Sött, upp och ner…

I onsdags var det någonting sött, i går tittade jag ner och i dag tittade jag upp. Fotoutmaningen fortsätter och det är som sagt på Instagram det händer.

Här blev det söta en minisemla med hallongrädde och det sötaste av allt, Frank. När jag tittade ner såg jag en K-brunn med kärleksfull innebörd, glada barn i sandlådan på jobbet och en leklåda full av redskap till diverse sandkonstruktion. Och den där mussepigg på gymmet. Och när jag tittade upp fick jag syn på kalasgrenen i taket på jobbet, pimpad med glitter och serpentiner. En torklina för nymålade bilder och en av de finaste husknutarna jag vet…

Efter en fullspäckad vecka med mycket jobb, lagom träning och hemmamys med mina älskade killar så ska det bli skönt med häng i soffan och en solig helg.

Bara så ni vet.

Hoppas att ni får en skön helg, och just det, jag förstår att ni sitter som på nålar för att ni vill veta hur gammal jag blev denna gång jag klev upp på den där magiska vågen, joråsåatt.

Det ska jag säga er, snart.

Inspiration

Inspirationen flödar runt omkring mig. Jag hittar den överallt. På Öland vid havet där vågorna rullar in och smeker stenarna längs strandkanten. Där hjärtat slår extra slag när hela familjen är samlad och naturen hänför mig. Öland som jag ser som mitt andra hem och som jag ständigt längtar till när jag befinner mig här.

Här, där jag oxå får inspiration av hemmets färgglada inredning, min kreativitet som sipprar ur fingertopparna och bildar kulörta konstverk i form av karaktäristiska djur. Min kreativitet blir inspiration och min inspiration blir min kreativitet.

Snabba bilar, soluppgångar och sommarkvällar. Motorljud, renoveringsprojekt och motion. Ett gott hantverk, graffiti och regnbågens alla färger. Starka kvinnor som förebilder och pappa Pohlman som given idol.

Allt i min omgivning inspirerar mig, fantasin bubblar över och tiden räcker inte till. Jag vill måla hela världen, busa med Frank och läsa böcker på löpande band. Utveckla mig mer och inspirera andra, kanske att någon min väg vill vandra…

Vardag

Var dag är en bra dag. Stiger upp, gnuggar sömnen ur ögonen och äter gröt till frukost. Promenerar till jobbet, förbi hönsen och tuppen i lekstugan, genom dungen som skiljer 20-talshusen och nybyggarna åt, förbi lekparken och vidare rakt fram. Raska steg i fotriktiga skor med en Kånken på ryggen. Tro mig, jag är en trygg en.

Vardag på förskolan med glada barn som bakar kladdkaka med geggamoja så de har lera från topp till tå. Jag vispar ihop en smet, smyger runt i mjukiskläder och är allt annat än en fancy fröken. Tjatar, gnatar och ber, räknar till tio och ler. Ett hjärta i krämen till mellis och pyssel till lunch. Vardagsbestyr som idag gav mig en ny frisyr. Lek och lärdom.

Promenerar hem, möts av Frank och nya hyss. Läsa bok och gosa som en tok. Fixa middag och räkna tuggor. Kanske träna lite grann eller somna på soffan.

Var dag är en bra dag!

Där jag bor…

Där jag bor finns ett stort enastående slott mitt i staden. Med vatten runt omkring och hungriga änder. Där jag bor finns rådjur i trädgården som äter äpplen, småfåglar som kvittrar igång våren och gäss som flyger hit och dit. Där jag bor är husknutarna smutsvita och verandan tom i längtan efter sommaren. Trägolven skvallrar om 20-talshistoria, avsaknaden av kakelugnar talar sitt tydliga 60-talsspråk och själen sitter i väggarna. Där jag bor ryms regnbågens alla färger i detaljer,  skålar och konst som vrålar…

Där jag bor är det lugnt och skönt och lite som i Astrid Lindgrens värld fast om man vill kan man leva loppan ett stenkast bort på stadens gator eller gå åt andra hållet och andas in naturen, prata med djuren och drömma sig bort.

Där jag bor har rabarberna hört starskottet för säsongen, grannarna börjat klippa sina äppelträd och tuppen blivit utsläppt ur lekstugan.

Där jag bor, bor en liten katt, världens charmigaste Frank och min älskade man och det skulle räcka så länge de bor där jag bor…

I morgon är det tema ”vardag” och om ni vill se fleras tolkningar så kollar ni bara in #fotoutmaningmars2014 på Instagram. Det är liksom där det händer, egentligen.

Fotoutmaning mars

Hej mars och hej grönt är skönt. På Instagram har jag antagit en fotoutmaning som någon kreativ rackare (hannawedelbo) har kommit på och eftersom jag gillar att fota så vansinnigt mycket tänkte jag att jag kunde köra den här på bloggen med. Åtminstone försöka. Försöka lika bra som med träningsutmaningarna. Och första dagen går ju alltid bäst.

Och idag, 1:a mars är temat i fotoutmaningen grönt. Mitt grönt kommer från stugans omgivning och ingivning. Om vi säger så. Den tjusiga gamla väckarklockan som bara agerar detalj i sovrummet då den annars tickar som en inställd bomb.

