Ilon Wikland hos Frank

Frank har fått en ny tavla till sitt rum av mormor och morfar. En superfin litografi av Ilon Wikland, damen som bland annat gjort illustrationer åt Astrid Lindgrens böcker.  Lite svårt att fotografera en inramad tavla, men ni ser det snöar! Och de flesta tycker uppenbarligen att det är rätt härligt med snö.

Som tur är har snön som gjorde besök förra veckan töat bort nu och bakom skjulet hittade jag ståtliga snödroppar här om dagen.  Härligt, välkommen våren!

Och det där med Franks rum, han sover dessvärre inte där längre, det är bara Wilma som sover där i sitt kattnest, men fint är det ju fortfarande och nog leker vi där ibland. Eller Frank drar åtminstone ut lådorna på byrån och sprider ut innehållet på hela ovanvåningen. Sover, det gör han bredvid mig för att han vaknar på natten och äter och för att jag insåg att det var rätt dumt att somna bredvid honom på golvet när jag tidigare gett honom nappflaskan…

Så är det med det och Ilon Wiklands glada barn håller ställningarna tillsammans med Wilma där inne.

Nåväl. Hoppas att ni får en fantastisk tisdag!
Nu ska jag gå till jobbet, råkade gå upp lite för tidigt idag. Hoppsansa.

 

Träningsfrisk

Oja. Nu anser jag mig så träningsfrisk att jag ger mig på det där med träning i spridda skurar på ÖKK igen. Och jädrar vad gött det är som Tabita skulle sagt. Men idag när Gurra körde skiten ur mig trodde jag på riktigt att han skulle bli tvungen att bära ut mig i bilen. Vi tränade ben och rygg. Plus en rysare på slutet som gick sådär, för er som följer mig på Instagram vet ni ju redan hur det såg ut…

På första övningen när vi gjorde ben lyckades jag förstås fastna i maskinen och få ett hål i rumpan på brallorna. Trubbel. Och nej, jag hade inte precis mamelucker på mig under. Som tur var hade jag så rackarns prickiga brallor att ett extra litet hål med vit rumpa inte gjorde varken till eller från, men känslan när jag låg där på mage med ändan i vädret och spände ben och röv var väl sisådär. Som om jag låg med rumpan bar. Liksom. Tänk om jag hade haft svarta brallor, inte bra. Men jag körde vidare med hopp om att hålet inte skulle utvidga sig.

Yeah well. Ett hejdundrande träningspass blev det och på slutet så skulle jag göra en minut plankan med knäknyck eller vad man ska kalla det, sen direkt en minut armhävningar och sist en minut vanliga plankan. Instafilmen alltså. Det var jordbävning på mina ben och en planka som gått av på mitten och såg ut som en kon men jag gjorde mitt bästa och imorgon kommer jag väl inte kunna röra mig.

Om jag kan röra mig ska jag kliva upp på en sån där läskig våg igen och så ska vi se om jag blir yngre eller äldre än 45 år den här gången. Spännande. Bäst att tant sover nu då.
God natt raringar!

 

 

 

Snöar stjärnor

I torsdags när mamma drog upp rullgardinen hade det kommit massor med snö, jag pekade i vanlig ordning åt alla möjliga håll och sa dä, dä, dä. Mamma uppfattade det som att jag ville åka pulka, lämpligt nog hade de lite pulkaåkning på öppna förskolan så vi åkte dit. Ja, vi tog bilden för annars hade mamma dött svettdöden sa hon, vilket vore typiskt tråkigt och naturligtvis somnade jag i bilen, älskar att sova i bilen.

Så när hon tog upp mig ur bilbarnstolen och la mig i pulkan var jag inte riktigt bekväm i tanken på att åka pulka. Inte ett dugg sugen faktiskt. Det snöade liksom stjärnor hit och dit. Men mamma envisades och sa att det var kul. Dessutom var ju Vincent och hans mamma också med i matchen, så okej då. Och när jag låg där i pulkan fick jag syn på en himla tjusig kyrka, jösses vilket högt torn det var på den. Sen åkte vi pulka ner för backen, jag blev ledsen och sur och mamma log. Jojo.

