Bubbel trubbel

Ni som följer mig på Instagram vet som sagt att jag har blivit drabbad av trassliga torsdagar på jobbet två veckor i rad nu. Drabbad kanske är fel ord med tanke på att det till största del är jag själv som haft bristande kunskap gällande gardiner. Men vi kan säga att jag har blivit drabbad av gardinångesten. Och när den blir som värst så försöker jag spola tillbaka tiden och ge min morfar stolthet nog att ta patent på de välanvända fingerkrokarna som det sägs att han uppfann, då hade ju saken varit biff.

Men nu tog han inte patent och jag sliter mitt hår över gardiner med veckbandslängd, kappor med kardborreband, längder med sydda glid, mått på skenor och priser på tyger. Jag är fast besluten att lära mig det här, för jag tycker verkligen om mitt jobb. Men om kunden vill ha en gardin så är det väldigt lämpligt att ge dem en gardin och inte bara pris på sömnad. Nog för att det känns hyfsat modernt med luftgardiner, jag menar luftgitarr är ju rätt fränt, men luftgardiner tycks inte gå hem. Inte heller särskilt lönsamt.

Så nu hoppas jag att min hjärna ska utveckla ett fokuserat rum för gardinkunskap och att min brors högst värdefulla matematikkunskaper ska trilla ner i huvudet på mig, en promille av hans mattesnille är det enda jag begär. Jag lovar att det skulle hjälpa mig.

Joråsåatt. Veckans roligaste misstag på jobbet är att jag måttbeställde en matta som visade sig vara pytteliten i jämförelse med det jag hade tänkt. Haha. Jag kan inte sluta skratta. Det såg ut som den hade krympt i tvätten. Inte bra. Gör om gör rätt Hjortsberg! Och veckans bästa var att jag vann en flaska bubbel, det skönaste hade förstås varit om trubbel blev till bubbel och inte tvärtom.

Men äsch. Nu är det helg och på måndag är det nya tag. Mitt mantra får bli, jag ska lära mig gardiner, jag är inte rädd. Jag ska lära mig gardiner, jag är inte rädd, jag ska…

Stora Holmen med Vincent

Om mamma har Stora Örebro som favorit så har jag banne mig Stora Holmen. Har ni varit där, himla härligt ställe må jag säga. Dessvärre är det stängt för säsongen nu men när det var öppet var det high life. Jag älskar att gå dit och hälsa på djuren. Och åka tåg. Jag har i och för sig bara åkt tåget en gång men jag har varit hos djuren några fler, men man måste ju typ stoppa tiden för att ta in alla intryck och äventyr.

För ni vet väl att jag har börjat på dagis nu och att jag pratar som om jag vore en ordbok och att jag dansar som om jag vore Shakira. Ja, jag säger ju det, stoppa tiden. Det där får jag berätta mer om senare, det är verkligen ett äventyr det där med dagis. Och hur Shakira dansar, jösses!

Hur som helst så var Vincent och jag på Stora Holmen för några helger sen. Roligt. Vi busade runt bland grisarna, fåren och korna. Kollade läget hit och dit, pussades lite och åt korv. Mamma tappade regnskyddet till vagnen men hittade det på en pinne längst med ån, någon snäll rackare hade hängt upp det där. Det var ju en himla tur med tanke på att det är så färgglatt och fint, vore dumt att förlora det på en ö i ån. Liksom.

Aja, mamma visade mig hur man tidsinställer inlägg på bloggen för som ni förstår är jag ju på dagis nu och leker med barnen och mina grymma fröknar. Älskart!

Ha en fortsatt fin måndag raringar! Kram so long!
Förresten, jag blir ju för 17 ett år och åtta månader idag! Grattis för det!

Favoriter

Mina härliga kollegor var som bekant och roade sig i Venedig tack vare deras utmärkta arbete föregående år under tiden som jag försökte hålla reda på leveranser och uppdrag alldeles allena på kontoret. En och annan montör var förstås där och tittade till mig och leveranserna då och då, men mestadels var jag själv torsdag och fredag. Det gick bra så klart men det var verkligen tomt och tråkigt utan kärntrupperna på plats.

Som tur är, är allt som vanligt imorgon igen och jag ska få höra om äventyret i Italien. Kanske att det blir dags för en ny after work på mitt nya favorit ställe Stora Örebro snart igen så att vi hinner babbla ostört från arbetsuppgifter och lagom irriterande kunder på grund av sena leveranser.

Nya stället tänker ni, ja, jo, Stora Örebro har ju funnits ett tag men som ni vet har jag inte direkt gått på särskilt många after dagis innan eller heller inte beställt mat för middag med goda vänner, men nu, håll i hatten. Det är verkligen en favorit och ett ställe att rekommendera särskilt om ni är ett gäng som är hungriga men vill hänga hemma, köp catering därifrån och ni kommer aldrig bli besvikna. Och vill ni gå på AW, ja, gå dit, gört bara!

