Grattis älskade Frank!

Nu känns det som om jag fattar det där med att jag skulle ta till vara på bebistiden, när Frank somnade kors och tvärs över min barm, med nöd och näppe kunde sitta upp i soffan och sov hela nätterna. Då när jag var inne i det, den där jazzen de första månaderna, den inre stressen över att helt plötsligt ”bara” vara mamma, då längtade jag bara till att Frank skulle bli äldre.

Idag fyller han ett år.

När jag tittar på honom så ser jag givetvis att det här hänt massor, att han utvecklas mer och mer till en liten person och det känns verkligen som om tiden bara rusat iväg. Trots att jag tyckte att det var nyss som jag gick pingvingång in på förlossningen, stånkade och stönade och tjöt till med ett gäng helvetesvrål för att föda fram livet.

Idag är min pingvingång borta för länge sen, jazzen likaså och Frank det finaste och kärleksfullaste miraklet som kommit ur mig. Och jag är så otroligt tacksam för att jag fick den gåvan, för jag ser det ändå som en gåva, att kunna få barn och att vi fick Frank, som ni vet.

Så idag, nu 11.36 minns vi det som hände för ett år sedan, tar fram stora trumman, drar av en trumvirvel och dukar upp för kalas med Franks kompisar Alicia och Vincent.

Och ja, jag blir banne mig alldeles mållös av det här första året med Frank, av Frank, som pekar på lamporna och säger mamma, som flirtar och blinkar med båda ögonen, som dunkar pannan i golvet när han blir förbannad och som pussas med öppen mun. Och som gör så mycket mer för att förgylla vår vardag.

Gratis älskade franktastic Frank!

Franks önskelista

Alltså, fattar ni, jag fyller ett år på onsdag. 1 år. Hur stort är inte det? Jag fattar det inte riktigt, men mamma tjatar uppmuntrande och glatt om det, att på onsdag blir du ett år Frank, och ja’ba flinar med mina sex tänder (fem och en halv om man ska vara petig för två syns inte så väl) och instämmer att ja, så är det ju.

Tydligen har man kalas när man fyller år. Kalas låter trevligt, man kan få presenter. Jag har hört att det är några som har frågat mamma och pappa vad jag önskar mig, de säger att jag inte behöver en pinal till, att det går bra med en tom skokartong så att jag får leka med papperet och kartongen. Men hallå! Fråga mig då, lite mer än så vill jag väl ha på min allra första födelsedag. Så jag tänkte att jag gör en liten önskelista om det nu är någon som vill trotsa mamma och pappas tips menar jag.

Jag blev ju väldigt förtjust i mina sysslingars (eller pysslingars, oklart det där) discokula, så en sån vore ju himla fränt att ha. Särskilt med tanke på att det mest intressanta som finns är lampor, fast jag kallar dem för mamma. Plus att jag är en fena på att hitta gunget när mamma sätter på lite sköna bitar. Sen tänker jag att en servis vore kul, nu när jag har fikat sönder koppar på bilhallen. En barnservis för små knubbiga fingrar, alltså (bilderna på servisen hittade jag här, hos en Hanna). Eller nästan vad som helst från Butik Glad.

Och så småningom önskar jag mig en bilbarnstol, men än så länge har jag inte växt över kanten på babyskyddet, men liksom, när man fyller ett år så är man faktiskt ingen bebis längre. Så det så.

Hur som helst, huvudsaken är att mina inbjudna gäster kommer och leker lite med mig. Och vet ni, imorgon fyller min bästis Vincent år, men det berättar jag mer om sen tror jag, nu ska jag äta middag med mormor och morfar.

Kram so long godingar!

The familjebil

Ja, vi slog på stort och lånade ett slagskepp med mindre stall under huven och kände in komforten. Det hände inte mycket när jag tryckte plattan i mattan om vi säger så, men den var så stor och rymlig att jag knappt såg Frank i baksätet. Om vi jämför med våran pizzaracer som vi har nu och som jag efter helgens provkörning inser att jag verkligen gillar, så var slagskeppet sannerligen mer lämpligt för vår familjekonstellation. När vi hade packat bilen lagom full med Franks grejer så kändes den fortfarande tom. Mycket bra betyg.

