Från fröken till försäljare

Ja, som sagt. Karriärbyte. Det känns förstås otroligt spännande att jag ska få lära mig en helt annan bransch och få anta nya utmaningar. Och visst kan man tycka att det är utmaning nog att tygla 19 fyraåringar, men att försöka tygla min kärlek för kreativa lösningar och inredning är minst lika utmanande.  Så äpplet faller väl inte så långt ifrån trädet, eller vad man ska säga…

Och lika mycket som jag längtar efter att få klä mig propert, ha välkammat hår och vara aningens sminkad, lika mycket kommer jag förmodligen sakna mjukiskläderna, hår som blivit rufsigt av små fingrar som lekt frisör och sandiga kläder från en förmiddag i sandlådan.  Jag kommer sakna alla härliga ungar, att få vara indian på arbetstid, rastpromenaderna i Venaskogen och kockens goda mat, mina sköna kollegor och arbetet med barnen ute i naturen.

Men det kliar i fingrarna och skaver i hjärnan efter egen personlig utveckling. Och visst vet jag att det inte bara är designklassiker som jag kommer handskas med, ohja. Jag ska lära mig rabbla standardmått på diverse arbetsbord som värsta pluttifikationstabellen, få lära mig rita upp projekt i datorn och plugga in ergonomiskt korrekta egenskaper för den bästa kontorsstolen.

Så innan jag klär på mig dräkten, kammar håret och sätter mig i Input Interiörs skolbänk ska jag vara en finurlig fröken för 19 livliga fyråringar ett tag till och jag ska göra det på bästa frökenvis…

Och förresten, tusen, tusen tack för alla lyckönskningar!

En vändning…

Så här var det. Jag hamnade i ett showroom på Aspholmen en solig dag i september, blev knockad av designklassiker och nyfiken på att byta bransch. Kånkade runt på Frank i vimlet av piffat fredagsfolk och klappade snällt på sköna textilier, välgjorda möbler och symetriska former i koppar. Ni kanske kommer ihåg.

Med andra ord befann jag mig på ett nytt favoritställe, en samlingsplats för finheter och funktionell design. En plats där jag direkt visste att jag skulle trivas. Då var ju bara frågan hur jag skulle få människorna och möblerna där att trivas med mig.  Så jag skickade in en spontanansökan som helt plötsligt blev högst aktuell.

Jag fick komma på intervju. Tog på mig turkavajen trots en sprucken knapp mitt på, tänkte äsch, det där är inget man tänker på om jag bara lägger den lite åt sidan, kavajen alltså. För kavajen måste med, annars funkar det inte. Handsvetten var ett faktum, men jag hoppades att mitt fasta handslag och mitt nyfikna nylle skulle finta bort skönhetsskavanker som sprucken knapp, finnar i pannan och handsvett.

Och banne mig, jag lyckades. Jag fick komma tillbaka till något som jag trodde var en andra intervju men som visade sig vara en träff där jag blev erbjuden en tjänst som inredningssäljare. Hallå, fattar ni? Jag förstår det inte riktigt än och jag är inte helt hundra på om de förstår min kärlek till väl utfört hantverk i form av möbler och pryttlar.

Dra mig baklänges vilken vändning i karriären och jösses så spännande att jag ska få bekanta mig så pass med finheterna att vi ska bli som ler och långhalm, att jag ska få ge dem nya hem och lära mig massor inom säljbranschen. Och ja, jag vet att det är en liten del som handlar om finheter i ett ljust och fräsch rum, men hej, jag ska få arbeta som inredningssäljare, ni hör ju själva, som gjort för mig.

Eller ja, jag hoppas det förstås. I mitten av maj byter jag från fröken till försäljare.
Och den 24:e mars ska jag få följa med på möbelmässa.
OMG, jag kommer gå bananas…

Rosa mexitegel

I morse när jag klev ur duschen och tittade ut genom fönstret såg jag att grannens villa i vitt mexitegel hade fått en varm rosa ton och på en gång förstod jag att himlen var i sitt esse. Jag grabbade tag i kameran, sprang ner i bara handduken, öppnade dörren, skrämde ett rådjur och knäppte två kort innan grannarna fick syn på mig och undrade vad jag höll på med.