Älskade Frank i sin sköna overall, mossan på stenen som blivit smyckad av regndroppar och dropparna som lagt sig till rätta i hängmattan av spindelnät som fäst sig i gräset.

Imorgon är temat ”där jag bor”, då får vi se hur jag tolkar det. Någon av er som hänger på? Om ni kör på Instagram taggar ni fotoutmaningmars2014 och hela listan hittar ni ser ni ovan.
Lycka till!

Ett år alltså…

Hur fort går tiden som sagt? Jag har ju varit mamma i 13 månader nu, high five på det! Och jag måste säga att det går utmärkt, jag har antagit rollen med hull och hår.  Hullet håller så sakteliga på att rinna av mig, visserligen, inte jättemånga kilon kvar till vikten som jag hade innan jag blev preggo, bara till att tighta till helheten så att jag är en milf till midsommar, haha. Joråsåatt. För nog saknar jag den där kroppen jag hade innan, men nu när immunförsvaret äntligen har tagit kommandot över de där rackarns dagisbacillerna så är det bara till att kämpa.

Håret som jag tappade håller på att växa ut, så om jag vill ha lugg är det bara till att kamma ner utväxten i vikarna, gå fort och se glad ut. Snyggt med så kallat babyhår. Förutom ytligheterna så är hela jag fylld av kärlek till Frank, mitt hjärta går ut led som Ida Johansson sa i dokumentären om Glada Hudik och Trollkarlen från Oz.

Att en så liten person som Frank kan fylla hela mig med kärlek, från topp till tå är verkligen en magisk känsla. Och jag tror banne mig inte att den går att förstå om man inte själv har barn. Han utvecklas varje dag och spelar oss ett spratt med sina kunskaper, nyligen kom han t.ex. på att han kunde gå baklänges, väldigt spännande och roligt tydligen. Plötsligt händer det liksom.

Och nu är min mammaledighet helt slut, på måndag går Jocke hem i ett halvår och så börjar jag arbeta heltid. Och det känns faktiskt skönt. Det ska bli skönt att slippa gå upp på natten, skönt att jobba heltid och vara med i matchen på jobbet och roligt att Jocke kan vara hemma och husera med Frank.  Fast det är lite sorgligt också, på något konstigt vis kom den känslan över mig, men Frank är ju alltid vår och jag är ju alltid hans mamma, så det här kommer bli bra.

Så det firar vi med en skön helg i stugan!
Hoppas att ni också får en toppenhelg!

Svettigt snöpulsande

Den där promenaden förra veckan när snön kom på blixtvisit igen var sannerligen svettig. Frank fick sova i gammelvagnen under tiden som jag och min kära vän Lena mer eller mindre drog runt honom i några kilometer. Den andra vagnen fungerar inte alls i nysnö men jag tänkte att den gamla godingen inte skulle göra mig besviken.

Men dra mig baklänges! Jag hade behövt medar på den där rackaren för att promenaden skulle vara smärtfri. Nog gick det allt, men bakhjulen låste sig och vi fick kämpa oss fram på den oplogade vägen. Så mellan svaga svordomar stannade vi upp och anades in den friska luften och de dova färgerna i omgivningen. Hörde fågelkvitter och luktade på våren, fick se några svanar och trädknoppar som sträckte sig mot skyn.

Så trots det svettiga pulsandet och skuttandet sov Frank som en stock i vagnen, jag fick kvalitetstid med Lena och lägga lite mer vinter till fotoarkivet. Det var alltså helt okej ändå.

Men nu, nu välkomnar vi våren med öppna armar, ställer ner vinterkängorna i källaren och gömmer snöskyfflarna för ett bra tag framöver. Okej, deal?!

I görningen

Förra helgen hyrde vi en släpkärra större än bilen och begav oss till Kvicksund mellan Eskilstuna och Västerås. Eftersom kärran var till för bilar hade man kanske hoppats på att få köra hem en rostig pickup från 50-talet, men som ni ser var det inte riktigt så. Nej vi hade kommit över 21 meter gjutjärnsstaket som sett sina bättre dagar. Men hej, säg vad som inte går att renovera?!

Jocke hittade det på Blocket, han frågade om vi skulle ha det, jag sa ja, gå ut och stega. Svaret blev precis 21 meter på framsidan. Perfekt. Saken var klar. Dessvärre var staketet i sämre skick en vad vi trodde men för en mindre summa pengar fick det ändå följa med hem. Så nu är det inlämnat tillsammans med vår fina grind till en smed och innan sommaren knackar på hoppas vi att det här projektet är avslutat så att vi kan börja på nästa.

Staketet ska blästras och rätas upp, få svart lack och nya ”stödpelare”. Vi ska gjuta en avlång låda ut mot vägen där staketet ska stickas ner så att det blir i jämnhöjd med grinden och så måste vi räta upp granitpelarna. Men för att fixa det behövs både dunderhonung och andra superkrafter. Men vi har ju klarat saker för så det är ju lika bra att testa igen. Tror ni det blir fint?

Dessutom hittade jag en bit vår bakom skjulet när vi lyfte fram grinden, så det är inte bara vi som är i görningen…