Semesterkaraktär

Var det någon som sa att jag höll på med min bästa version? Har jag drömt det eller är det mitt eget hittepå? Och var det någon som sa att det krävs karaktär för att klara uppdraget. Alltså kom igen!

Precis som när vi senast befann oss i detta paradis, mitt andra hem, min oas av natur och varma minnen, kärleksfulla måsten och god mat så är karaktären som bortblåst. Hoppsansa.

Nog är det som Tereza säger att det är inte mellan jul och nyår som du blir tjock utan mellan nyår och jul, så inte fallerar min version på en veckas semesterätande, men hujedamig vad jag har ätit. Och den där känslan ni vet som gnager lite när man liksom vet att man egentligen inte gör som man har tänkt men ändå för handen till munnen med diverse kakor, bullar, burgare, kroppkakor, grillade marshmallows, friterade bananer med mjukglass och sirap. Och sånt. Vet ni vad jag menar? Den känslan är inte riktigt överens med mig, om en säger så…

Hör ni precis som jag Anna Skippers upprop på du är vad du äter, ser ni listan framför er som läses upp och bordet med en hög av onyttigheter, jag smäller av vad gott det är. Och jag förstår att det kan gå över styr åt båda hållen, för äta kokt torsk och broccoli kommer jag inte göra resten av livet, men försöka hålla formen ska jag sannerligen göra mitt bästa för att lyckas med. Och nu kan ju det här verka godtyckligt, precis som att jag firat min resa med att äta som en mammut som gått sin livs väg och äntligen hittat föda, berättat för de jag mött på vägen hur man kan bete sig för att förändra sin kroppshydda och sedan slicka mig runt munnen och klappa mig på magen och gå tillbaka hem igen…

Det är banne mig livsfarligt att umgås med mer eller mindre elittränade människor som kan stoppa i sig allt tack vare att de är så tränade, jag har ju inte kommit riktigt dit än. Att ha en feeder i sällskapet bådar ju inte riktigt gott inför morgondagens rymdvägning. Att jag dessutom har lämnat karaktären hemma och ätit allt som kommit i min väg är förstås inte heller riktigt bra. Och om sanningen ska fram så är det här bara svammel av nervositet inför den där jädra vågen. Fjantigt så det förslår men det är som om det blir ett bevis på det jag har åstadkommit hittills och ett kvitto på var jag är på väg…

Så nu knäpper jag upp jeansen efter kvällens gourmetmiddag på Kalk, går en stadig powerwalk innan frukost men långt efter fem och sen drar jag in magen och hoppas fira någon slags 20årsdag imorgon runt lunch. Haha. Vad som helst under 33 år och jag är nöjd.

Tänk så det kan bli.
Och förresten, det var nog tur att vi gick till Kalk i kväll och orkade gå hem för redan då känns det ju lite bättre.
Nej, nu ska den här tantaluringen sova.

Sov gott raringar!

Strax efter fem

Egentligen skulle jag bara ge Frank välling när han bestämt ställde sig upp i sängen och sa ”lälling”, sen skulle jag också somna om ett tag för klockan var ju bara strax efter fem. Men nej, daggen i gräset ropade efter att få blöta ner mina knän genom jeansen och solen ville så gärna värma mig och bevisa att det inte alls var så kallt som jag trodde. Jag kisade nämligen bara på termometern innan jag hoppade i stövlarna med grande Helly Hansensockor, drog på mig en gammal höstjacka och stoppade ner pappas slitna skinnhandskar i fickan då de var de enda i vantväg jag kunde hitta. Och så en mössa på det. För säkerhets skull.

Sen gick ut till fåglarna, havets kluckande och naturens tystnad. Den som inte alls är tyst i morgontimmen utan alldeles, alldeles underbart livlig och rofylld. Stannade upp i kohagen och fick syn på spindelnätet, gick vidare längs med strandkanten och irriterade fiskmåsar och tofsvipor. Stod still och andades in den goda luften, hörde göken på avstånd och råmande kor en bit bort, näktergalen i busken och gravänderna på sjön.