Innan vi gick in och värmde oss, åt korv och busade med de andra barnen fick jag gunga, det var superkul. Mycket roligare än att åka pulka. Men roligt att känna på snön en gång till förstås. Någon som verkligen fick känna på snön var igelkotten. Stackaren. För när vi kom hem igen låg kotten på rygg utanför farstukvisten och hade nästan frusit ihjäl. Fy sjutton vad jag tyckte synd om den lilla rackaren. Som tur var har mamma gått på hjärt- och lugnräddning så hon fick liv i den igen, men det var på fisens mosse.

Efter den synen så somnade jag om i gammelvagnen och vi gick på promenad under tiden som kotten återfick livet när den låg på elementet och värmde sig. Men den där promenaden får mamma berätta om, för jag sov typ hela vägen.

Kram så long raringar!

 

Fotoassistenten

Jag har precis kommit hem från mitt första uppdrag som gladlynt fotoassistent åt min nya kollega Jenny, hon är som sagt en fena på porträtt och ikväll fotograferade hon ett gäng sköna bönor som har koll på det där med ögonfransar och naglar och sånt.

D.v.s. det där som kan vara tjusigt och som jag inte har koll på. Alls. Jag vet var de sitter och det är ju bra nog. Själv kom jag dit som jag är, som ni ser. De tänkte förmodligen såhär, tänk om hon bara sminkade sig lite, släppte ut floffsen (trulsig fläta plus toffs), kammade håret, smörjde in de torra händerna och struntade i att vara en soft sporty spice, då jädrar skulle hon bli fröken fin.

Ja, jag vet, jag är för bekväm för mitt eget bästa, men tro mig, jag kan bli hållkäftenesnygg om jag vill, det är ju bara det att jag inte orkar tvätta bort det. Haha. Men med en ögonfransförlängning skulle jag nog kunna lura vem som helst. Nästan.

Förra veckan var jag faktiskt sminkad, piffade till mig lite till alla hjärtansdag. Javisst. När jag kom till jobbet var det ett barn som undrade vad jag hade gjort med ögonen och tittade konstigt på mig, ja det kan man undra. Vilket hittepå.

Hur som helst, om man vill skärpa till sig eller åtminstone piffa till sig så är Fröken Fin en himla mysig salong på Bondegatan 9, de håller på och styr upp sin lokal och har erbjudande på ögonfransförlängning och spraytan, från och med den 22:a februari till sista mars betalar man bara halva priset, jag kanske ska göra slag i saken.

Blir ni nyfikna och vill se mer så gå dit vetja, eller kolla in Fröken Fins feja, och jsbk:s blogg. Gört bara!
Och vill ni få snygga porträttbilder så mailar ni till jennysfotografering@gmail.com

 

Som en ädel pärla

Visserligen solnedgång men ändå sol och rosa…

Imorse såg jag en glimt av solen och den rosa himlen, det var ett tag sen senast våra blickar möttes, solen och min. Och på en gång fick jag lust att rusa ut, stoppa ner Frank i vagnen och ta en promenad istället för att börja rodda med amerikanska blåbärspannkakor, men innan tanken lagt sig till rätta hade solen försvunnit och regndropparna återtog kommandot över vädret.

För ett ögonblick kände jag en liten vårkänsla, en liten bättring i förkylningen och ett uns hopp om en solig söndag. Jag visste förstås att det inte skulle bli en särskilt solig söndag, men när solen gör sådär, liksom öppnar sig som en mussla med en ädel pärla inuti, då luras vetskapen och fantasin börjar snurra som en lekfull karusell.

Men jag svängde ihop den där smeten med Frank sittandes på köksbänken, bara det konststycket är visserligen som en gnutta glad karusell. Nog för att han sitter där i hörnet, men han har armar som kommissarie Gadget och är lurig som den lurigaste ettåring ni kan tänka er.

