Den alternativa påsken

Nej, nu är det väl lika bra att jag blandar upp dessa designklassiker med den alternativa påsken. Påsken som inte blev som vanligt men som blev bra ändå. Där vi försökte göra lite som vanligt fast ändå inte. Vi som i brorsan, hans kompis, Jocke, Frank och jag. Skillnaden förutom det redan nämnda att mamma och pappa inte kunde komma var väl att vi inte eldade lika mycket eller bökade i rabatterna, men vi åt och drack, slöade och shoppade. Klippte gräs och cyklade. Vi fick till slut en bra glöd för traditionsenlig korvgrillning och senare eldkonst.

Jag hann med både solnedgång, månsken och soluppgång. Fick ett träben till korvlunchen och träningsvärk till middagen. Frank sprang runt huset varv på varv, bara han hade en boll med sig. Frank lärde sig säga Per, helst vill han tydligen se hur många gånger i rad han kan säga Per. Senast idag har han tjatat om morbror Per som om det inte fanns en morgondag. Älskade Frank.

Vi besökte Ölandsföräldrarna titt som tätt, Frank fick kolla in Pelles traktor, han plockade blommor i deras gräsmatta och jag fick sova en timme på deras kökssoffa. Allt i sin ordning. Vi åkte till det numera välkända loppisstället där pengarna spenderades flitigt och samlargenen slog frivolter, samt firade påskafton på Kalmars gator.

Så ja, nog blev det en bra påsk ändå, även om den var alternativ och inte som vanligt…

Vad vi gjorde för loppisfynd får jag visa er senare, om ni är nyfikna. 

 

Två veckor frisk luft

Nu är det bara två veckor kvar innan jag lämnar de härliga barnen och den fantastiska gården förskolan har, jag kommer bli en kontorsråtta som kippar efter andan och frotterar mig i försäljning och framtidstro. Men den friska luften alltså, den ger mig ro.

Bara på de här tre dagarna som jag tillbringade i Göteborg på Input Interiörs huvudkontor kom jag fram till vad jag kommer sakna mest med arbetet som förskollärare, förutom barnen förstås, så är det ju att vara ute. Utomhus. Förhoppningsvis hinner jag pinna iväg några meter på min lunchrast på nya jobbet, men det är förstås inte säkert. Jag får lägga den friska luften i en burk och inhalera när det kniper.

Men jag vänjer mig så klart, fast från att vara ute dagarna i ända och endast gå in för att äta lunch kommer det nu bli tvärtom, gå ut för att äta lunch och sitta inne för att arbeta och förhoppningsvis göra stordåd.

Innan tåget tog mig hem igen hann jag insupa Göteborgsluften, snacka lite med en Trut och fotografera ännu mer finheter. Fast nu får det räcka med designade finheter för en stund, jag återgår till naturligt vackra skönheter, Frank och egotripper. Jag har kopplat in affärssystemet i hjärnan och hoppas på att en tredagarsutbildning ska ge mig en bra start som inredningssäljare.

Men först lite mer dagisfröken och frisk luft.

 

Showroom schmoroom

Jag har precis hängt ut morgondagens mellanmål i en plastpåse utanför fönstret då någon minikyl på rummet inte existerar. Tydligen. Annat är det på Input Interiörs huvudkontor, där är det minsann inget som hängs ut genom fönstret, möjligtvis ångorna som sipprar ut från överhettade hjärnor i ett rum av ivriga nyanställda och bärbara datorer.

Annars är det som ni ser mest finheter som jag passerar på min väg från utbildningsrummet till fikapausen. Kanhända att jag ska byta ut min ergonomiska kontorsstol imorgon till någon lite mer estetiskt godbit, det kanske skulle råda bot på buggarna i hjärnan när tröttheten av knapptryckningar sätter in. Eller så låter vi det vara på den här nivån att jag i fantasin spelar upp en dramatisk scen från lagret på Input, jag är en superhjälte som behöver fina möbler för att rädda världen, sveper med min cape och får med mig ett och annat brunt paket, spelar Yatzy med Tommy och flyger sen iväg mot Sherwoodsskogen. Ungefär så.

Eller så inser jag bara fakta att innan jag ens kommer i närheten av en affär med fancy möbler så ska jag trycka mig igenom datasystemet så att fingrarna blöder, få musarm och sittsår, behålla tålamodet och bli kompis med en PC. Det blir bra det.

Hur det än är så är det ett tjusigt showroom de har på huvudkontoret, ett riktigt gött schmoroom…

 

Fina fasader

Åksjuk på tåg, skulle behöva en drog. Fina fasader och nya eskapader. Ordersystem och dataproblem. Inte dricka öl, nej, nej, bara fotografera en pöl. Middagstugg med Cesarsallad som en dietbugg.

Göteborg några dagar, plugga på Inputs lagar. Få fyrkantiga ögon, nya erfarenheter och lära mig hur många bord det går på en meter. Ungefär, det är väl lite så det är. Häng med kollegor på avenyn och solsken på hyn.

