Nu sitter jag här med varma röda kinder efter en kopp glögg, imorse hade jag varma röda kinder efter en promenad i blåsten. Destination frukost i värmestuga, dock utan eld i spisen. Men ack så mysigt och gott. Äggmackor, varm choklad, avokado, smoothie och några bitar rocky road. Mums.
De första vi såg var rådjursrumporna som lyste upp mellan träden, sen mötte vi en ensam svan och hungriga änder innan vi tog plats i värmestugan där fönstren skallrade av blåsten. Fönster kladdiga av luffarschack och fingeravtryck. Ensamma i en värmestuga med slocknad eld och rester av fest vid ett långbord.
Mätta och belåtna gick vi vidare i den friska vinden, hittade kontroller för bäverorientering och blev glatt överraskade av några stjärtmesar som svassade runt bland grenarna innan kölden hade bitit sig fast alldeles för hårt i låren och vi var tvungna att ta de raska stegen hemåt igen.
En utmärkt start på en söndag och inte vilken söndag som helst. Söndagen då Frank blev 11 månader och jag konstaterade att Jocke är ledig ett tag nu och därför kan man göra utflykter med matsäck på förmiddagen utan att känna sig stressad för måsten.
Och på tal om måsten så undrar ni väl om jag ha klistrat igen den där julkalendern helt, men se det har jag inte, jag har bara passat på att skriva julklappsrim istället, det tycks vara lite mer av min kopp te, as we speak. Men kanske att jag får upp en och annan lucka nu ikväll…
Mode och mode alltså. Det här kanske inte precis är min godaste choklad i den här chokladkalendern, om vi säger så. Men jag tuggar i mig den, absolut. Det första jag tänker på är att mode egentligen inte berör mig så värst. Tråkigt. Jag är inte särskilt intresserad, håller mig till min överfulla garderob med plagg från gymnasiet och framåt, och hoppas att jag ska trivas i det jag tar på mig. Att mitt inre lyfter det yttre så att jag kan gå fort och se glad ut och inte bry mig om jag är modern som i trendig eller inte.
Jag inbillar mig åtminstone det, att jag inte är jätteintresserad och inte har särskilt mycket koll, men sen så är jag väldigt noga med att jag ska känna mig bekväm i det jag har på mig oavsett om det är särskilt fint eller inte. Och på något vis ska det matcha. För bara jag är bekväm, vilket jag oftast är, eftersom ni vid det här laget vet att det är min ”stil”, så bryr jag mig inte om resten. Sen kan jag tycka att jag i vissa sammanhang känns alldeles för bekväm och önskade att jag var mer modern, men äsch. Kanske har det att göra med att jag väldigt sällan är på humör för att känna mig snyggast i ett provrum…
En klurig lucka, känns som om chokladen blev tuggummi som fastnade under skon. Med andra ord vet jag inte om det blev något svar på vad mode är för mig, det kanske bara är som ett tuggummi under skon, sitter som berget en stund och i en handvändning är det borta och jag minns inte ens om det suttit där…
Dravel. Tack och hej!
Jag är inte så säker på att ni vill det. Det var nämligen ett jädra ståhej på alla möjliga plan. För det första hade jag för dålig attityd gentemot mitt tjejgäng så de hade minsann ingen lust att hänga med mig på studenten. Men jag säger såhär, prova att ha ont i magen för att du känner dig så dålig i skolan och testa sen hur fantastiskt bra attityd du har när du ständigt går med magont i kombination med kärlekstrubbel och grubbel om framtiden. Sådär upplyftande glatt liksom, så förlåt ladies.
Men okej. Tack vare den lilla fadäsen så fick jag åka en jädrigt snygg Corvette över stadens gator tillsammans med min bästa killkompis Johan, vi sjöng och skrålade, blev hesa och skålade. Jag blev sams med nån och osmans med någon annan, hånglade lite oskyldigt och dansade så att skoskavet var ett faktum. Ramlade på cykeln och skrattade så jag fick ont i magen. Glad över att gymnasietiden var slut och förväntansfull inför höstens studier på REPU. Restaurangpåbyggnadsutbildning. Långt ord, kort utbildning.
Jag sjöng som en tok när klassen stolt sprang ut genom borgen, sökte med blicken och fann mitt studentplakat och min familj. Solen sken och bilden på plakatet visade mig som liten med en himla stor glass. Corvetten körde oss några varv innan frisyren blåste till truls på motorvägen hem mot studentskivan och presenter. Salongsberusad och glad och redo för att dansa natten lång.
Summa summarum: En tokigt rolig student år 2000 trots dålig attityd och bortsjungen röst, kan vi väl säga.