Egentligen visste jag att jag inte skulle hinna ut till det rosa skimret men jag gjorde ändå ett tappert försök. Rafsade ihop min indianoutfit till dagens maskerad på jobbet, tog på mig det som låg närmast, laddade om kameran och cyklade iväg mot mina jaktmarker.

Och började jakten på att fånga morgonens magiska ljus. Det gick väl hyfsat bra må jag säga, men hade jag varit på plats en halvtimme tidigare så hade jag nog suttit kvar där än alldeles mållös av morgonens rosa sken.

Istället blev det på med indiankläderna, maskerad för hela slanten och popcorn högt och lågt.

Men hur som helst en finfin morgonstund.
Imorgon har pappa Pohlman dock varnat för snö, så då är nog himlen allt annat än rosa…

Små gubbar på museet

God morgon godingar. Frank här. Gick upp som vanligt, 05.15 så nu tänkte jag passa på att berätta om när Vincent och jag var på museet. Väldigt roligt och lärorikt. Som ni ser var det high life där inne i det där jordrummet. Vet inte alls hur de hade tänkt där men en sandlåda inne är ju en genialisk idé.  Vi grävde upp skatter, körde ner fingrarna i sanden och struttade runt där inne som om det inte fanns en morgondag. Och det var bara vi där, ja, och våra mammor förstås, men ingen annan parvel som utforskade sanden den dagen. Så det var lika bra att ta plats.

Precis innan hade vi som sagt tittat in utställningen ”länets konst” men i jämförelse med sandlådan och runskrift och andra grejer var konsten inte lika tilltalande som ovanstående. Jag passade på att skriva mitt namn i runskrift, Vincent passade på att leka gammal gubbe med käpp, och jösses vad bra han gjorde det. Jag skrattade så att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Alltså, min bästa kompis, hur go är han inte?

Aja, det var väl mest det. Nu har jag dessvärre varit hemma och varit ganska hostig, men jag är på bättringsvägen och idag är jag dessutom och busar hos mormor och morfar, för pappa var också tvungen att jobba lite idag. Men snart hoppas jag att jag ska träffa Vincent igen och hitta på nya hyss. Kanske att han kan lära mig spela gammal gubbe…

Yeah well. Hoppas att ni får en utsökt måndag!
Nu ska jag koka vatten på en spik, är tydligen så man gör det i Örebro nu för tiden. Hej så länge!

Vårtecken

Vårkänslorna i söndags var verkligen påtagliga. Jag vrickade nästan foten på en tussilago, mötte ett gäng gäss och blev bländad av solen. Promenadstråket som är ekande tomt på morgonen när soluppgången och jag möts var full av en strid ström glada motionärer med solsken i blick.

Frank hade sina solglasögon och pussmun. På en brygga längs med ån stod metspöna och väntade på fiskelyckan och knopparna på träden stack ut som rådjursklövar fulla i spring. En stubbe bildade en skyline, citronfjärilen hade fått feelings för värmen och Wilma blev en solkatt. Grannens bin hade hittat ut ur kuporna och hönsen snackade med tuppen som om de inte sett varandra på hela vintern.

Det var helt enkelt en perfekt söndag för tema vårtecken i fotoutmaningen. Och som pappa Pohlman sa, det är bäst att passa på för i skrivandes stund smattrar regnet mot rutan och bakslaget i vårvärmen drar in över landet. Och jag säger som vanligt när det gäller väder, bli inte så himla misspepp och förbannade nu, för tro mig, våren kommer på riktigt, kylan ska bara spela oss ett spratt först…

Såld på soluppgångar

Tre mornar i rad har dragningskraften till att få den bästa starten på dagen tagit över tröttheten och tagit mig ut till Rävgången, till solen och fågelsång. Skillnaden mot igår och förrgår är att jag idag börjar klockan nio istället för innan klockan sju så jag hinner tina upp fingrarna och äta en ordentlig frukost innan det blir high life på förskolan.

Idag cyklade jag upp till Venastugan, alldeles ensam med gäss och småfåglar. Gick över ängarna med frusen klöver, åt ett äpple och tänkte att varje morgon borde börja såhär. Sen knäppte jag kort på kort, till fingrarna tappat sin känsel och batteriet i kameran tagit slut. Cyklade vidare och såg skrattmåsar och änder, sömniga partyprissar i den andra värmestugan och svanar på avstånd. Ett snäckskal och motljus.

