan började med en stadig morgonträning i måndags för att sedan bara gå utför, gammal kvarg till mellis som skapade svordomsdålig stämning i magen vilket resulterade i vomering och hemmajobb på tisdagen. En hyfsad återhämtning och back to business på onsdagen och så en smärre turné i skogen på torsdagen kantad av gråskalor med olika innebörd.

Bra och dåliga. Trevlig lunch och snack om kommande utställning (save the date, 13:e december i Wadköping) och så tillbaka till jobbet igen. En mellanlandning av tårar då tråkiga besked korsade min väg och sen fredag och mjukisbyxor, okammat hår och osminkat vid skrivbordet på jobbet. Och så den lilla detaljen att dagisbacillerna har gett mig halsont och träningsförbud. Fuck that shit och fuck cancer!

Så allt är inte bara fancy, även om skogen är förbannat vacker med porlande bäckar som får mig att stanna mitt i vägen så att en gubbe som försiktigt smyger förbi med sin bil, vevar ner rutan och frågar, Äre nå problem eller? Nej, det är bara så fint svarar jag och han smyger vidare utan att dra på smilbanden. Men just den här veckan känns det som att det bara är skogen som är fin, resten tycks vara grått och tramsigt och alldeles för allvarsamt för att ens försöka liva upp stämningen.

En ljusglimt är väl kanske att man får skruva tillbaka klockan nu och därmed få en timme till på just det här dygnet.
Men jag kryper till kojs istället och tänker att imorgon är en annan dag…

Tack och god natt eller hej och god morgon!

 

La cuisine

För några veckor sen fick en donna som jobbar på Marbodal upp ögonen för vårat kök, jag tror att det var genom Instagram, hon undrade om hon kunde få några bilder för att visa på deras hemsida. Självklart sa jag, jag ska bara städa lite först och ta nya kort, sen är det fritt fram att publicera. Sagt och gjort. Frank och jag städade och torkade, piffade och puffade och fotograferade i eftermiddagssolen. Och jösses vad härligt det är med ett städat kök, tänk om det alltid kunde vara så. Jojo.

Och som ni ser är köket rätt trendigt med en dinosaurie som käkar timjan där i fönstret, haha. Lyssna på ”Trendstefan” så fattar ni vad jag menar. Både växt och djur på en och samma gång. Joråsaått. Förresten är de där krukorna himla bra, kryddorna håller sig superfina tack vare en självbevattning. Fiffigt värre. Cult design har gjort dem om ni undrade.

Om och när köket hamnar på Marbodals hemsida lär ni ju bli varse. Och om ni dessutom undrar hur det går med våra renoveringar så kan jag meddela att kommande helger förmodligen kommer spenderas i källaren och på den lilla toaletten. Jag har aldrig längtat så mycket efter den där toaletten, tänkt dig att du är ditt kissnödigaste, så mycket längtar jag till att det ska bli klart. Tur då att min man är magisk och att jag kan inreda.

Yeah well.
Tack Marbodal för att ni som sagt gjorde det enkelt för oss när vi byggde köket, still going strong förstås!

 

24MX international supercross…

Förra helgen var vi alltså i Stockholm men det var på håret att vi kunde komma iväg. Frank blev nämligen intensivt magsjuk i fredags, men som tur var gick det över efter fem kräkningar, lagom med sömn och för mycket blåbärssoppa och rostmacka, så vi kunde komma iväg på lördagen och Frank kunde med glädje vara hos farmor och Janne.

Grejen var den att Jocke hade sett fram emot den 11:e oktober väldigt länge, varför ser ni ju på bilderna. Han följer den amerikanska serien i motorcross, sitter här vid datorn varje söndag och biter på naglarna av nervositet när det körs cross så att leran ofrivilligt gör skulpturer på både motocross och förare. Jag har inte fattat grejen med det där, de kör ju liksom bara runt, visserligen låter det rätt fränt, men nä, inte mitt största intresse.

Men självklart ställer jag upp för laget och speciellt när det vankas hotell med allt vad det innebär. Och särskilt när jag får umgås med min älskade man på tu man hand på en lerig crossbana i Tele2 Arena, det är inte alls så tokigt som det låter. Och nu börjar jag fatta grejen med nagelbitandet. Hujedamig vad det gick. Och de hoppade som ni ser bra högt över marken och bra långt.

För att inte tala om freestyleåkarna, kom igen, hur tokig kan man va? Jag törs ju knappt cykla utan att hålla händerna på styret, men de där galningarna de släppte crossen och dessutom upp och ner. Shit Maj-Britt vilken show! Så nog var det värt att ställa upp för laget allt.