Med andra ord blev det sol inne, en stark längtan efter våren, rosa himlar och förträngning av lindrig förkylning. Och den här snuvan alltså, jag får spunk. Men nu pratar vi inte mer om det, nu ska jag sova.

Sov gott godingar!

 

Ove oxfilé och Love Lee

Ännu en bra vecka kan bockas av på väg mot våren. Vi, Frank och jag, har firat Ove med oxfilé, kollat in pappa Pohlmans samlingar, överraskat med presenter och ännu en gång gjort en söndagsfrulle utöver det vanliga. Ove hade ju namnsdag i torsdags, vilket innebar att både pappa och Frank blev bjudna på fest hos mamma, kan vi säga.

Och när Frank sov började jag rodda om bland pappas musikanläggning och innan han visste ordet av hade jag pinnat i väg till Clas Ohlson och köpt en ny skivspelare så att den gamla från 70-talet fick leva vidare hos bättre behövande. Så vi dansade loss till Dire Straits och Nationalteatern, pratade gamla minnen och gav Frank nya.

Sen blev det ju den där stjärtansdagen, egentligen ingenting som vi firar extra men den här gången tog jag tillfället i akt, Jocke påpekade nämligen att ett par hängselbyxor inte skulle vara så dumt, den meningen yttrades i samråd med lirarna i Nashville när vi tittade på Jills veranda. Hur som helst, jag tror jag hittade de perfekta på Lee. Och det bästa, de passar även mig. Win win situation, alltså.

Sen har Frank busat i badet, jag har bjudit Jocke på bookmaker toast och gjort amerikanska blåbärspannkakor med utsökt resultat. Så förutom att den här snuvan håller ett fast grepp om min näsa och att Frank fick en spruta i varje lår i onsdags (vaccination och ettårskontorll),  så har det banne mig varit en bra vecka på väg mot våren.

Hoppas ni har haft en fin helg och att ni mår prima!

 

Hjärta Frank

Slänger in en fantastisk bild på Frank där han har fått ett hjärta på kinden av vattendroppen som han glatt plaskat i väg i badkaret tidigare i kväll, dagen till ära. Älskade unge. Nu göttar Jocke och jag på smågodis framför Top Gear och har precis smält i oss varsin bookmaker toast, så jädra gött!

Hoppas att ni har en fin fredag och njuter av kvällen!
Kram so long raringar och happy fucking valantine!

 

Från morfars kamera

Frank här, jag tänkte jag skulle berätta lite om hur jag har det hos mormor och morfar när jag är där på dagis och nattis. Som ni ser har jag en del att pyssla med och ni ska inte tro att mammas intresse för fotografi och filurer är sprunget ur en flugskit, eller vad man nu säger, absolut inte, även där har morfar med ett finger i spelet. Eller nej, minst en hel hand.

För morfar är precis som mamma, han slänger fram kameran titt som tätt, när jag spelar trummor eller när han får syn på ett äpple med tutthållare. Han är rolig han, min morfar. Morfar och jag brukar vara i hans verkstad och det är där som jag spelar trummor på kakburken och allt som oftast dansar till mammas gamla smyckeskrin. Ett sånt där skrin där en liten dansös snurrar runt, runt till en trudelutt.

Och mormor, hon är ju en riktig bagare hon. Bäst på bröd. Jag får så klart vara med och gör ofta produktkontroller för att se så att allt är i sin ordning och att brödet smakar gott. Det kittlar alltid dödsskönt i kistan. I höstas var jag med mormor och krattade löv och nu när det börjar bli vår och blask och slask så går vi ut ibland så att jag få lite frisk luft och får inspektera vattenpölarna. Som tur var köpte mamma och pappa ett regnställ till mig nyss så nu kan jag gå all in när det gäller blask och slask, det ser jag fram emot.