Nej, tack och god natt, imorgon får jag träffa mina favoritkollegor igen. Lovely! Eller ska jag kanske säga bellissimo 😉

Herr och fru Espinoza

Igår sambos med fjärilar i magen, förväntansfulla och nervösa. Grattishälsningar vi över dem ösa. Samling med kompisar från förr, nu när de inte längre bor bredvid varandra dörr i dörr. Minnen, miner och ungar som skiner. Minst ett barn var, tänk vad tiden far. Hämtmat från fantastiska Stora Örebro och korven till kidsen var nog också rätt go. Barn högt och lågt, sjunga i mikrofån och tugga på ett rån. En fantastisk saga mellan ett ljuvligt par, deras kärlek kommer alltid finnas kvar. Starka, kära och älskvärda.

Idag herr och fru Espinoza med glädjetårar på sina kinder och glänsande ringar på varsitt finger. Inte ett öga torrt i Nikolai kyrka, spralliga barn i varannan bänkrad och hyssande föräldrar. Ett kex hit och ett kix dit. Skönsjungande sång och vigselakt, växla ringar och bilda en pakt. Till tonerna av Timbuktu marscherar de ut, hand i hand, sida vid sida. Starka, kära och älskvärda.

Tack för att vi fick vara med på er dag, sitta på bänken och heja på ert lag.
Vi önskar er all lycka!

Far och jag far…

Och på tal om konst, för det kan vi ju ändå kalla det jag håller på med eller? På tal om konst, så var det ju nyss som ljusstråk återigen slog upp portarna för allsköns konstnärer med mer eller mindre anknytning till Nora. Och pappa och jag tog en nästintill traditionsenlig runda för att insupa kultur.

Det var en ypperlig lördag för konst och konversation mellan far och mig. Magkänslan om att vara mer en världsmästare än en torgkonstnär infann sig och nu vill jag bara måla, måla, måla, för jag är fasen rätt duktigt ändå. Sen är det förstås alltid i betraktarens öga, men kom igen, vissa verk som visades var inte bra. Ne nä.

De som alltid är bra är förstås Anna och Ted Ström, dom vet man var man har och de gör så himla fina tavlor. Ted med sina klassiska akvareller med kustmotiv i dis och Anna med sina mystiska skogar i olja eller akryl. För att inte tala om Åsa Södergren som imponerar med sina collage av hundar.

Sen var det väl maten, solen och citronen i keramik som också hörde till det bättre. Och ja, som om du är så himla mycket bättre själv då tänker ni, ha, vänta ska ni få se!

Deermountain levererar

Jo, det är faktiskt sant. Ibland hinner jag styra upp lite bilder av olika karaktär. Innan sommaren fick jag i uppdrag att illustrera bröllopsinbjudningar, ett himla roligt uppdrag som jag inte visat er innan. Men nu. Jag blev nöjd och kunden blev ännu nöjdare. Ni får tänka er att det är ett fyrkantigt kort som man viker på mitten och inte att jag har tänkt bakochfram på något vis, utan det är rätt.

Sen får jag beställningar på teckningar till dop lite då och då, vissa blir godkända och andra inte. Men det är inte helt lätt alla gånger, men det viktigaste är ju att kunden blir nöjd så då får jag göra om så att magkänslan kan jämföras med en världsmästare.

Så är det med det, och jag, det nalkas ju utställning innan tomten kommer också.

Måla Eva, måla!

Trasslig torsdag

Medans kollegorna åker till sydligare breddgrader tack vare en förbannat bra årsredovisning virrar jag runt som en yr höna bland punkterna på min lista på jobb som jag ska fixa. Jag klättar över kartonger på lagret och svär åt de där med gardiner, tar en kopp kaffe med massor av mjölk för att jag inbillar mig att jag blir pigg och så skriver jag några rader till på ordern i gardinlära. Fräser åt att kaffe smakar illa och försöker få på radion för att lätta upp min ensamma tillvaro. Misslyckas och tar nya tag.

Med tanke på den här trassliga torsdagen så är det inte så konstigt att jag inte flyter runt på en gondol i Venedig. Som att det inte räckte med menssymptomen som ena stunden får en att börja darra på underläppen över småsaker och andra stunden gör ett duckface framför spegeln och skrattar högt åt tramset. Jag behöver inte leka leken hitta nyckeln precis innan avfärden mot dagis, eller sura ihop på att gardinlära borde vara en kurs på universitetet. Jag behöver bara jobba och lära mig mer, bli en fena på gardiner och sluta förvånas över menssymptomen som är ett ständigt återkommande inslag i kvinnans vardag med jämna mellanrum.

Inga konstigheter egentligen. Men just idag blev det en trasslig torsdag. Och visst sjutton hade jag varit med på de där gondolerna om jag också hade dragit in en smärre förmögenhet till företaget, men det har jag ju inte riktigt hunnit än och särskilt inte förra året, men till nästa gång, håll i hatten, då ska jag förtjäna en plats. För snacka om att känna sig priviligerad när en resa kan vara målet. Himla härligt företag jag jobbar på alltså.