Och trots att det var fränt och att Frank säger att han kör motocross på sin trehjuling så tycker jag att vi kan hålla honom vid den crossen och styra honom mot någon annan slags aktivitet.

Bara så ni vet.

 

Turist javisst!

För en vecka sen vaknade jag upp i ett soligt London och fick ett otroligt sug efter att gå ut och fotografera. Jag frågade om Jocke ville följa med, han rynkade på näsan och tittade lite konstigt på mig, klockan var ju bara sju, sen gick han och la sig igen. Brorsan var lika trött men beställde en taxi via den där fräsiga appen som är baserad på GPS, vet ni vilken jag menar?

Hur som helst så tog jag en taxi en kvart senare med destination Big Ben. Jag menar, jag vill ju ändå se lite typiska turistattraktioner när jag ändå är på plats och dessutom ovetande om att vi skulle få en dag till i världsstaden på grund av missen av flyget. Så jag talade engelska med chauffören som om jag aldrig gjort annat, det visade sig att hans brorsa bodde i Jönköping och skulle hälsa på honom samma dag. What a coincidence.

Men i alla fall. Jag blev avsläppt utanför Big Ben och sen började min fotopromenad längs med Thames tillbaka mot London Bridge. Lite kyligt i skuggan men ack så vackert i solen. Jag mötte joggande Londonbor längs hela promenaden, jag gick ner på ”stranden” och plockade runda stenar till Frank, passerade Shakespeares place och tog en äggmacka på McDonalds. Förvånades över storheten i London Eye och detaljerna i broarna, stötte på historiska byggnader och moderna byggarbetsplatser.

Som ni ser blev det en härlig turistpromenad i en ännu härligare stad förra söndagen. Jag längtar redan tillbaka. Harmoniskt, tryggt och storslaget.

Och idag vaknar jag upp på ett hotell i Stockholm med min älskade man, vi har fortfarande lite kittel (nej inte en sån tung rackare) i magen från gårdagens Supercross på Tele2 Arena, men det kittliga får jag skriva mer om senare, för jädrar i min lilla låda vad det gick! Men nu blir det morgonmotion innan hotellfrukost.

See you later alligator!

 

Inredia inspirerar

Heldag i Tibro, utbildning, inspiration och trender. Vad är det som händer? Träffa glada kollegor, arkitekter och leverantörer, känns som en dag fullproppad av primörer. Skörda frukt, bygga ett bord och bli insmord. Bussas hit och dit, få kunskap och en chokladbit. Besöka verkstäder, hantverkare och produktion, bäst att öka kundernas konsumtion. Lundbergs, Noa’s, Möbeldesign och Ire, är det okej om jag betalar med lire?

Föreläsning av karaktär, jag blev nästan lite kär. Högt tempo och nya trender, vad är det som händer? Kräkas på mässing, koppar och retro, det är inte precis vad som framgår i Metro. Stefan Nilsson är före och vi är efter, han är New York och vi är tråk. Alla lika, ingen unik, skapa en trend, det är väl bara att trycka på vänd..? Eller fixa ett djur, en plasttjur eller en tiger som rymt från sin bur, placera i valfritt rum och din omgivning kommer bli stum. Lyssna och lär, härma och bli kär. London, Paris, New York och Milano, ta det piano. Du är aldrig först, såvida du inte bor over there, det kan vara en tröst…

Inreda, utreda, mingla runt, äta snitt, varsågod och sitt. Tjusiga möbler från golv till tak, färg och funktion, så gott som perfektion. Heldag i Tibro, ett möbelmecka som habegäret väcka. Gubbar och gummor med hantverket i sig från själ till fingertopp, måtte kunskapen aldrig få ett stopp.

Tusen tack Inredia och Tibro för en välorganiserad dag, det var minsann ett bra kreativt drag!

 

Littlephant och LittleFrank

Alltså den här donnan, Camilla Lundsten och hennes kompanjon som startade Littlephant, kom igen vilka genier. De var preggo och överkreativa, de födde inte bara barn utan ett uppenbarligen vinnande koncept när det gäller tidlösa mönster och färgglada kollektioner. Och det är ju inte bara kläder, det är bland annat böcker, pussel, barnvagnar, väskor och nu ett samarbete med Bemz som gör överdrag till IKEA’s soffor. Alltså, kan inte jag bara få vara med på en kant, göra praktik och sy en elefant. Eller nåt.