Jag har ju så himla många kort, inte bara på Frank, men på familjen, platser, bröllopet. Väldigt många bilder som berör mig på olika sätt. Och precis som Emily skriver om längtan till sommaren gör jag detsamma. För nog är det mycket härligare med ljusare dagar och varmare vindar, mindre kläder och en stödvila i hängmattan…
Även om det så klart är Frank som berör mig mest. Varenda bild på den här lilla spelevinken berör mig. En liten rackare med Jockes lugn och mitt temperament, oslagbar kombo. Han lär sig mer och mer för varje dag och jag är otroligt tacksam för att han flyttade in i mitt kuddrum och ut till vår familj. Han får sin mormor och morfar att leva om igen, öppna dagis och spela dem ett spratt. Gör sin farmor alldeles salig och Janne trött i benen med alla promenader runt, runt här inne i huset. Han ger mig dåndimpen och brist på sömn, pussar med öppen mun och flin med två små tänder som tittar fram.
Han ger oss kärlek som vi aldrig känt förut och är så mycket mer än ett foto som berör…
Skrivet den 19 december 2013 i kategorin
Evas julkalender |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Foto: Ken Pils
Nej, nu får det vara nog tänker ni. Hur många glansiga magasin kan ett och samma hem vara med i under ett halvår? Vad sägs om tre säger jag. Jag menar, jag har ju ändå gått från osynligt gravid till jättegravid till mamma åt Frank, så även om reportagen inte handlar om mig så har jag ju i alla fall varierat mig mer än hemmet. Haha.
Nu visste jag faktiskt inte att det här reportaget i MAMA skulle komma så snart, jag visste att Jessica och Ken som gjorde jobbet hade sålt in det till ovanstående tidning, men att jag skulle få götta mig i ännu mer egoistisk bekräftelse så här innan jul hade jag faktiskt ingen aning om. Dessutom har jag inte sett reportaget än, men har från mycket säkra källor förstått att det är i kommande nummer av MAMA. Det som kommer ut typ nu.
Så, jag säger det igen, har ni inte fått nog så spring och köp ett ex. Det ska nämligen jag göra och se hur det ser ut. Spännande. Men ja, efter det här så får det vara nog, då får ni nöja er med att kika in här för att ta del av mitt liv. Men det räcker ju bra det med, dessutom är det gratis.
Alla bilder har duktiga fotografen Ken Pils tagit, ni hittar hans hemsida här. Och som sagt, är det någon av er som känner att mitt hem minsann skulle göra sig förbannat bra i ett glansigt magasin, hojta till vetja så kanske jag kan hjälpa er lite på traven.
Den här luckan satt fast med Karlsson klister eller nåt. För jag får inte upp den ordentligt. Inte alls faktiskt. Sitter som berget. Kommer banne mig inte på någon. Men när jag vrider huvudet och tittar på bokhyllan så kan jag ändå konstatera att mitt intresse för popkonst och Andy Warhol tycks vara överhängande.
Så därför får Andy Warhol vara min lucka 18. Tyvärr kan jag inte påstå att jag kan så mycket om honom, men han är en favorit tack vare sin konst. Så det är väl inte för inte som jag gillar starka färger, drömmer om att göra fräsiga screentryck och hoppas på att en och annan tomatsoppa ska slinka ner och lägga sig varm i magen.
Och så var det inte mer med det…
Skrivet den 18 december 2013 i kategorin
Evas julkalender |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Tro det eller ej men vi fick hit en elektriker som styrde upp elen. Yes asså. High five på det och önskelistan till tomten kompletteras med en önskan om en egen fjärkontroll till porten. Så nu lyser det både inne i och utanför garaget. Lovely. I och med det känns det även mer färdigt än någonsin. Så färdigt att vi fick lov att sätta upp en urtjusig gammal klocka som bara har legat och väntat på ett garage. Och direkt börjar jag fundera på resten. Som ni förstår.
Häromdagen kom också graffitikillen hit och kollade in väggen. Åh vad det ska bli spännande att se hur den kommer bli. Vårat önskemål är att det ska stå gatuadressen och sen att The Stig från Top Gear ska vara med på ett hörn, annars så har han fira händer. Mycket färg och gärna tokiga detaljer.
Som ni ser fick vi tag i en lika tjusig gammal lampa som innan, dock till överpris, men vad gör man inte för att matcha huset. Med andra ord har vi ett lysande garage just nu.
Men nu håller jag på att slockna.
Sov gott godingar!
Skrivet den 17 december 2013 i kategorin
Renovera mera |
2 Kommentarer
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Jag drömmer ju allt som oftast om min vältränade nuna som jag svassade runt i innan Frank flyttade in i magen, byggde sig ett bo, flyttade ut och inte tog med sig alla kuddarna. Om vi säger så.