Sen att det är en jädra massa knappar och reglage som man kan pilla på likt ett mindre flygplan kanske känns lite onödigt, inte vet jag. Och att det där kittlet i magen tycks utebli vid acceleration samt att motorljudet är lamt, det är väl inte det som är prio på en familjebil. Tydligen. Men annars, det är klart som tusan att den var bekväm att köra och åka i, men som sagt, inte jättemycket kräm de la kräm, som vi säger i familjen.

Så, jag måste nog inse att det inte är kusarna under huven som ska avgöra vad vi ska ha för framtida bil, tyvärr. Om det gick skulle jag förstås bygga om våran sedan till en combi på ett knyck, då skulle saken vara biff och jag skulle inte behöva fundera på vilken bil som passar oss bäst. Busen, som pizzaracerns heter, kommer vara lite svår att skiljas från men med en kombi så får vi verkligen plats, utan problem. Om det blir en BMW eller inte, det återstår att se.

Och innan dess hinner jag ju vänja mig vid tanken. Jag får helt enkelt bearbeta min separationsångest från Busen i samma veva som i-landsproblemen läggs på hyllan och jag återgår till att vara tacksam för livet. Vilket är typ nu.

Tack Carlsson bil för lånet och förlåt för att jag torkade av imman på insidan av rutan med min scarf, dåligt, jättedåligt. Jag vet.
Men jag är ivrig och jag ville se ut.
Hepp.

Kuddkrig med motivationen

Kuddkrig och kuddkrig, min vilja håller ställningarna vid fronten, fläsket har envist kvar sitt grepp i kärlekshandtagen och motivationen har so far ledningen. Jag ska bli starkare, piggare och få mer energi.  Och året har börjat på bästa sätt må jag säga. Förutom att jag hittat tillbaka till ÖKK, fått tärna med Gurra och fyllt på mitt träningskort så har jag antagit en 30 dagars utmaning från bodyrock.tv.  Då är det korta träningspass som jag utför här hemma, ett pass är på typ 12 minuter så det finns liksom ingen ursäkt till att inte hinna träna. Det är hopp och skutt och hit och dit och plankan och hur som helst, men jag blir svettig och jag känner att jag tar i. Sen har jag ju inte så många träningsredskap, så häromdagen fick jag ta det närmaste jag hade, Franks Bobbycar, det är ju nästan som en sandbag…

Den här veckan har jag dock tränat lite annat också så jag har skön träningsvärk och känner mig verkligen peppad, till skillnad från i höstas och runt jul då jag var allt annat än pepp. Men nu så, nya tag.

Och så har det ju snart gått precis ett år sedan jag födde fram livet, vår älskade Frank och enligt Olga tar det ju ett år att komma tillbaka. Tänk om jag hade följt hennes bok, då hade jag minsann varit fit for fight redan, men äsch, nu gör jag på mitt sätt. Och mitt sätt är äta hyfsat bra, sova hyfsat och motionera mig svettig. Och jag tror att det kommer fungera utmärkt, vad tror ni?

Jag menar, jag har ju gjort det förr. Lite mer knipövningar på det så kan jag nog starta i främre ledet på vårruset också. Ha.
Bitch 2014, nu kör vi!

Peppmusik och luftsaxofon

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=b6vSf0cA9qY[/youtube]

Frank och jag hade fredagsdisco på kontoret igår. Jag dansade så att han tittade konstigt på mig, han dansar som om han gör halva benböj, ni vet den typiska bebisdansen. Sen spelade jag luftsax till ovanstående låt. Jädra skön bit. Innan jag var med på att de sjöng ”Save me” tänkte jag att de sjöng ”stek mig”. Eller jag fattade väl att så inte var fallet, men blir ju lite roligare då.

Nåväl. Låten är tillagd på min lista ”Kom i form, damn it!” och nu ni, håll i hatten, jag har hittat motivationen till träningen. Gött mos. Med andra ord finns det hopp om att jag ska känna mig hållkäftensnygg inom en hyfsat snar framtid. Fast det viktigaste är ju att jag mår bra och blir strak som en björn, minst. Mer om det där med träning snart, men för att bli peppad så tänkte jag dela med mig av några låtar på min lista.

Förutom ovanstående bit som jag plockar fram min luftsaxofon till så blir jag bra peppad av nedanstående dunkadunka, utom inbördes ordning. Texten i work bitch säger väl det mesta, jag kör på bitch 2014, nästan samma som beach. Sen är förstås min pepplista längre än så, men topp fem just nu, då va. Men kolla in videon till Daleri, det är så jag gör det på gymmet. Haha. Love it.

