Hembygden

Allt som oftast åker ju Frank och jag till min mamma och pappa, äter god mat och sover middag. Så även idag. Det bjöds på torsk med potatis och äggsås, mumsfilibabba. Men innan jag tog mig en powernap gick vi en sväng runt svunna tider, skulle vi väl kunna säga.

Mamma drog vagnen över åkern och vi förundrades över trasslet som tagit över en lyktstolpe, nybyggnationen och solens varma ljus i de kyliga vindarna.  Jag påmindes om springet när vi lekte röda-vita-rosen, fotbollsmatcherna när jag var målvakt på mellanstadiet och gatorna där kompisarna bodde.

Fick syn på färgglada klädnypor som likt ett notblad lyse upp bakom en buske, mamma trodde att melodin som spelades var ”vi går över daggstänkta berg, fallera” jag hörde inte riktigt men tyckte att det lät rimligt.

På sidan av en trädstam hängde ett hjärta och dinglade, eleverna var på väg hem från skolan och i mammas och pappas trädgård välkomnade fasanen oss i motljus…

Samlarnörden

Ni som känner mig vet ju att jag har pryttlar högt och lågt och är inte sen att klättra upp på en container om jag ser något intressant som sticker upp. Det här med att saker ska kastas när de kan få kärlek hos mig, är ju som ni hör, korkat. T.ex. så byter de ut gatskyltarna i området nu, så några sånna är väl bra och ha som pynt i garaget, tänker jag.

Men ovanstående samling är av finaste sort och inget jag har hittat i en container. Det vore ju förvisso en riktig skatt om jag lyckats med det. Men de flesta har jag köpt för alldeles egna pengar och några har jag fått. Den senaste fyndade jag på Blocket. För nu är det si som så att de jag vill ha är antingen de färger som producerats innan och som då bör fyndas på diverse andrahandsmarknader eller så är det färger som jag ännu inte vet finns. Eftersom Iittala Marimekko kommer ut med minst en färg per år, eller vartannat, om jag inte minns fel. Det händer hur som helst att det pluppar upp nya färger. De första skålarna lanserades 1965 och fanns bland annat i färgerna grön och cobolt. De som kom ut i år var dock alldels för lika föregående för att få pryda hyllan, förutom den laxrosa. Som sagt.

Så, samlarnörden letar vidare. Sorterar och dammar av mellan varven och glädjs åt alla finfina skålar i regnbågens alla färger. Vissa kräver dock sin rätta dager för att visa upp sin kulör. Och som ni ser får det plats fyra till nu, nu när den tokfina turkosa har fått plats på den blåa hyllan.

Och för mig själv, skriver jag upp följande så jag vet vilka färger jag har…

Sand * Purpur * Röd * Rosa * Granat * Rosaoliv * Riobrun * Laxrosa * Gul * Frostad * Klar * Syrenlila * Lila * Plommon * Grå * Svart * Cobolt * Ultramarinblå * Turkos * Havsblå * Ljusblå * Vattengrön * Äppelgrön * Grön * Oliv * Mossgrön *

Som sagt. Samlarnörd. Galet. Galet fint.
Hej så länge!

Hyvelbänken

Jag har för mig att jag berättade om den gamla hyvelbänken som vi fick av mamma och pappas bekanta, en hyvelbänk som jag trodde skulle bo i garaget men som visade sig vara mycket bättre som grillsidekick. Nu får ni ser hur den ser ut. Med udda handtag på lådorna och rostiga detaljer, patina när den är som bäst, alltså.

Nu står den godningen på verandan och väntar på våren. Så himla synd att det ska bli vinter nu bara, visserligen kan vi ju grilla ändå, men jag vill inte att hyvelbänken ska bli förkyld på grund av snö och regn på tvären, så en pressning på, gå i dvala och sen hej våren. Der blir bra.

Men jag ville ändå visa er den. Visst är den fin?
Och persiljan, den håller fortfarande ställningarna i odlingsbänken.
Hyvelbänk, odlingsbänk, målarstänk…
Yeah well.

Just nu…

Här bakom mig i mörkret ligger Frank i sin retrovagn och snarkar. Vi har precis varit på babycafé, tog fel på dag och fick vara med lite mindre bebisar. Roligt att få vara äldst och rörligast tänkte Frank, körde hela registret och knoppade in på vägen hem efter en och en halvtimmes stoj med Vincent. Frank får berätta mer om det senare.

Hur som helst så har det varit lite tyst här några dagar, ni kanske undrade om jag drog mössan över huvudet och tryckte på paus. Det hade förvisso varit skönt, men tyvärr inte gångbart en längre stund. Så undertiden som det händer hemskheter i världen och precis bredvid så har vi försökt vara som vanligt och nu känner jag att jag har lite mer motivation. Kanske inte för att fiska upp muskelknutten ur flingpaketet, men åtminstone ta mig i kragen och tänka positivt när mörkret kryper på och november känns som den längsta månaden på året. För som sagt, det här med att vara en trött småbarnsmorsa, det är verkligen inget att klaga på. Inte alls.

Så nu hoppas vi på nya krafter, med eller utan tröttmössa. Snart kommer säkert inlägg om en hyvelbänk, ett förråd, det där garaget, helgens aktiviteter och lite annat smått och gott. Bäst att passa på så länge Frank sover. Så att säga.

Kram så länge!

Mössrapport

Och då snackar vi inte aulan som blev gäststuga. Nej, skärp er! Huvudbonad.