Som av en händelse så hade jag min tjusiga väska från Littlephant när vi reste till London och tro det eller ej men vi hamnade på samma plan som Camilla Lundsten. Och som ni vet, träffar jag en person som är känd för sin kreativitet och som jag dessutom tokgillar, då kan jag inte bara låta det mötet gå förbi. Åh nej, så ja, starsturck de luxe och pratglad som vanligt. Som tur var blev hon också glad över att jag älskar hennes saker och dessutom ställde hon upp på en selfie. Va, var det någon som sa att jag är 33, kom igen. Det gör inget. Roligt måste man ha och jag är ju stolt över att jag har fått träffa en sann inspiratör. Så det så.

Bild lånad från Bemz, men hur snyggt är det inte?!

Har ni däremot inte koll på Littlephant så kan jag varmt tipsa er om deras sida här, love it, love it all!

Och just det, behöver ni som i Littlephant Team en livlig modell så finns det en kis att tillgå på en si så där 2 år, eller en livlig morsa på 33 😉

 

नाश्ता, खाना, नाश्ता या लंबी पदों

Jävligt lurig rubrik kan man tycka, men enligt google translate står det ”frukost, middag, brunch eller långt inlägg” på Hindi där, vad vet jag.

Jag har aldrig i mitt liv ätit så mycket tapas som under den här minisemestern. Och från olika nationaliteter. Det har kittlat dödsskönt i kistan kan jag säga. Och mullrat lite åt andra hållet med, men det var det värt.

Vår första middag i London åt vi i Soho på en spansk tapasrestaurang efter en timmes väntetid på att bara få ett bord. Är man tillräckligt hungrig och sugen på att prova något nytt så tycks tålamodet vara bra att ha. Det lilla jag har ställde i alla fall upp för laget. Och när vi satt oss ute vid borden på trottoaren och fått vår mat var väntetiden värd besväret. Jag åt ostron och bläckfisk för första gången och det var inte alls så tokigt, ostronen med en touch av ingefära smakade delicious. Sen var det salami och skinka och annat gott som jag inte minns namnet på.

Där satt vi och tittade på onyktra britter med i mitt tycke för lite kläder på sig, men tydligen har de en lägre kroppstemperatur här, eller nåt. Det kryllade av folk med sommarkläder och bara ben. Samtidigt som jag var kall om fötterna och lite frusen från eftermiddagens engelska regnskur så tycktes vädret inte röra britterna i ryggen.

När den spanska räven rev en annan räv. Nej, jag bara skoja. När den spanska tapasen ätits upp gick vi hemåt. Med andra ord var fredagen utmärkt och den väntande sovmorgonen efterlängtad. Och På lördagen gick vi och gick och åt och åt första stoppet var på en närliggande marknad…

Som sagt har vi ätit så mycket gott att hälften vore nog och som kompensation på det relativt höga matintaget har vi alltså promenerat så att det har slagit gnistor om de snabba pjucksen. Men promenad eller ej. Maten var outstanding och jag vill helst slänga mig med svengelska för jämnan nu, haha. Och fortsättningsvis bara äta tapas när det är dags för middag på lokal. Och gärna indiskt.

I fredags åt vi således spansk tapas, i lördags till fruksot delade vi på godsaker från en marknad och till lunch blev det tapas från Peru, eller pubertansk tapas som jag sa, det är lite mer som om tonåringar skulle gjort det. Inget dåligt ord egentligen men kanske ingen kommande sensation inom gastronomin, eller vad tror ni? Och på kvällen köade vi igen och åt smårätter från Indien. Min brorsa kan fixa bra ställen alltså. Han har verkligen visat ett axplock av Londons godaste tapasställen och vi har hängt på trots köer och hutter av höst ända in i benmärgen, men som sagt, det var det värt.

Nu kan man ju tro att jag har koll på det här, men det har jag inte, det jag vill säga är bara att ska ni till London så kan jag tillsammans med brorsan som har koll rekommendera följande ställen;

Andina – Peruanskt kök med olika ceviche, nyttiga smoothies och fräscha smaker. Här hade Per bokat bord och när vi satt oss kom maten nästan på en gång. Mumsfillibabba. Meny och info finns här.

Dishoom – Indiskt hak med mycket mat, ganska lång väntetid för att få bord men när vi väl satt oss gick det rätt fort att få in maten. Vi delade på en si så där sex-sju rätter och blev så mätta att vi gick hem sen. Menyn hittar du här. Dessutom ville man dansa Bollywooddans när man gick på toaletten.

Village East of Bermondsey – Brunschställe med en gedigen meny för att sammanställa den bästa brunchen. Vi dealde på toast, skramlade ägg, lax, fruit cocktail och drack energigivande juicer. Just det här stället kanske inte var så originellt, men de hade fin inredning och himla god frulle. Check it out.