* Work Bitch – Britney Spears
* Hysteria – Daleri
* Get up (Rattle) – Bingo Players
* Animals – Martin Garrix
* A little party never killed nobody – Fergie

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=xl1BW71ww3w[/youtube]

Men nu ställer jag in min saxofon i mitt instrumentskåp, plockar ner discokulan, stänger av de blinkande lamporna och kryper ner i bingen istället för att vara en sittdansande sporty spice på kontoret.

Och förstås så hittar ni alla låtar på min Spotifylista om ni känner att ni behöver springa lite fortare, skaka lite mer rumpa eller bara gå fort och se glad ut…

Sov gott eller dansa loss!

Provåka pizzaracer

Det är tydligen så att jag har så rackarns mycket saker att det börjar bli lite trångt i vår pizzaracer. Jag kan nästan höra hur mamma pratar strunt när hon trycker in vagnen i bagageutrymmet, för att inte tala om när vi ska till Öland eller stugan, då jag ska ha med mig min extrasäng, vagnen, katten och hatten och resten. Ni förstår ju själva, det blir en del mästerskap i Tetris mellan mamma och pappa. I-landsproblem så det sjunger om det, men ändå.

Så nu lurar de på att köpa en kombi, känns ju lämpligt må jag säga. Därför var vi och kollade läget i bilhallen, mamma och pappa snicksnackade till sig en provkörning och jag fikade så att kopparna rök i golvet. Eller såhär var det, helt plötsligt hade min blöja typ lekt kurragömma med mig utan att jag var med, den hade åkt ner i min stövel, inte bra, då la mamma mig i deras lekhörna och där fick jag tag i små, små kaffekoppar, så när blöjan var på plats igen gick jag runt och minglade lite i bilhallen. Som ni ser.

Men rätt var det var fick jag syn på en jättestor trapp och det är ju nästan det roligaste, att klättra upp för en trapp. Så vad hände, jo, jag släppte kaffekoppen vind för våg och började bestiga berg. Klirr sa det. Jätteroligt klirr. Mamma tyckte inte det var så kul. Som tur var tog de inget extra för det och jag fick gå upp för trappen innan vi åkte hem. Och nu ska jag dit igen och provåka den där lite större bilen, då ska jag inte ha sönder något, det är redan bestämt.

Om ni har tur kanske ni får se hur bilen ser ut sen, det är lite oklart just nu.
Nu kör vi. Förresten, den tredje bilden var när mamma och jag var på ICA Maxi och handlade.
Så ni vet.

Hoppas att ni får en bra lördag!

En nödtelefon

Som en jägare går jag klädd i min vita vinterdräkt. Pulsar i snön och smälter in i landskapet. Rävmössan, mina tokrosa vantar och kameran i min hand visar dock att den enda jakt jag är ute på är den där jag får fånga in vintern i linsen.

Går runt alldeles själv och lyssnar efter de få fåglar som gömmer sig bland de snötäckta grenarna, får syn på en gröngöling, koltrasten och björktrasten, ett gäng änder och några småfåglar, annars tyst. Bara snön under snömannens kängor som knarrar.

En ensam skinnvante ligger som en basbollhandske och bara väntar på det rätta kastet, snöbollen som ska ta dem till slutspelet i mästerskapet. Äpplena är uppradade på tråd, träbänken har fått en stoppning av snö och staketet ett täcke av vinter.

Spår i snön bildar hjärtan och en nyfikenhet om var de leder väcks, telefonen ringer och i samma stund som jag ska svara stängs den av. Kylan tog min livlina och en nödtelefon vore inte så dumt, en tegelsten från förr som klarar vinter och kris, om det skulle uppstå i detta gråa vinterparadis…

Snötäckta fröstånd

Alltså, det går ju Top Gear på BBC nu på kvällarna, med andra ord en högst godkänd anledning till frånvaro från bloggen. Jag skrattar så jag får träningsvärk i magen, fastnade precis i skrattet när Jermery ramlade ur svävaren och dog lite grann. Annars ser jag fram emot helgens provkörning av en större pizzaracer.

Men först lite snö på det, Frank får berätta om när vi senast var i bilhallen…
Ja, som ni ser har vintern kommit hit nu, på allvar. Och jag gillar det, en stund i alla fall. Och hur skönt är det inte med garage? Väldigt behagligt må jag säga. Och dessutom är det så hightech att vi kan sätta på motorvärmaren med hjälp av en app, så himla fiffigt. Bra jobbat älskade man. Ha.