Ett jäkla tjat om mössor nu, ni som följer mig på Instagram är ju redan med i matchen, men för er andra ger jag er en längre harrang. För att pigga upp mitt dåliga morgonhumör åt jag inte bara kanelbulle till drop-in-fikat på kontoret klockan 04.30 härom dagen. Nej, jag plockade även fram mina skäraste skor, min rutigaste väst och åkte till Stadium och köpte mig en tokcerise mössa. Nog för att jag tycks ha mössor av olika karaktär, så har de flesta fått målarfärg på sig eller är som sagt av det tröttaste laget. Så nu rådde jag bot på det. Lätt som en plätt.

Och den där tokrosa mössan, den är förbenat skön, dessutom kan jag gömma min kalufs i, perfekt. Och på lappen stod det ”wear for nuns & knockouts” och eftersom jag inte är nunna så går jag väl under det andra klientelet. Ha. Right back at ya!

Det var väl det. Så om någon bagare eller annan morgonpigg vill komma på drop-in-fika så är det öppet varje dag mellan klockan 04.00 och 06.00.
Hjärtligt välkomna!

Tröttmössan och latmasken

Den där tröttmössan alltså. Jag som hoppats på att få en muskulös kropp i flingpaketet, istället fick jag en latmask i vällingburken med en grovstickad tröttmössa som tynger ner hela härligheten. Jag förstår ingenting. Här har jag hittat fyrklöver och tuggat i mig och önskat hela sensommaren och så får jag en tröttmössa. Vem är det som skämtar aprillo med mig?

Det är ju liksom inte jättelänge kvar till jag ska trassla in mig i nyårsblåsan, visserligen inte så många kilon heller, men i den här takten, ja, då händer ingenting. Inte på någon front. Skönt för visso att vara soffpotatis, men kom igen. Jag visslar med näsan och tror att Frank vill mig nåt, andas lite rossligt och uppfattar att det är något fel på bilen och snyter mig för att visa hur en elefant låter.

Om vi säger såhär. Det var inte riktigt så jag hade tänkt mig. Jag tänkte såhär. Skruva tillbaka klockan. Perfekt. Lura Frank och sova lite längre, pinna till gymmet och bli stark, äta nyttigt och vara pigg som en mört. Som simmat bört. Att den har. Frank tänkte såhär. Åh, skruva tillbaka klockan, gå upp i ottan, spela mamma ett spratt, busa i två timmar och sen somna om en sväng. Låta mamma äta marängtårta till frukost och Ahlgrens bilar till middag. Låta henne gå på sparlåga och ta ett varv runt kvarteret när solen är på väg ner…

Så. Ja. Är det bara jag som fått den där latmasken och tröttmössan eller är det årstiden och min ringa förkylning som tillåter mig att sova i sparkdräkt och huttra om kvällarna?

Hur har ni det och var finner ni er höstenergi?

Lördagsbestyr

Jomenvisst blev det en alldels utmärkt knytmiddag. Nog för att jag donade från klockan fem på morgonen och prioriterade ett städat hem och ett något piffat face framför en powernap i soffan.  Och ja, visst är det dumt att städa innan gästerna kommer med tanke på att det ser minst lika illa ut dagen efter, om inte värre. Men det hör ju till.

Vi hade det förbannat trevligt i alla fall. Blev en rackarns massa barnsnack och förlossning och allt därtill. Huva. Jag skrattade så att jag fick massera skrattrynkorna innan läggdags, blev mätt så att jag var tvungen att lägga mig raklång på kökssoffan framåt småtimmarna och åt en flicknäve chips till frukost dagen efter.

Middagen bestod av en västerbottenpaj till förrätt, valfritt grillat kött, potatisgratäng, hemmagjorda såser och en supersallad till varmrätt och den godaste av godaste vita chokladmoussen till efterrätt. Mumsfillibabba! Och så lite bubbel på det.

Frank var hos farmor Rita, vilket kändes som ett otroligt bra val. Annars hade det nog varken blivit ett städat hem eller ett piffat face. Och vi hade omöjligt kunnat vara uppe och snicksnacka till klockan 01.00, med tanke på att den välbehövliga sovmorgon i sånt fall hade uteblivit. Men nu fick vi sova ut. Tacksamt värre. Och så jäkla skönt.

Nästa partaj lär väl bli i det rackarns garaget som närmar sig slutspurt. Men till dess ska jag försöka kasta tröttmössan på hyllan, döda latmasken och snyta ur förkylningen…

Tack kära vänner för att ni kom och förgyllde vår lördag!

Tanke och handling

Mellan tanke och handling hinner solen försvinna bakom den gråa dimman. Tanken var en morgonpromenad för att fånga de rosa molnen, ta kort på illröda rönnbär som skiljer sig från mängden och enstaka äpplen som envist hänger kvar. Men tröttmössan och morgonbestyren drar ut på tiden, trots att Frank tyckte att det var lämpligt att stiga upp klockan 04.00. Visserligen somnade vi om efter en och en halvtimme, men bara i sisådär 40 minuter. Livet som småbarnsförälder. Joråsåatt. Tips på hur vi ska få honom att sova längre, någon?

Hur som helst så blev handlingen en promenad i det gråaste av landskap, småbåtshamn och dova toner. Friskt och skönt trots ihållande snuva. Utegymmet stod på sin plats, tomt och redo för starka motionärer. Jag kände mig allt annat än redo, bort med snuva och fram med ljusterapi så är jag nog där snart igen…

Nåväl. En morgon mellan tanke och handling är ändå en skön start på dagen även om det känns som ett skämt att gå upp så förbenat tidigt. Tacka vet jag den ursköna sovmorgonen som vi fick i söndags. Mer om det senare. Nu ska jag fixa lunchburgare till min älskade familj.

Hej så länge!