Nu har fingrarna fått tillbaka sin kapacitet, frukosten är intagen och batteriet till kameran är på laddning. Jag är laddad inför en kulturell och lärorik torsdag.

Och det här med att jag är såld på soluppgångar är förstås ingen skräll, men ack så vackert att hjärtat går ur led och tröttheten glöms bort…

Hoppas att ni får en toppendag!

En solhälsning

Igår när jag gick upp blev dragningskraften till soluppgången och den rosa himlen alldeles för stor för att kunna motstå, så jag tog cykeln till jobbet i stället för att gå. Och med några minuter till godo var det inga konstigheter att trampa sig varm ner mot sjön, köra tvärnit med bromssträck i stranden och slänga upp kameran.

Ja, ni ser ju själva. Tacka vet jag den där dragningskraften. För tro mig, en dag som börjar med en solhälsning kan inte bli dålig. För sen när jag kom till jobbet beslutade vi oss för en utflyktsdag med barnen och tog lådcyklarna och cyklade till Svampen och njöt ordentligt av vårsolen. En toppentisdag med andra ord.

Och idag börjar jag ännu tidigare än igår, och med tanke på att jag redan är vaken är chansen överhängande att himlen fångar mig på vägen till jobbet idag med. För jädrar vad jag älskar soluppgångar och rosa himlar och fågelsång.

Hoppas att ni får en fantastisk onsdag med eller utan solhälsning!

Passande nog var gårdagens fotoutmaning #dagdröm så jag drämde till med rekordmånga gilla på min instagrambild.  Idag är det #spring. För fotoutmaningmars2014 på Instagram.

Länets konst

Sista dagarna som jag var mammaledig och hemma med Frank kände jag att vi behövde lite kultur, så vi passade på att gå till museet och titta in länets konst. Vi körde en standag helt enkelt, men häng hos Kaffemästaren, lunch på Rosengrens skafferi och så bus på museet. Visserligen fick jag mest hålla koll på det lilla yrvädret, men nog blev vi lite mer kulturella. Dessutom var Tereza och Vincent med så det var verkligen en toppendag.

Frank gillade mest hundhuvudet och filmen där en snubbe fiskade jättemycket fisk. Han sprang mellan de två och sa ”dä, dä” och ”nej, nej” eftersom jag sa ”nej, inte röra”. Tyvärr fick jag inte fatt i någon lista med konstverken, för när jag tänkte hämta den lappen tänkte Frank någonting annat. Som tur är håller utställningen på till den 20:e april så vi hinner gå dit igen och ta reda på ett och annat.

Sen busade Frank och Vincent runt mer på museet, men det får Frank berätta om själv sen, för nu stänger vi datorteket för idag…

God natt raringar!

Hej solen!

Hej solen och hej skitiga fönster! Hej raringar och skuggmönster!

Hur härligt är det inte att sitta här en liten stund framför datorn och bli varm i nacken av solens strålar?
Jösses så gött!
Då går det ju inte att ligga kvar i sängen och dra sig, nej vet ni va. Nu blir det en god frukost och en sväng på stan, lunchträning och sen kalas.
Yes asså!

Så upp och hoppa din gamla loppa och ta vara på lördagen!
På återseende!

36 är ingen ålder på en häst

By the way så tog jag 90 kg i den där liggande benpressen igår, stark som en häst…

Ja, så var det ju det där med vågen. Har inte skrivit om det innan för det var inte lika mycket firande den här gången som förra, jag menar 45-års fest hoppas man ju bara på att ha minst två gånger. Helst bara en. Haha.

Nää, men jag gick dit, tog med mig mina kollegor, gladiatorn Moder Tereza och så ställde vi oss på vågen. Tyvärr inte samtidigt, det hade säkert blivit en himla baluns om vi gjort det. Då kanske åldern hade blivit den riktiga med tanke på att en kollega blev 16 och Tereza höll sig kvar strax över 30, men nog blev jag yngre än senast, tack och lov. Som ni redan läst på rubriken är ju 36 år ingen ålder på en häst.

Så visst går det åt rätt håll. Alla ”värden” var bättre än innan så nu är det bara till att fortsätta som jag gör. Gå 3 km på rasten varje dag, äta bra mat och lite chips och godis ibland, träna ganska ofta och pussa mycket på mina älsklingar. Ni hör ju själva, värsta framgångsagan. Haha.

Milf till midsommar, jag säger bara det…