Äntligen här

Jajamensan. Nu är vi äntligen här, här där solen lyser lite oftare och värmer lite mer, där fåglarna kvittrar lite högre och där våren kommit lite längre. På Öland. Mitt Öland.

Där pärlhyacinterna växer fritt på ängen utanför, där skogen har ett täcke av vitsippor och där gräsmattan är full av skruvad gräslök.

Här där promenaden blir så mycket finare med havet som destination, där de vitkindade gässen ståtligt spatserar på strandkanten och där vinterns hårda tid lämnat sina spår…

Här där vi kan ge Frank ett ställe att längta till, där jag vill att han ska få upptäcka naturen och omgivningen som jag gjorde när jag var liten. Han krafsar glatt med sin tumvante i sanden och skrattar när pappa Jocke kastar sten i vattnet.

Ja, nu är vi äntligen här där jag trivs som bäst, även om jag så klart saknar pappa Pohlman och mamma Ulla, men tyvärr kan det ju inte alltid vara som det har varit trots att jag föredrar det…

Och som ni märker har vi ett fungerande internet, ryck mig i fjädern som sagt. 

Askersund tur och retur

Här hade man kanske hoppats på att destinationen hade varit lite mer exotisk och spännande än Askersund, men det var trevligt det med, med en liten utflykt över Närkeslätten till nordligaste Vättern. Spatsera lite på de gamla gatorna i solen, göra några loppisfynd för att sedan avsluta vistelsen på det sprillans nya O’Learys.

O’Learys hade invigning dagen innan vi var där. Det var en otroligt stor byggnad, tydligen har Askersundsverkens gjuteri huserat där innan, men nu har alltså industrilokalerna förvandlats till en gigantisk sportbar med bowling och grejer. Superfint var det. Och jag hoppas verkligen att de kommer gå bra för dem, att sydnärkingarna hittar dit, för Frank har inte råd att dricka mjölk där varje dag även om han säkert gärna skulle göra det.

Men det var förra helgen det, för nu är vi ju där det är lite mer exotiskt och soligt. På min bästa plats på jorden, nämligen Öland, ni vet. Mer om det snart…

På rasten

På rasten tar jag på mig mina fotriktiga skor och hörlurar, traskar ut genom dagisgrinden och över vägen. Ringer mina dagliga samtal till mamma, pappa och mannen. Går de där 3000 meterna som barnen på jobbet tycker är så långt att det tror att jag ska gå vilse. Men jag går inte vilse, jag går runt, runt i motionsspåret och filosoferar och reflekterar.

Idag piskade det snöblandade regnet mig i ansiktet, vitsipporna stod och surade i slänten och aprilvädret gjorde verkligen skäl för namnet. Det var kallt och blött men ack så välbehövligt och skönt. Sen föredrar jag förstås vårsol, fjärilar och surrande flugor, men frisk luft oavsett om den är svalkande sval eller kommer på tvären med regn, så är det tillsammans med en rask promenad ett himla lyxigt inslag i arbetsdagen.

För nu händer det nästan aldrig att jag spenderar rasten inomhus, de gångerna jag gör det är det för att jag tror att det är skönt för att jag verkar vara så trött. Men hej, det är ju då jag behöver det som mest. Och förutom tidigare nämnda saker jag kommer sakna med att byta jobb, så lovar jag att mina rastpromenader kommer läggas till minnesbanken och förvandlas till kontorsgympa…

Men nu är det tack och god natt!
Sov gott eller god morgon!

On the road

I fredags när vi åkte till stugan var det ett magiskt kvällsljus som svepte över skogen vid sjön, nästan så att Jocke fick släppa av mig i farten så att jag kunde fånga ögonblicket. Istället släppte jag av Frank och Jocke vid stugan och gjorde en rivstart tillbaka mot ögonblicket, men då var det förstås redan borta. Det spegelblanka var kvar men magin hade försvunnit. Det var grått och tråkigt, stilla och utan djup.

Jag letade liten mellan träden och hittade en annan väg och en annan sjö, så det får väl duga. Småsprang ner mot den vinda bryggan och knäppte några kort, mötte skeva små bodar med olika välkomnanden på dörrar och åkte sedan hem igen…

Älskade pappa Pohlman

Idag är ingen vanlig dag, för det är min älskade pappa Pohlmans födelsedag. Hurra, hurra, hurra! Farsgubben fyller jämt vilket firades med bubbel och västerbottenpaj och andra godsaker.

Dessvärre snubblade pappa till så förbenat för någon vecka sen så hela ena låret fick ett blåmärkte misstänkt likt universum i både storlek och skiftning av färg. Inte bra alls. Svordomsdåligt faktiskt. Typ alla svordomar du kan komma på. Så han får stå upp mest hela tiden, annars gör det krampont. Stackars älskade pappa Pohlman. Och nu när det nalkas påsk betyder ju det lite semester på Öland.

Som tur är går det ju över, det där onda likt universum, men det värsta av allt är att mamma och pappa inte kan komma till Öland, för om pappa inte kan sitta utan att ha ont blir det omöjligt att sitta 42 mil i en bil, även om jag försökte mig på diverse övertalning. Jag tänkte att det borde gå att fälla sätet så mycket att han kunde ligga ner och jag kör eller att han kunde vara glad att han i alla fall har ett ben (han har ju faktiskt två) och tänka på det istället för hur ont det gör. Men då måste han ju ha en jävla tankekraft för att det ska fungera i ca 5 timmar. Trubbel.

