40 sekunder till fika

Idag på förmiddagen kom tjejerna som jag är rådgivare åt hit för fotografering. Ni vet, de eminenta entreprenörerna i Cupies UF.  Vi fotade nya bilder till deras fina hemsida, förberedde för en infofilm och så åt jag förstås rätt mycket kladdkaka i en kopp. Så att säga. Himla fiffigt gjort att få ihop en kladdkaka på 40 sekunder. Dessutom fick jag två till förpackningar så att jag kan ha lite att mumsa på runt jul.

Plus att jag återigen fick träna på porträttfoto, och jag tycker att det blir bättre. Men som sagt, dagar som denna då det aldrig blir riktigt ljust så är det banne mig svårt att få till det, särskilt med tanke på att jag helst inte använder blixten. Fast jag tycker ju att det är så himla roligt att få hjälpa tjejerna så jag hoppas att de gillar några av korten minst lika mycket som jag gillar deras Cupie.

Och blir ni sugna på en smarrig kladdkaka i en kopp så kolla in deras hemsida vetja och skicka en förfrågan om en beställning.

Gört bara!

 

Älskade pepparkaka

Såhär i luciatider så går det ju inte att motstå ovanstående pepparkaka. Även om vi tog bilderna för några helger sen så sitter de som ett smäck en 3:e advent som denna. Jaja, det är en herrans massa kort på en och samma pepparkaka, jag vet, men det är den i särklass finaste pepparkakan vi har så då får jag ju lov att dela med mig så mycket som jag kan. Dessutom kör han ju hela registret, spänner musklerna och klappar händerna och det. Kanske att någon av er även får ett eget kort på kakan i pappersform att sätta på kylskåpet eller dylikt.

Fast det här med att skicka julkort på sina barn, det har jag lite svårt för. Visserligen förstår jag om de närmaste blir glada men när man får kort på kompisars gullungar, de är förstås söta som socker och får sitta på lämpligt plåtskåp en stund, men sen då? Det är inte precis så att jag gör en tavelvägg med andrar pepparkakor och småtomtar än min egen goding och jag kan ju inte riktigt med att slänga fina foton, vad tycker ni och hur gör ni?

Jag ska i alla fall ”framkalla” några kort och skicka till bättre behövande men resten behåller vi för oss själva. Gullegull. Jag kanske till och med hinner förvandla pepparkakan till tomte innan julbestyren är över…

 

Lucka 15 – Berätta om din favoritmaträtt.


Det kommer inte som någon skräll precis, att det är mammas mat som får vara i den här luckan. Och om jag får välja så är det hasselbackspotatis, inbakad oxfilé med en god bit ost och rödvinssås som hör till höjdarna på mammas meny. Men hennes laxpudding kommer inte långt efter eller västerbottenpaj eller gravade lax…Ja, alltså, jag skulle nog kunna rada upp så många maträtter här att det skulle liknas vid en innehållsförteckning för en kokbok.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, min mamma är en hejare på att laga mat och skulle kunna bli Sveriges nästa mästerkock på ett knyck. Särskilt om jag satt i juryn. Hon ser alltid till så att det finns mat på bordet, alltid har hon bakat bröd och alltid skämmer hon bort sin omgivning med godsaker. Så vad hon än bjuder på så är det mums i min mun. Oxfilé eller blodpudding, påskmiddag på Öland eller torsdagslunch i Mosås. Det kvittar så länge det är mamma Ulla som gjort maten.

Och Frank, han älskar sin mormors mat, han blev som tokig när västerbottenpajen var slut och det får väl ändå ses som ett bra betyg. Kanske att jag borde göra en bok ändå om Karlssons catering.

Det borde jag faktiskt.

 

Bästa Lucy Luck

Jag har ju för tusan glömt att berätta om finbesöket som Frank och jag hade för snart två veckor sen. Min älskade vän Camilla a.k.a Lucy Luck kom hit med en kasse presenter, sitt glada humör och sitt tjusiga nylle.

När vi räknade efter så insåg vi att vi inte hade setts på två år. Två år. Hallå. Helt galet. Vi blev ju som ler och långhalm när vi pluggade ett år med inriktning restaurang, hon blev mästerkock och jag blev en enkel husa, skulle vi väl kunna sammanfatta det. Det var ett jävligt roligt år och jag saknar verkligen att bo på samma ställe som Camilla. Shit vad tillvaron hade varit bra annorlunda då. Mer skratt och galen dans skulle jag tippa.