Ja, det här är nog det längsta inlägget på länge, men så får det bli. Jag längtar redan till när Jocke och jag ska äta Indiskt igen och drömmer om att Örebros saluhall ska bli lika sprudlande som marknaden vid den gamla järnvägsbron i London. Så det så.

 

 

Home sweet home

Yes asså, vi kom hem ordentligt. Samma plan som vi skulle åkt med igår från Heathrow kom och hämtade oss på London City AirPort idag, inga konstigheter. Dessutom är den flygplatsen precis lagom för Jocke och mig, om man som vi är där i pensionärs-reser-sällan-god-tid så kan det knappast gå fel. I går var vi som bekant i bankbranschen-reser-varje-vecka-tid vilket inte riktigt klär oss oerfarna resenärer, så då blir det ju som det blir, haha.

Så nu är vi hemma i det gröna huset igen hela familjen. Frank har haft det så bra man bara kan ha det hos mormor och morfar, Wilma blir omhuldad hos farmor och Janne och en extra natt för familjebilen i parkeringsgaraget gick endast på 75 riksdaler. Perfekt. Sen blev det ju förstås en missad dag på arbetet, men det ska jag ta igen minsann, don’t you worry Input.

Men nu sover vi, ett grande inlägg om maten vi ätit kommer senare i veckan och likaså det där med gatukonst och turistpromenad.

Sleep tight!

 

London levererar

Förutom den lilla fadäsen att vi kom fem minuter försent till säkerhetskontrollen igår och där med inte fick gå in till gaten så har den här resan varit fantastisk!

Ojojoj vilken stad jag får vistas i. Tack älskade bror för att du bjöd oss hit. Vi har upplevt marknader med allt från exotiska maträtter till fårskinnstofflor, besökt vintagebutiker och ätit fantastiskt god mat. Tagit en öl och ätit fish & chips på en pub, promenerat över stadens gator i våra snabba pjucks och förundrats över blandningen av byggnader. Vi har blivit häpna av gatukonst, varma i hjärtat av den liberala inställningen till livet och frusit av åsynen på lättklädda britter.

Men nu gör vi ett nytt försök med att flyga hem. Fler inlägg om gatukonst och ljuvliga middagar återkommer.

Hoppas att ni har en fin måndag!

 

På minuten…

Vi kom till flygplatsen, allt kändes bra, vi skulle hinna precis, vi hämtade våra biljetter, det blev lite strul eftersom Frank stod med men inte var med, det ordnade sig, vi gick på toa och skulle bara gå till gaten, genom säkerhetskontrollen och sen en snabbtitt på taxfreen och sen tugga tuggummi och flyga hem.

Men snubben vid säkerhetskontrollen bara tittade på passen snabbt och sa, no no no, something is wrong with your passport. Och pekade mot incheckningsdisken vid bokstaven A. What the fuck tänkte vi och sprang dit där snubben sa att vi skulle. Snabba steg, pulsen höjds och insikten om att vi kan missa planet blir allvar. Vi kommer fram till disken och damen säger likgiltigt no, you gonna miss the flight, go to E.

Nu bryter både Jocke och jag ihop en aning inombords. Scenarion om vad som kan hända om vi missar planet spelas upp som en film i huvudet. Böter på bilen, ny dyr biljett, inte träffa Frank idag och kanske avboka morgondagens arbetsplaner. Inte bra.

Framme vid E:t får vi förklarat att vi inte kommer hinna med vårat plan hem, trots att det ännu inte har gått. Jag börjar nästan lipa, svetten rinner och vi svär i kör, Jocke och jag. Och vi är inte ensamma. Men kom igen! Vi vill hem. Men för att komma hem idag skulle vi behövt 10000 kronor extra i vår reskassa och det har vi sannerligen inte. Men innan beslutet tas om att det är okej att åka hem imorgon så är det lite lätt frustrerande för två småbarnsföräldrar med bristande världsvana. Himla tur att min bror kan föra samtalet då jag inte riktigt fick ihop mina svengelska meningar.

Så om vi kommit några minuter tidigare till säkerhetskontrollen hade vi hade suttit hemma i soffan nu istället för i brorsans soffa. Och nu när vi fick en extra dag i London, när biljetten kostade en tiondel av ovanstående och när Frank är hos mormor och morfar en natt till så känns det okej. Det blev inte som vi tänkt men det blev bra ändå och nu lär vi oss något av det här. Smuggla inte och kom inte försent 😉

I´ll see you tomorrow Sweden!

 
1 av 212