Mest av allt hoppas jag ju på att hans rastlöshet över att för första gången på 34 år fira påsken hemma utan oss ska finta bort smärtan och ändå få honom och mamma till Öland. Men är det så att det inte går så är det ju så. Men det blir liksom som en påsk utan ägg. Ingen ordning på någonting. Men ja, min Ölandsabstinens är för stor för att inte åka dit.

Hur som helst så har vi firat pappa idag, två av mina mostrar kom på överraskande besök tillsammans med fem liter dalahästar. Barndomshemmet fylldes av blommor och mamma hade i vanlig ordning fixat utsökt mat. Nu önskar jag förstås bara att det onda i pappas ben försvinner och allt är som vanligt igen. Så det så. Tack och god natt!

Fördom eller fakta…

Ni vet när fibernätet i stugan inte fungerar, när svordomarna med små bokstäver avlöser varandra för att man har lagt ner en smärre förmögenhet på nutidens teknik och det som bara ska fungera för att det är så det är sagt, inte fungerar. När vardagens bekvämligheter försvinner för en stund och man tvingas ringa Telias support. Ni vet då. Eller det kanske ni inte vet, men vi kan ju låsas.

För då när man i huvudet har förberett ett aningens argt och bestämt resonemang för att få sin vilja igenom för att få det där felet som är trasigt lagat på momangen. Och man ringer, står, sitter, ligger, klättrar på väggarna i telefonkö tills en norrlänning svarar och alla bekymmer är som bortblåsta.

Alltså vad är det med norrlänningar. Deras mjuka, charmiga dialekt som borde få vem som helst att vilja ta en eftermiddagslur till deras stillsamma stämma, som får mig att känna mig trygg och som tillfullo litar på att problemet kommer bli fixat på momangen. Att norrlänningen i andra sidan luren kan laga hela världen och att lyxproblemen gällande fibernätet i stugan kommer kännas som ett minne blott. Är det inte fantastiskt så säg (bara av att tänka den meningen på norrländska gör ju allt lite bättre).

I skrivandes stund håller väl den där norrlänningen på med trollkonster, trycker på magiska knappar och rabblar ramsor för att ordna upp mina lyxproblem på landsbygden. Och nej, jag behöver inte alltid vara uppkopplad, men det som jag har betalat för att det ska fungera, det ska bara fungera och jag ska inte behöva ringa Telias support trots att ett samtal med en eller två norrlänningar sannerligen får mig avslappnad och avkopplad…

Ohyeah, inlägget är publicerat, fördom eller fakta, norrlänningen fixade biffen, från Luleå till Laxå. Så bra, då kan jag slappna av igen. Ha.
Tack Telia support och Samuel!

God dag yxskaft!

Strulig natt. Frank var ledsen, jag hostade och Jocke försökte nynna Frank till sömns igen. Ingen sov vidare värst alltså. Egentligen hade jag sett fram emot en liten sovmorgon eftersom jag började klockan nio idag, men i samma stund som jag önskade det kom jag på att vi skulle skjutsa pappas bil till verkstan för att gubbmercan skulle få sommardäck.

Sagt och gjort. Eftersom Frank somnade om på morgonkvisten lät jag Jocke sova vidare en stund, egentligen var det han som skulle utföra uppdraget med gubbmercan och således också hade informationen, men jag ställde upp för laget. Tog på mig närmsta mjukisbyxa och körde bilden till verkstan, lämnade nyckeln och informerade om att låsbultarna låg i framsätet och att jag under tiden som däckbytet genomfördes gick till Ica Maxi för att köpa lite grönsaker för att uppgradera dagens sallad. Snubben på verkstan tog emot nycklarna och sa inget mer om det.

Jag pinnade iväg över bron till Ica Maxi. Ringde till pappa och sa att bilen var inlämnad där den var, hos Gustaf, han svor högljutt och jag vände på klacken och gick tillbaka till Gustaf. Jag hade nämligen tid på Centrala gummi klockan sju men hade lämnat bilen på Holmen. Hoppsansa. Väl tillbaka hos Gustaf var bilen redan upphissad i taket och däckbytet var igång, jag bad om ursäkt och sa att jag inte ens skulle vara där, frågade vad kalaset kostade och gick tillbaka till Ica Maxi för att fixa cash med choklad. Glömde helt bort det där med grönsaker till salladen, kom ihåg min hemlige vän på jobbet och min älskade man, samt chokladen till Gustaf.

Ringde tillbaka till pappa som ringt och avbokat tiden på den andra verkstan och berättat att den han skickat för uppdraget körde någon helt annanstans. Pappa och jag skrattade glatt åt morgonens bravader. Jag övervägde att ringa och skälla på Jocke lite eftersom han inte delgett mig informationen, men tog ett moget beslut, avstod och gav honom ett glansigt magasin och kärlek istället.

Nåväl. Gubbmercan fick sina sommardäck, vi andra fick oss ett gott skratt och snart säger jag god natt yxskaft…