Jag gick min finrunda, försökte fånga svalorna på bild när de åt sin frukost precis ovanför vattenytan, misslyckades med att få dem att fastna på bild men lyckades lägga dem på minnet. Hittade smultron till Frank och Vincent och strosade hemåt igen. Mötte några kaniner och hälsade på korna.

Jag älskar dessa rofyllda mornar som är strax efter fem även om sängen är som skönast då, så är det värt varenda minut av blöta knän och fotoskott ifrån höften…

Sanningens ögonblick

Idag är det 12 veckor sedan jag började min ombyggnation av kroppen och målet till en bättre version och som ni ser har jag banne mig kommit en god bit på vägen. Tyvärr har jag ingen bild sen starten, vi får se det här som en förebild eftersom jag någon gång hoppas att Frank ska få ett syskon och även om jag redan är lite irriterad över det faktum att jag måste styra upp det med min kropp (jag vill bli pappa bara därför), så vet jag var jag vill vara efter en graviditet och förlossning. Och att jag kan komma hit.

Nu har jag nått mitt mål viktmässigt och mina delmål med att forma kroppen. Totalt minus sex kilo och minus 11 cm i midjan på 12 veckor alltså. Jag har som bekant tränat innan men det var 1:a april som jag tog tag i kosten ordentligt och fick ett styrt träningsschema. Innan jag blev gravid vägde jag som nu men nu är jag mer vältränad än då. Gött mos!

Vi kan säga att i samband med att jag började arbeta heltid igen så föll jag tillbaka i mina gamla goda vanor med rastpromenader, hyfsat bra kost och träning på gymmet. Och när Gurra bestämde att han skulle köra ett program på 12 veckor och frågade om jag ville hänga på så svarade jag tveklöst ja, men redan efter första dagen med kokt torsk, broccoli och ris så messade jag Gurra och sa att det här kommer inte hända, fy svordom vad äckligt att bara äta det här. Men jag bestämde mig, tänkte som sagt att går det så går det och funkar det inte så är det inte mer med det, men jag bestämde mig, jag skulle ge det en chans. Ordentligt.

Och jädrar vad ordentligt jag har gett det en chans. Jag är förvånad själv över mitt jävlar anamma, min beslutsamhet och mitt driv. Och väldigt tacksam för stödet från min familj och från all kunskap och allt pepp från Gurra. Det hade inte gått utan dem. Jag går minst tre kilometer varje morgon, ibland undantag på helgerna, sen har jag tränat 4-5 gånger i veckan på gym ibland fler och ibland färre, men på det stora hela är snittet fyra gånger i veckan styrketräning. Och ja, man måste ta i så att byxorna spricker och man tror att man ska gå av på mitten annars blir man inte stark, så är det bara.

Men nu ska vi inte tro att jag är nöjd så, visserligen är jag nöjd att jag har nått hit, att det faktum att det går att forma kroppen under 12 veckor är sant och att jag kan om jag vill. Men nu kommer nästa etapp, underhållningen med att hålla formen, och gärna forma lite till och bli ännu starkare. Men viktigast är att jag mår bra både inuti och utanpå, att jag trivs med mig själv och att jag har ork och energi till det som jag tar mig för. Och att jag inte behöver vara stenhård när det gäller kosten men förstås bör tänka på vad jag väljer att stoppa i mig.

Och självklart är jag nöjd och stolt över min prestation men nu kan jag givetvis inte bara återgå till latmasken och tro att kroppen kommer förbli såhär, åh nej. Så vi kan väl säga att fortsättning följer och är det som sagt någon som är extra nyfiken på hur jag har gått till väga eller om det är något ni undrar över så skriv en kommentar bara. Jag är här strax runt hörnet och gör armhävningar, några situps och tuggar kvarg. Haha.

Kan jag så kan ni, bestäm er bara och bygg om!
Nu ska jag köra ett pass med Tereza på parketten 😉

P.S Rymdvågen ska jag ställa mig på nästa vecka, då kommer det svart på vitt, hur gammal jag egentligen är ni vet…D.S

Älskar, älskar inte…

Vi kom som sagt hit till Öland i tisdags kväll, precis lagom till att tiden skulle slå om till onsdag och bli bröllopsdag. Fast så fort sängen var bäddad och bilen urpackad så somnade jag med hull och hår och väntade med firandet till dagen. Firande och firande, det blev i alla fall en god middag tillsammans med Ölandsföräldrarna och så en skål i champagne, vilket var alldeles lagom.