Egentligen är det inte så mycket att drömma om, bättre vore bara att röra på fläsket, ha kuddkrig och få tillbaka musklerna. Då behöver jag bara drömma om att bevara min kropp. Men till dess att motivationen har återfunnit sig så drömmer jag vidare. Men utöver det så får jag ändå påstå att jag är nöjd med min kropp. Klart att mjölkiosken blev lite sliten efter några månader av happy hour titt som tätt, men det hör ju till, tydligen, så nej, det är inget mer med det. Jag menar, jag har ju bara en kropp så då är det lika bra att vara nöjd över den eller se till så att jag blir än mer nöjd över den.
Äsch. Jag säger som min mamma alltid sagt till mig, sträck på dig och gå fort och se glad ut, då är det ingen som tänker på om något ser lite snett och vint ut…
Fast det är klart, om jag ska gå banans så vore det fint med lockigt hår och en något mer uppstyrd stil. Gärna låsas att jag hade ett arbete som krävde proper klädsel i form av en dräkt, kanske pennkjol, skjorta och kavaj tillsammans med färgglada detaljer. Typ som när jag känner mig som Böda Sands stiligaste receptionist, så stilig att barnen på campingen tror att jag är flygvärdinna. Fast då ska det ju helst vara sol och bara ben för jämnan. Men nu när det är regn på tvären och Sven och Ivar och Bellman lever rövare så är det förstås skönt och bekvämt med gummistövlar och termobyxor. Och kanske är det så att jag ändå trivs bäst med det.
Summa summarum. Jag drömmer om att motivationen för träning kommer tillbaka så att jag kan träna hit min skapligt starka kropp igen, kasta kuddarna runt magen och känna mig hållkäftensnygg inifrån och ut oavsett om jag har pennkjol eller termobyxor. Då vet ni det också.
En kompis till mig bad mig föreviga hennes sons fantastiska kärleksförklaring till henne. Men kom igen, hur kan man kläcka ur sig en sådan kommentar som fyraåring? Det är ju så gulligt så att tårarna rinner till. Självklart ville jag hjälpa henne med det.
Först visste jag inte hur jag skulle få till snöflingorna så att det blev fint. Jag vred och vände på det i datorn, funderade på att göra klassiska urklipp likt de som sitter på fönstren på jobbet men till slut så kom jag på det gamla knepet med salt. Så jag målade med akvarell på ett stort akvarellpapper och strödde sedan ut salt på papperet. Då suger nämligen saltet upp färgen och bildar mönster som liknar snöflingor.
Brilliant. Jag blev nöjd. Sen fick jag vänta till färgen torkat, borsta bort saltet och skriva dit texten med en bokstavsmall. Jag använde poscapennor till färgen på bokstäverna. Tadaa! Klart och redo för leverans.
Och gissa om gossen som sagt detta till sin mor blev glad över tavlan? Han hade visat ett uttryck av total lycka och stolthet innan han hade slängt sig runt mammas hals i en stor varm kram. Härliga ungar. Och vilket citat sen. Love it.
Först tänkte jag på ovanstående emaljskylt som ni ser sitter i vardagsrummet. Den anser jag vara ett av mina bästa köp, men sen så slog det mig att huset som skylten sitter i förstås är mitt absolut bästa köp. I hela mitt liv.
Jag har ju faktiskt köpt ett hus i de charmigaste av områden, ett grönt trähus med vita knutar och röda fönsterspröjs. Ett hus där trägolven knarrar och trappen skvallrar om 90 årig historia. Huset visar oss en själ som vrider och vänder på sig och vi trivs så bra att vi knappt kan tro att det är sant. Med en trädgård full av äppelträd, tidigare körsbärsträd och nu ett garage. Ett hus som saknar sina kakelugnar, har vattenburna element som knäpper och husknutar som vinden viner runt likt den skarpaste kurvan på en rallybana.
Jag tycker fortfarande att det är lite märkligt att jag är så pass vuxen att jag har ett alldeles eget hus tillsammans med min alldeles egna man och vår alldeles egna son. Gaahhaaa. Alla vuxenpoäng i världen hitåt tack!
Det är så fantastiskt att jag nästan måste nypa mig i armen mellan varven. Det bästa är att det är sant varenda gång jag nyper mig. Och tur är väl det så att jag verkligen tar tillvara och förvaltar mitt bästa köp så att jag kan ha det till döden skiljer oss åt. Minst.
Imorgon ska jag berätta om hur jag skulle vilja se ut om jag fick önska, hur tror ni jag vill se ut? Haha. Fundera på det ni under tiden som jag går på dejt med min man. Men först ska jag busa lite mer med kidsen på jobbet.
Hej hopp!