Utnyttja hotellets gym och känna mig grym, egentid så att jag nästan blir timid. Ordrar, offerter och låsasaffärer, rätt mycket mackapärer. Det finns hopp även om jag ibland tycker att jag får hjärnstopp. Trycka hit och trycka dit, siffror och procent bit för bit. Jag ska bli en fena på balans och inte bara vara ett Inputfans…

 

Det där med karaktär

Det var säkert så att jag skrev mitt malliga inlägg om kost och träning precis innan påskmaten dukades fram i mängder och min karaktär blåste bort med vindarna från havet. För dra mig baklänges vad jag har ätit, jag har ätit potatisgratäng, grillat lamm, ostar, såser, smörgåsar, kladdkaka, korv, Jansson, ägg, lax, sill, pasta, McDonald’s, en gnutta kvarg, en glassbåt och några nötter. Det är inte katastrof förstås, men det är absolut inte enligt plan. Det har gått hyfsat på dagen men jättedåligt på kvällarna. Typiskt.

Och jag har ingenting att skylla på mer än att min karaktär uppenbarligen hade en deal med övriga boende i huset att det är bara till att ta det som bjuds, och om vi säger så här, sa karaktären, det är bara påsk en gång om året, du blir bjuden på godsaker och då är det banne mig oartigt att tacka nej om din egen bror har grillat kött i 3,5 timme och din egen man gjort öns godaste potatisgratäng, då är det bara att du släpper det där med kycklingfilé och grönsaker.

Så jajamensan, jag föll för grupptrycket, unnade mig så att säga semester med all inclusive. För jag menar, blir vi dessutom bjudna på middag så är ju inte jag den som kommer med min matlåda. Åhnej. Nån måtta får det vara. Men nu däremot, nu blir det banne mig skärpning, visserligen har jag tränat på kanske världens minsta gym fyra gånger, så, så stor fara på taket kanske det inte är, men ni vet känslan. Den där känslan som trycker på likt påskmaten fortfarande fanns kvar i strupen, den nafsar mig i fläsket och uppmuntrar mig till nya tag och kommer ut där bak som skruttibangbang.

Inte bra. Inte alls bra.

Men gott. Synd bara att magen sätter sig i huvudet och jag tänker strunt.
Yeah well, nya tag, i morgon är en ny dag!

 

 

 

 

Hemma igen…

Jag förstår om ni har tröttnat på Ernst och hemmet nu. Själv hittade jag den bilagan i rabarbern när vi kom hem idag, lite knölig och sliten av fukt, friska vindar och sol. Men äsch, jag var kvar på framsidan ändå och artikeln var lika välskriven i det exet som i något annat, så den får hamna i lådan för inbördes beundran i alla fall.

Ja, men då har vi alltså lämnat påsken och Öland för den här gången. Det hade förstås inte skadat att stanna några veckor till nu när solen värmde så gött, fåglarna kvittrade så grant och Frank och Wilma trivdes som bäst i den fina naturen. Men plikten kallar och dessutom ska jag iväg på utbildning med mitt nya jobb onsdag till fredag. Det ska bli väldigt spännande och intressant med nya kollegor och ny kunskap.

Men innan jag visar mer av Öland och den alternativa påsken så får ni nöja er med ovanstående…

 

Ernstat i Örebroar’n

Jamenvisst, nu damp tidningen ner med en sprallig fru Hjortsberg på framsidan. Finemang. Ett fint reportaget med en välskriven och generös text. För er som inte har Örebroar’n kan ni läsa reportaget här i deras e-tidning, bläddra fram till sidan 41 om ni vill se framsidan och sedan 54-55 där texten finns.

Det var det hela!

 

 

Frank hos Bondbönan

Ni ska inte tro att jag har glömt bort hur man gör när man bloggar, absolut inte. Det är bara det att nu när det är vår och vackert väder är det ju rätt mycket roligare att vara ute än att sitta inne och fingra på tangenterna, så därför var det ett tag sen jag skrev. Men nu måste jag berätta om gårdagens äventyr.

Förutom att mamma och pappa har tagit med mig till den där ön nu igen så fick jag hälsa på Bondbönan och hennes sisådär 140 kor igår. Hallå. Etthundra. Fyrtio. Kor. Det är jättemånga mu det. Med väldigt många långa tungor. Flera meter långa tungor om man skulle sätta ihop dem. Fast jag hälsade inte på korna för att se deras långa tungor, nej det var mest för att mamma tycker så mycket om kor och dessutom trodde att jag skulle bli förtjust. Och nog blev jag förtjust allt.

Först var jag supermodig och gick runt inne i ladugården och pekade på alla hungriga kossor, de tog sig friheten att slicka på mig och jag försökte parera mellan tungorna likt en actionhjälte i Matrix. Dessvärre var jag inte så snabb, särskilt inte när de kom från alla håll. Men det var väldigt spännande att se kossorna och att få klappa dem. Lite sträva tungor måste jag säga och rätt dregliga, men äsch, det ingår tydligen. Och det var ju bara på mina kläder som de slickade så det var ingen fara. Jag blev faktiskt inte ett dugg rädd.