Vi mindes tillbaka till hur det var för tre år sedan, (kom igen vad tiden går fort, tre år, ja jösses) vilket baluns det blev på kvällen, hur snygga vi var och vilket fantastiskt bröllop det blev. Men nu var det lugna gatan, vigselringar med avtryck och prästkragar i bukett. Grillad kyckling och rostad färskpotatis, en filosoferande Frank bland blommorna på ängen och en härlig sommarkväll med stenkastning från bryggan.

Allt som vi älskar och ingenting av det vi inte älskar, möjligtvis att det är 42 mil enkel resa hit men annars är banne mig den här platsen full av kärlek.

Så är det med det och nu kör vi midsommardag.
Kram so long raringar!

En gnutta midsommar

Frank här. Ja, jag vet det var ett himla bra tag sen jag skrev, men tjaba tjena hallå! Det har ju blivit sommar, liksom. Jag är ute dagarna i ända, just nu är jag på Öland och chillar lite med Vincent men annars är jag hemma och donar med pappa på garageuppfarten, ibland hälsar jag på djuren på Holmen men oftast kastar jag sten i vattenkannan och löper runt garaget och hittar på bus.

Men just nu är jag alltså på Öland. Vi kom tydligen hit i tisdagskväll, supersent. Jag blev insatt i den nya bilen (japp, vi har ny bil nu, men det får mamma berätta om senare) och så somnade jag som en stock, sen vaknade jag på Öland. Snacka om bra telepati. Jag ba, åh vad härligt det vore att fira midsommar på Öland, precis som förra året och sen huxflux så är jag här. Magi.

Och det bästa är att Vincent kom hit igår med sin mamma och pappa. Vincent är min bästa vän. Vi har svinroligt tillsammans, vi springer på soldäcket, spelar boll och försöker klappa katten. Och sen snackar vi en massa som inte de vuxna förstår, det är nästan roligast. Jag försöker i och för sig mest få med Vincent på Gangnam style, det är nämligen min bästa låt och mina bästa dansmoves, ni kanske har sett mig på mammas Instagram, om inte så kolla in, det svänger ju.

Hur som helst så är det alltså midsommar idag, tokigt det där. Man klär en stång med grenar och blommor. I mina öron känns det ju smartare att bara ta ett träd och dansa runt det, men så ska man inte göra. Nej man ska ta grenar från ett träd, specifikt björk och sen klä en stång, sen resa stången, ha en flagga i topp och sen dansa runt den och sjunga nästan samma sånger som på öppna förskolan, med andra ord har Vincent och jag tränat på att fira midsommar bra länge, så det var inga konstigheter. Och sen fick vi fika. Jag matade Vincnet med kex och åt en bulle, minst. Och sen försökte jag spela lite boll med de stora grabbarna, men då blev jag lite blyg.

Yeah well, nu ska jag lägga sju blommor under kudden och se vad det blir av det. Mamma säger att man kan göra så och så drömmer man om vem man ska gifta sig med, ännu tokigare än att klä en stång med grenar.

Men sov gott så och hoppas att er midsommar har varit fantastisk!

Bästa betyg

I måndags fotograferade jag en toppstudent, här snackar vi top of the line. En av tjejerna som jag har varit rådgivare åt i UF under det här läsåret som tog studenten idag. Och den donnan alltså, hon imponerar på mig så hälften vore nog. Hon gick ut med högsta betyg i alla ämnen, känner ni många som har lyckats med det?

Jag känner en och blir mållös av bara tanken på allt hårt arbete som hon har lagt ner. Min brorsa var iofs väldigt vass i skolan och en av de bästa, jag däremot ansåg att annat vara viktigare än studier och hade kanske inte riktigt huvudet på skaft om en säger så, snarare flinka fingrar och kreativitet så en diagnos kanske hade varit behövlig. Men det är en annan femma. Och det tycks ju gå bra ändå.