Annars springer jag mest runt, drar i gardinerna och säger nej, skrattar högt och springer till nästa gardin. Öppnar köksskåp och delar med mig av kastrullock och annat som jag hittar, hämtar en bok och läser den mitt snabbaste där jag sitter på golvet innan jag drar en ny svängom på parketten. Sen äter jag blodpudding för glatta livet och annat gott som mormor fixar till mig.

Med andra ord har jag typ världens bästa dagis och nattis. Bara så ni vet.

 

Min spatiala intelligens

På riktigt, det här går inte. Jocke tittar på Top Gear så att motorljudet hörs i hela huset, jag tänkte bara skriva lite men huvudet är tomt på sammanhängande meningar så det blir mest såhär…

Planeringsmöte, fiska med flöte, rim på burk och utslagen av en skurk, ord utan innebörd, det mesta gör mig rörd…

Alltså ingen ordning på någonting, det kan ju ha att göra med att jag är en person med visuell intelligens, dvs. en person som kan föreställa sig verkligheten i bild, en person som kan vara intresserad av labyrintproblem och pussel samt att min fritid går ut på att rita, bygga med lego och dagdrömma.

Jo, så är det ju. Jag dagdrömmer i blogginlägg och bilder, bygger med lego och slarvar bort orden och försöker pussla ihop dem igen. Vadan detta dravel tänker ni, jo, vi har haft arbetsplatskonferens nu på kvällen och då fick vi göra ett test för att se vilka multipla intelligenser vi hade, jag blev inte helt otippat bildklok och hamnade alltså i facket för de spatiala. Så nu är väl huvudet fullt med det ena och det andra som ligger på vänt till orden pusslats ihop igen…

Intressant eller bara onsdagsdravel, nyfiken eller tack och hej. Här kan du hur som helst göra ett test och ladda hem ett annat. Lycka till vetja!

Jag glömde berätta det viktigaste, min näsa börjar återta sin funktion. En ordentlig seger i förkylningsträsket!
Yes asså!

 

Objektiv på prov

Min kära vän Erika, även kallad inspirerande E har varit så snäll och lånat ut sitt objektiv till mig, ett sånt objektiv som jag skrev om till min önskelista. Ett objektiv som heter EF 55mm f/1.8.  Det är ett fast objektiv utan möjlighet till zoom men det har en stor bländaröppning vilket gör att det kan ta in mer ljus och skärpedjupet kan varieras. Man får alltså zooma manuellt, dvs. gå närmare objektet eller backa.

Yeah well, det där kan jag skriva mycket om, om det nu intresserar, men huvudsaken är att jag har fått känna på hur det är. Och jag gillar det. Jag tycker att det blir väldigt fina bilder och eftersom jag ogillar att ta med blixt så fungerar ju det här utmärkt. Nu har jag förstås inte provat att ta bilder när det är natta, men då ser man ju ändå inget.

Så igår testade jag lite, som ni ser. Trots att Frank snurrar runt, runt, lattjar med tungan ute, tittar i böckerna på golvet och glammar med ballongerna så fastnar han hyfsat bra på bild. Franks tjusiga kökshörna har fått tillökning i form av ett litet skåp och kastruller till spisen. Vargen vaktar lådan så att Frank inte stänger den och ställer sig på, hjorten har koll på vimplarna och Alfons tränar på w:forms alfabet där i hörnet.

Alltså det är inte så tokigt med ett stort kontor där leklåda, kökshörna, späckhuggare och en och annan hjort kan samsas med datanördar och glada barn.

Och, i lördags när jag handlade hittade jag den finaste apelsinen, ser ni så tjusig,  den fick givetvis följa med hem. Snacka om att inte vilja skilja sig från sin gren och sitt löv. Bra jobbat apelsinen!

Det var det och önskan om ett nytt objektiv kvarstår, fast heter EF 55mm f/1.4, alltså ännu större bländare.
Jojo.
Hej då!

 
1 av 212