Men det var ju inte det jag skulle berätta utan mest att snön är här nu, om någon letat efter den så finns den hos oss. Jag tog en fotopromenad på rasten i veckan och fångade ovanstående vinter. Där barken kramar sig fast runt sin trädstam, militärens gamla betongkoja lyser upp med sin graffiti i vinterlandskapet och stånden av frön väntar på en vindpust för att få sprida sina avkommor till nya platser…

En från början funktionell mobil i en tall på dagisgården har tappat stinget och hänger på sniskan, snön yr runt husknutarna och rådjuren ligger i grannes trädgård på mornarna. Jag skottar snö för glatta livet, pratar lite med Stig i garaget och funderar på att fixa vår i hemmet.

Det var väl mest det.
Hoppas att ni har en skön fredag och kommer få en utomordentlig helg!

Söndagssemlan

I lördags innan vi hade dammat av Franks farbrors gamla pulka använde vi som ni såg snöskyffeln som pulka, vilket fungerade utmärk det också, men igår så fick Frank åka stora pulkan. Vi bullade upp med amningskudden och fårfäll och sen gick vi till Wadköping och köpte riktiga bullar, dvs. frukostfrallor och årets första semla, varsin söndagssemla.

Frank brummade med hela vägen till Wadköping, satt upp och kollade läget. Han var med och pekade på bagaren, andra kunder och så alla bullarna förstås, sen på vägen hem somnade raringen, fick lite snö på ögonfransarna men hade bra skydd och sov gott i sin stora overall. Jag skulle också vilja bli dragen i en pulka och ligga på en fårfäll med en stor overall på mig., det ser ju så himla mysigt ut.

Och den där semlan, det var en klassik semla. Med mycket grädde och en klump mandelmassa i mitten, med andra ord växte mandelmassan i munnen när jag åt och strax efter att jag hade moffat i mig hela kände jag att en halva åt gången kanske inte hade varit så dumt. Men äsch. Ska det vara så ska det väl vara.  Den var godkänd.

Men mycket väl godkänt fick pulkaåkningen med Frank. Förstås.

Frank och vattenpölen

Ni vet att jag var i stugan efter att vi hade firat mormor, som bekant kom inte snön förrän igår så när vi var där var det mest regn och vatten. Mamma berättade glatt om att vi skulle gå och hoppa i vattenpölarna, jag förstod inte riktigt tjusningen i det men tänkte att det var lika bra att följa med och inte vara så motsträvig. Min overall däremot var aningens tight på sina ställen och det var inte helt lätt att gå. Men jag traskade iväg och pekade på allt jag kunde se.

Sen kom vi till en såndär vattenpöl, som en liten sjö mitt på vägen och där skulle jag tydligen leka. Jahaja. Märkligt. Mamma tog kort och tyckte att jag skulle känna in pölen, pappa muttrade och försökte hejda mig från att suga av vantarna som jag doppat i vattnet, mamma skrattade och sa att så kommer jag i alla fall göra när jag går på dagis. Ja, inte vet jag heller, men vill de att jag ska träffa en vattenpöl så måste jag ju få smaka så att jag vet vem eller vad det är jag träffar. Därför satte jag mig rätt i pölen och kände efter ordentligt, men nej, särskilt mycket vatten drack jag inte. Jag menar, hur gott ser det ut om man kollar på nära håll, inte alls särskilt utsökt.

Och nu fattar jag varför mamma ville att jag skulle träffa en vattenpöl, det var ju jätteroligt. Som att bada fast med kläderna på, jag kunde plaska och känna med vantarna, det gills kanske inte riktigt, men det var bra med vantar så jag inte blev kall. Och jag fick hoppa så att det skvätte, fast då hoppade mamma och jag tillsammans. Jag är inte så hoppig än, särskilt inte i små sjöar som finns mitt på vägen. Åh nej.

Men ja, det var roligt minsann. Och igår när det var alldeles vitt av snö när jag vaknade så tyckte mamma och pappa att vi skulle ut i snön och leka. Jag följde givetvis med i min nya overall, den här gången en för stor overall, men ändå. Pulkan har jag hos mormor och morfar så jag fick åka snöskyffel och det var så bekvämt att jag somnade.

Det ska vara gött att leva som mamma brukar säga.
Nej, nu ska jag ge snön en ny omgång, jag måste ju få revansch sen igår.