Men sen när jag skulle hälsa på kalvarna blev jag lite mer försiktig, de små rackarna var nämligen väldigt nyfikna och dessutom fick jag syn på en traktor, spännande värre. Så då hade jag tittat klart på korna och ville se mer av traktorn som brummade.

Plus att vi gick till bondens bevattningsbrunn som vaktades av två svanar och ner till havet och fick en ordentlig dos havsluft innan vi åkte hem igen. Alltså, har ni inte hälsat på kor någon gång så gör det, de ser inte alls ut som på mjölkpaketen fast de låter mu, har superlånga tungor och är nyfikna och rara.

Jag hoppas att jag får komma till Bondbönans gård någon mer gång, hon var minst lika snäll och rar som korna och jag är väldigt glad att mamma, pappa och jag fick komma dit. Men nu ska jag vila lite innan vi ska ha middag här ikväll, förresten så har min morbror kommit och hans kompis.

Happy skärtorsdag nu för sjutton.

 

Jag skulle bara…

Jag skulle bara gå och lägga Frank som hade somnat i min famn när jag tittade ut genom fönstret och fick se en gigantisk fullmåne. Ni förstår ju själva, månen viskade till mig, kom min vän jag ska visa dig en grej.

Frank kröp till rätta i sin säng och jag rev fatt i stativet och kameran likt en brandman på utryckning, hoppade i Jockes stövlar och tog bilen ner till havet, till månen. Där stövlade jag ut i mörkret, letade vinklar och vrår och var glad att jag inte läst Skumtimmen. Tittade bakom mig ibland och hoppades att ingen skulle ha samma uppsåt som mig, för då hade jag blivit livrädd och månen och jag hade inte alls fått den stunden som vi nu fick. Som tur var, var det bara månen, vågorna, fåglarna, fyren och jag där. Så rädd blev jag aldrig. Jag menar, det här är ju mitt andra hem. Mitt paradis.

Jag frös förstås snabbt om fingrarna men tyckte givetvis att varje fotografi var värt något slags pris i åtminstone Ölandsbladet.  Så trots att slutartiden uppnådde 30 sekunder på nästan varje bild så tryckte jag av ett gäng till känseln försvunnit fingertopparna och strumporna hasat av fötterna och lagt sig som en rul framme vid tårna. Högst obekvämt för både fötter och fingrar, men allt för konsten vet ni.

Så ja, jag skulle bara lägga Frank men blev utlockad av fullmånen som ville visa Högby fyr i månljus och det är jag väldigt tacksam för, särskilt med tanke på att jag får visa er utan att ni behöver frysa om fingrarna och bli rädd för skuggmönster i månsken…

 

En bättre version

Ni som följer mig på Instagram vet att det är ett idogt tjat om träning och kost hit och dit och det är ju för att jag ska visa hur jävla duktig jag är som tränar och äter rätt. Haha. Precis så är det ju, hela tiden. Och det är så för att min gode vän och tillika PT (personlig tränare för er som inte är med på den biten), Gurra har gjort både ett kost- och ett träningsprogram till mig. Så nu kör jag hela paketet för att se om jag lyckas bli en bättre version av mig själv. Min förhoppning är att komma dit där jag var innan Frank pissades fram på en sticka, det där lät inte bra, men ni fattar.

Om jag dessutom lyckas bli lite starkare än det och gärna se stark ut fast jag sover så skulle jag känna mig tillfreds, då känns det som om insidan skulle kunna gifta sig med utsidan och så behöver jag inte fundera mer på det sen, bara dagligt underhåll, som vilket förhållande som helst alltså. Joråsåatt.

Och så är det faktiskt så att man har ju bara en kropp och som Moder Tereza säger så är det bannemig ens skyldighet att ta hand om den så att den orkar bära en resten av livet, så nu testar jag att göra en bättre version av mig själv. Går det så går det och går det inte så är den kroppen jag har nu inte så himla tokig ändå, men jag kan alltid bli bättre.

Och det här med kosten, jag har en ätardag och dit längtar jag för då kan jag äta ost och godis och pasta och annat onyttigt, mums tänker ni. Men då ska jag säga er att min mage går inte med på det, efter två veckor med bättre mat än innan så strejkar magen när jag stopar i mig onyttigt. Bra kan man tycka kanske, men skapligt ovärt att äta ”skit” när det ändå blir en hög siffra på Bristolskalan strax efteråt.

Så nu försöker jag hålla mig till min plan, trots att det är påsklov och påskgodis och fika titt som tätt. Och trots att jag är hungrig hela tiden och skapligt sugen på choklad.

Men nej, tacka vet jag ägg och kvarg, det gör inte magen arg!

 
1 av 212