Nu bor hon i Skövde och vi här, men när vi sågs var det precis som om det var igår. Och det är ju så det ska vara med riktigt bra vänner, inga konstigheter, allt som vanligt, förutom att jag hade avlat av mig och hon hade pluggat lite mer och klippt sig kort och blivit ännu mer fräsig fräck.

Och egentligen skulle jag ju tagit kort på oss, men det hanns inte med bland pratet, den livliga Frank och lunchen med hårda baguetter på Saluhallen. Men det var som sagt väldigt trevligt att ses och jag hoppas verkligen inte att det dröjer två år till.

Förresten så leker Frank fortfarande glatt med snörena medan jag funderar på när jag ska lägga vinaren på kylning och ta mig ett glas vitt…

 

Lucka 14 – Berätta om din stil för ett år sedan.

För prick ett år sedan såg jag ut såhär. 

Alltså stil och stil. Om hyfsat höggravid är en stil så körde jag all in på den.  Mammaleggings och klänning. Jag försökte väl se så lite ansträngd och svettig ut som möjligt, men jag bakade som om det inte fanns en morgondag och smög för det mesta runt i mjukisbyxor och längtade efter Frank. Fast det var absolut tvunget att bli januari först innan han fick komma ut.

Så det var väl inte så mycket med det. Jag var väldigt preggo, längtade efter min egen kropp samtidigt som jag som sagt smällde i mig en halv plåt lussekatter utan besvär. Trött som en mört och rund som den rundaste julkulan. Ni som såg julreportaget i Härligt Hemma, vet ju exakt.

Frågan är väl hur jag se ut om ett år från nu, förhoppningsvis mer tränad och aningens piggare. Det återstår att se, gravid tänker jag då inte vara i alla fall. Hepp.

 

Lucka 13 – Berätta om ett minne från din barndom.

När jag försöker komma på någonting så verkar minnena vara som bortblåsta, som att det bara är små glimtar av min historia som svischar förbi. När jag gick på dagis och skjutsade min bror i cykelvagnen eller när vi lekte Emil i Lönneberga och jag låste in grannpojken i cykelskjulet, gick och åt lunch och glömde bort honom. Eller när familjen åkte till Kolmårdens djurpark och linbanan stannade när pappa och Per satt i den högt upp i luften och jag blev alldels förkrossad där jag stod nere på marken och höll mammas hand.

Fast det är klart att det är så det är, glimtar av historien. Fast ju mer jag tänker tillbaka ju tydligare blir mina minnen. Och något alldeles särskilt som jag alltid minns som om det vore i går är SVT:s testbild och hur färgerna är placerade i fel ordning. Och hur jag alltid gick fram till TV:n för att visa min bror Per hur färgerna skulle vara egentligen för att det skulle bli i rätt ordning, dvs. regnbågens alla färger.

Den ljusblåa till den röda, den gröna till rosa, gul till grön, röd till ljusblå och så rosa till grön. Då blev det rätt. Alltså rosa, röd, gul, grön, ljusblå och marinblå. Jag har fortfarande lite svårt att förstå varför det ska vara på det där viset. Även om jag knappt har sett testbilden på flera år, med undantag för någon månad sen då Frank gick upp i ottan, men annars var det evigheter sen.

Nu i skrivandes stund kommer jag på massa minnen, men det här får bli bra för lucka 13. Kanske att jag berättar något annat minne någon annan gång.

 

Lucka 12 – Berätta om musik som inspirerar dig.

Den här luckan känns lite klurig. Nu får vi dessutom låsas att det här är en chokladkalender och att hoppsansa, tre chokladbitar på en och samma gång, vilken lycka. Kanske därför jag så att säga sugit lite på karamellen. Men håll tillgodo, här är första luckan av tre som öppnas idag…

YouTube Preview Image YouTube Preview Image

Musiken alltså. När jag väl lyssnar på musik så måste jag ändå medge att det är mycket disco, som jag fortfarande kallar det. Det som i bitar av Robyn, Britney Spears och Avicii. Förslagsvis. Nu för tiden är det dock ganska sällan jag lyssnar på musik, förr gjorde jag det jämt, men kanske är det så att tanten i mig uppskattar tystnaden. Och kanske har det något att göra med att jag har börjat arbeta igen, det är nämligen inte riktigt lugna gatan med 19 livliga treåringar. Nej.

Jag trycker gärna igång min discolista när jag är ute och går för att få upp tempot och peppa mig. Annars är P3 oftast hörbart här hemma. Men för att inspirera mig till stordåd så är det just nu Laleh och Veronica Maggio som hjälper mig på traven, jag blir ju som kär i dessa kvinnor och jag har som sagt en förkärlek till starka kvinnor som fixar det mesta själva.