Så i måndags tog jag med Erika som assistent och så fotograferade vi oss genom Stadsparken till solen gick ner. Som ni ser är Cecilia vacker som en sommardag så det var inga konstigheter att fånga henne på bild. Och jag behöver ju dessutom träna på att fota porträtt så det vara bara bra, som tur var fick jag låna lite bra grejer av en kompis. Typ reflexskärm och bättre objektiv. Viktigt det där.

Och idag efter jobbet åkte jag hem till Cecilia, bröt min deff en aning och stoppade i mig några gram lax, luktade på champagnen och sniffade på tårtan. Bölade lite av glädje och stolthet över att jag har fått vara en peppande person i hennes närhet och önskade henne all lycka i framtiden.

Vad hon än gör kommer bli succé, något annat är otänkbart.

Tack Cecilia med familj för att jag fick vara med er en sväng idag, få bli nostalgisk och gråtmild, det var fint!

Pedagog Örebro

Ni kanske kommer ihåg den här skylinen av Örebro som jag flitigt arbetade med och prompt tyckte att Örebro Hockey skulle ha på sina matchtröjor och som jag fortfarande inte har någon som helst förståelse för att de inte valde, så himla snygg liksom.

Nu har den fått ett nytt liv på en hemsida som heter Pedagog Örebro och som bland andra drivs av min vän Anna-Eva. Jag tycker att det blev bra det där och nu har jag precis taggat på ett hus, vilket jag egentligen inte alls förespråkar, men jag vill ju ändå att det ska finnas någon slags märkning av undertecknad, lite kredd vill man jag ha.

Hur som helst är ni lika oförstående över Örebro Hockeys val av svart rock’n’roll i form av ett streck på tröjan och vill se min skyline och dessutom få pedagogiska tips och råd så är mitt hetaste tips att gå in på hemsidan, pedagogorebro.se.

Ni kommer inte bli besvikna. Så det så.

Den bättre versionen och knät

Det går inte att ligga på soffan om en ska uppnå sin bästa version. Om en säger så. Nu har jag kört mitt tränings- och kost program sen den 1:a april och jag är banne mig imponerad av mina resultat. Dessvärre tog jag inga riktiga före bilder men ser ändå på korten och märker på kläderna att det har hänt en del. Klapp på axeln Hjortsberg!

Nu har jag två veckor kvar med strikt kost och fortsatt bra träning. I skrivandes stund äter jag lite smågodis och är mätt på en pizza men efter det här inlägget är publicerat är det jag som producerar matlådor med torsk och kyckling, nu jädrar mina vänner, ska det bli åka av!

Gurra och jag kör stenhårt fram till midsommar, mitt mål är som sagt att bli yngre än min egen ålder när jag ställer mig på rymdvågen nästa gång, dessutom ser jag fram emot en än mer vältränad kropp och gärna en och annan magruta. Som sagt. Stört.

Men nu är det som det är, jag har bestämt mig för att göra den här resan, kommit överrens med världens bästa familj att det är den här perioden som är intensiv och att jag senare ska hitta ett mönster som passar vår gemensamma vardag och där jag kan äta lite mindre strikt men ändå underhålla min kropp på bästa sätt för att fortsätta vara stark och pigg. Nu är visserligen pigg en definitionsfråga med tanke på att jag nästan slår huvudet i tangentbordet på jobbet då jag inte är van att vara inne dagarna i ända, men för att piggna till en gnutta gör jag armhävningar och nyper mig i ögonbrynen, dock inte samtidigt. Haha.

Och det där med knät då. Jo, jag hängde på två pass som Gurra fixat med spring i backe och avslutande löpning på en si så där 2 km och med tanke på att jag inte sprungit på två år så var det kanske inte så konstigt att ett knä tog stryk. Nu är det nog ingen större fara men det känns, så jag håller mig till gymmet och struntar i hopp och skutt.

Så är det med det, ge mig två veckor till och så ska jag visa er min bästa version.
Hållkäftensnygg å det då va!

Nationaldagen

Just nu smattrar regnet mot fönsterbläcket och sömntåget har precis dundrat in på perrongen efter en hyfsat händelserik nationaldag. Fint med en extra dag ledigt med Frank förstås men nationaldag som i firande har vi inte haft. Hur gör man egentligen? Hur firade ni? Många tycks fira med jordgubbstårta pimpad med svenska flaggan och det är väl bra nog, men det var inget som hände i den här familjen.