Men nu, nu ska jag visa er lite från mitt företag och imorgon ska jag banne mig förvåna mig själv i mitt examensarbete på gardinordrar. Joråsaått. Jag byter helt sonika en trasslig torsdag mot en festlig fredag.
Bra deal!

En avstickare

Om jag är på Öland och ser hur solen är på väg ner bakom träden, hur solens strålar försiktigt smeker trädstammarna och letar sig fram till stenhusets vita fasad och nästan viskar att jag ska komma ut och se, då, då tar jag mig en avstickare. Jag säger att jag ska åka ner till havet och bara titta lite. Och det gör jag.

Men jag åker till andra sidan. Den sidan där Kalmarsund skiljer oss åt, där man kan se Oskarshamns kärnkraftverk i horisonten och den sidan där de rundaste av stenar samlas i vågornas kluckande. Så jag sätter mig i bilen och gasar iväg för att hinna innan solen gömt sig bakom Blåkulla.

Sen balanserar jag på de runda stenarna till tonerna av vågorna under tiden som himlen kör sin show.

Men nu är jag hemma i sängen, i Örebro och lyssnar på kroppen och önskar god natt. Kvällens avstickare blev inte mer romantisk än så…

Båten och Benny

På fredagen efter vårat event på jobbet var det Jockes tur att gå på sjön, som man säger om man är sjöman, eller vad vet jag. Jag har åkt Finlandsfärja en gång, aldrig mer, paddlat kanot på högstadiet, ja roligt och rott en vanlig liten båt, så nog har jag varit på sjön allt. Men inte som en sjöman.

Nåväl. Jocke gick på ut på sjön med Räkbåten, värsta skepp och hoj, liksom. Och eftersom risken att jag skulle somna stående efter Design in Town var överhängande bestämde jag att Frank och jag skulle cykla och titta på sjörövaren, menar, sjöräkan och vinka till honom. Frisk luft och fin kväll. Bra idé.

Och vi vinkade. Vi cyklade bredvid båten, över ån, ner mot Oset. Och vi vinkade. Men ingen Jocke vinkade åt oss, han hade fullt fokus på räkorna. Och det är ju okej förstås, en tokig mamma i chockrosa jacka med ett nyfiket barn på cykel som frenetiskt vinkar till Räkbåten kanske inte är så roligt att kännas vid. Haha.

Men det var en fin kväll. Och förutom det så träffade vi en fotograf, fotografen Benny, med en kamera nästan värd att döda för och med berättelser från fototävlingar som jag inte visste fanns. Fascinerande och intressant att prata med främlingar med lika intresse. Och vill ni se några av hans enastående bilder så kolla in hans sida här. För vad sägs om nedanstående fyrverkeri?

Morgonmotivation

Godmorgon från gymmet!
Min nya strategi med att träna på morgonen funkar fint, än så länge. Den här veckan och kommande tränar jag dock själv eftersom Gurra ska bli pappa igen när som helst. Spännande! Och all lycka till honom och hans fina familj.

Det går inte riktigt lika bra att träna själv, men nästan. Den enda bra är väl att jag kan lyssna på disco istället för på det som bjuds, hårdrocksmornar. Jojo! Så rock’n roll är jag inte.

Det skönaste med att träna på morgonen är förstås att dagen börjar på bästa sätt och att jag har kvällen fri för familjen och annat hittepå. Dessutom blir timmen på gymmet en grym motivation till att fortsätta träna. Det är inte alls mycket folk här nu, som ni kan förstå, men jag är absolut inte själv och vi som är här hejar glatt och säger godmorgon mellan styrkeproven. Starka inspirerande människor i morgontimmen är fasen inte alls så dumt.

Dagen till ära kör jag uppvärmning på cykeln så då kan jag önska er en oemotståndlig onsdag. Nu ska jag kliva av och träna mina armar likt Karl Alfred.
Ha.

Happy onsdag kamrater!

 

Om mig och min blogg

Namn: Eva Hjortsberg
Född: 1981
Bor: Örebro
Civilstatus: Gift
Sysselsättning: Ocertifierad inredare, kulturpedagog och kulturvärd. Mångfacetterad kulturarbetare med studier på halvtid och kreativitet på heltid.
Övrigt: Tvåbarnsmorsa till Frank 9 år och Erling 6år. Har två hus och ett relativt glatt humör. Fantiserar om nya projekt och samlar på inspiration för kommande kreativitet och önskar att det fanns fler timmar på dygnet.

Bloggen: Här finns personliga inlägg från förr om allt från företagsuppdrag till renovering av huset med omnejd, bilder på barnen i synnerhet, samt en gnutta träning och fina foton i allmänhet. Ett fåtal tokiga videoklipp och mer rimmande prosa. Men det är så mitt liv är, kreativitet i olika former.

Så välkommen hit!

Bilderna och orden är mina egna om inget annat anges. Vill du låna – länka och meddela mig.

Viktigt meddelande från min mor

Gå fort och se glad ut, så ordnar sig resten ska du se 🙂

Kategorier