Ja just det, jag bjuder på min egen version av ”Jag kommer”, som tur är var det ett tag sen jag var så sur att jag var tvungen att dansa bort skiten, men snart kanske det är dags igen. Haha.

YouTube Preview Image
 

Härligt hemma

Foto: Sofi Sykfont. 

Jag vet att jag sa att jag skulle berätta om när julreportaget skulle komma. Tyvärr fick jag inte reda på det riktigt i god tid, för just nu i Aftonbladets bilaga kan ni se en väldigt gravid mamma Hjort. Och vårat juliga hem förstås. Nio tjusiga sidor. Så skynda ut och köp bilagan Härligt Hemma, om ni som sagt inte har fått nog av mig redan. Det står att den säljs 7-13 december. Det verkar dock vara rykande åtgång, men det är förmodligen inte för att jag är med utan för att Maria Montazami bjuder in till sitt Hollywood kök. Eller vad tror ni?

I min egoistiska framfart köpte jag ett ex på en bokaffär som jag inte alls gillar egentligen. Men när jag fick syn på det enstaka exemplaret så var jag ju som tvungen att köpa det.  Anledningen till att jag inte gillar den bokhandeln är att det står två sura tanter bakom disken som trots att de nästan alltid har kö tycks vara missnöjda med sin tillvaro. Typiskt tråkigt.

Och när jag köpte min tidning så hade jag inte 25 kronor kontant (hur ofta har man cash nu för tiden liksom?) då tittar damen på mig och sneglar på sin kollega, sen säger hon med en suck, happ, då går vi minus igen. Hujedamig. Byt jobb och börja samla frimärken eller vad fasen som helst, men var inte otrevlig om jag handlar i din affär. Utan kunder ingen lön, så kom igen bjud på ett leende såhär innan jul i alla fall. Men nej.

Hur som helst så log jag glatt innan Frank och jag traskade hemåt till det stökiga kreativa kaoset som just nu råder i detta hus. Men äsch, det är ju fint på bild i alla fall. Har någon av er sett reportaget och vad tyckte ni?

Nu ska jag städa upp lite bös här.
Kram so long!

 

 

Lucka 11 – Berätta om det fulaste du vet.


Killyou Ståemot Illustrationer som jag gjorde till en tidning 2012. 

Det absolut fulaste jag vet är folk som röker. Kanske att det fulaste jag vet är cigaretter då, men jag tycker att det är så otroligt oattraktivt att röka. Förmodligen skulle jag tycka annorlunda om det inte luktade så förbannat illa. Och det har inget att göra med vad jag tycker om personen i fråga, men jag tycker att det är så oerhört sorgligt att fastna i en sådan drog och inte kunna ta sig ur den.

Jag har knappt provat så jag ska absolut inte predika om hur lätt det är att sluta, det har jag ingen aning om, men att unga människor ens börjar röka gör tanten i mig rasande, jag tänker för mig själv, lilla vän, sluta med det där nu för fan och så hoppas jag på att det bara är något tillfälligt, å deras vägnar liksom.

Min mamma och pappa träffades typ för att mamma tyckte att pappa var cool som gjorde rökringar i rökrummet på bruket i Borlänge. Men ändå. Det var ju på den tiden då cigaretterna tordes vara ofarliga och det bara var så himla fränt.  Jojo. Det röktes överallt. De slutade dock röka innan de blev mamma och pappa för jag har bara sett pappa röka cigarr en gång när grannen fick barn.

Men nu är det inte ett dugg fränt. Bara onödigt och svinfult. Tycker jag.

 

 

Lucka 10 – Berätta om någonting som du tycker är alldeles särskilt vackert.


Naturen du sköna. Jag kan inte hänföras nog av denna skönhet som omger mig. Mitt absoluta paradis är Öland, men ju längre tiden går här i Astrid Lindgrens värld och ju fler promenader jag tar i mitt närområde desto mer uppskattar jag Örebros guldkorn.

Alla dessa morgonpromenader med Frank, soluppgångar och stadsidyll. Kor, får och fåglar. Det är sannerligen vackert när jag tar mig ut i morgondimman och låter ögat leta efter naturens detaljer likt sökandet efter skatter.

Naturens krafter, formspråk och träffsäkerhet när det gäller symmetri får mig verkligen på fall. Och mina tidigare raska promenader utan kamera har bytts ut till fotopromenader där motionen blir ett bihang till ögats frestelse av natursköna ting…