Vi kan väl säga att Frank och jag firade med att vara hemifrån så mycket som möjligt eftersom Jocke har sågat sten hela dagen, och den där stensågen som alltså äntligen är vår till låns tjuter som bara den. Och Frank ville nämligen inte alls ha på sig sina hörselskydd. Så vi gick på promenad efter lunch. Han somnade som en stock och jag passade på att fota, precis som förr när vi var ute och gick promenader när Frank var bebis och jag var mammaledig. Härliga tider.

Som tur var regnade det inte en droppe då, det var superskönt och varmt. Jag gick i bara linne och lyssnade på fåglarna, andades in den friska luften och tänkte att jösses vilka godsaker det finns i hagen om korna kommer och är hungriga. Klöver, blåklocka, smörblomma, ryschpysch och annat på latin. Fint som snus alltså.

Och nog saknar jag reflekterande promenader i måsarnas skri och näktergalens skönsång, men raska morgonpromenader med disco i öronen är också en bra start på dagen. Dessutom har jag semester snart så då kan hela familjen gå på tur och Frank kan få kasta sten i vattnet och skratta åt plumset.

Det blir bra det, lika bra som vilken nationaldag som helst.

Helghänget

Vi hann med lite ledigt i helgen också. I fredags tog jag mitt träben (fått ont i knät av lite backträning, mer om det i ett träningsinlägg) och begav mig till stan för att träffa mina första bästa kollegor från förskolan, bord på East West var bokat och stan kryllade av högljudda fotbollssupportrar.

Och jädrar vad gott det var med en bräda utsökt sushi tillsammans med bästa sällskapet. Vi gick igenom allt från himmel och jord innan vi begav oss till Stora Örebro och det började rycka i träbenet, nog blev jag lite dansant minsann men höll mig på mattan och fick en liten nostalgitripp till mingel och salongsberusning även om jag hörde till de nyktraste i lokalen med tanke på att jag tagit bilen. Självklart var jag spiknykter.

Hur som helst så var det väldigt trevligt att vara ute bland folk och fä och inte bara höra nattlivets dunka dunka på avstånd. Nu får vi inte glömma att jag är en liten tant, så innan klockan slagit midnatt begav jag mig hemåt och vaknade seg som attan på söndagen. Bakis på mingel, det är inte illa.

Och en och annan promenad runt kvarteret hann vi med också, träben till trots. Frank och jag drog en repa med lådbilen, jag drog runt honom, kungen i kvarteret åker lådbil så att grannbarnen säger till sina föräldrar att de oxå vill ha en sån lådbil, ha, men se det går inte, för den här är min säger Frank då. Nästa gång han tutar och kör ska jag dokumentera spektaklet.

Och ja, jag ska hälsa från Frank att han har massor att berätta men att det fortfarande är mycket roligare att vara ute och spela boll än sitta inne och trycka på tangenterna.

Så det så.

Tack och god natt eller god morgon!

Om mig och min blogg

Namn: Eva Hjortsberg
Född: 1981
Bor: Örebro
Civilstatus: Gift
Sysselsättning: Ocertifierad inredare, kulturpedagog och kulturvärd. Mångfacetterad kulturarbetare med studier på halvtid och kreativitet på heltid.
Övrigt: Tvåbarnsmorsa till Frank 9 år och Erling 6år. Har två hus och ett relativt glatt humör. Fantiserar om nya projekt och samlar på inspiration för kommande kreativitet och önskar att det fanns fler timmar på dygnet.

Bloggen: Här finns personliga inlägg från förr om allt från företagsuppdrag till renovering av huset med omnejd, bilder på barnen i synnerhet, samt en gnutta träning och fina foton i allmänhet. Ett fåtal tokiga videoklipp och mer rimmande prosa. Men det är så mitt liv är, kreativitet i olika former.

Så välkommen hit!

Bilderna och orden är mina egna om inget annat anges. Vill du låna – länka och meddela mig.

Viktigt meddelande från min mor

Gå fort och se glad ut, så ordnar sig resten ska du se 🙂

Kategorier