Mamarazzi på stan

Egentligen skulle inspirerande E och jag ta en hyfsat rask promenad och prata ikapp oss om varandras tillvaro, men istället blev det en fotografpromenad i snigelfart runt slottet. Inte tokigt alls, aningens kallt bara med tanke på att slutartiden för ovanstående kvällsbilder uppgick till 30 sekunder vardera. Borde kört tabata för att hålla värmen, men äsch, snart är tårna med i matchen igen (tabata är en träningsform där man gör en övning i 20 sekunder och sedan vilar 10 sekunder och sen upprepar man det till svetten lackar).

Innan jag gick hemifrån sa Jocke ”var försiktig nu och är det någon som vill ha kameran så ge dem den bara, för pengar har du ju inte”. Mycket riktigt särskilt rik är jag icke men jag har en bra kamera och en känsla för bilden, som ni vet. Jag har dock ingen känsel alls i tårna längre, men jag har kvar kameran. Allt för konsten förstås.

Och nej, jag är ju inte direkt ute på stan och ränner, så nog tyckte jag kanske att det var en olämplig kväll att fotografera när de första vi mötte var ett gäng poliser som cirkulerade i diverse fordon och insikten om att det tydligen är gänguppgörelser lite här och där slog mig. Sen när ett kärlekspar dessutom åt upp varandra innan de fortsatte sitt råhångel på passagerarsätet i en mindre lastbil kände jag att det blev för mycket för tant. Först gangstervarning och sen mjukporr på öppen gata. Men lite spänning i vardagen vill jag ju ändå ha.

Så när andra tog fram kameran och gjorde nyhetsreportage om gangsters med polisbilarna i bakgrunden stod Erika och jag med stativet på en refug mitt i vägen och nördade oss, dokumenterade bilarnas lysen och stadens julbelysning helt ointresserade av övrigt light pådrag.

Väl vid slottet fick jag syn på en cykel, slängd i vattnet och nästan osynlig i mörkret, men med rätt inställning på kameran så blev det banne mig riktigt bra bilder på den stackars cykeln. Så här med har jag alltså tagit mitt fotograferande ett litet steg längre, stativet och jag vågade oss upp på stan på kvällstid och jag tycker vi samarbetade på bra där.

Nästa gång ska jag ta på mig mina bästa vinterkängor och gå en lite längre tur tillsammans med Erika, för nörda själv i mörkret det gör jag inte. Men roligt var det. Nu hoppas jag att tårna ska tina och att jag får lite skönsömn innan nattgroggen ska blandas till Frank.

Sov gott raringar eller god morgon!

 

Frank på genrep

Hej alla godingar!
Nu har jag krupit in på mormor och morfas kontor, hoppat upp i stolen och loggat in här på mammas blogg för jag måste ju berätta för er. Jag är nämligen på generalrepetition av mitt nya nattis och dagis, pluttis och nuttis. Gullegull. Nej men på riktigt, på måndag ska tydligen mamma börja jobba och ta hand om andra barn, låter obegripligt i mina öron men hon påstår att det är nödvändigt för att få livet att gå runt. Yeah well säger jag och tittar skeptiskt på henne.

Men okej, det får jag uppenbarligen gå med på. Det bästa av allt är förstås inte att jag ska vara hemma själv och leva rövare med Wilma, även om hon är gammal nog att ta sitt ansvar så drar hon ju bara så fort jag vill klappa henne och dra henne lite i svansen, dåligt, så för säkerhets skull har mormor och morfar fixat dagis åt mig. Hur schysst är inte det? Typ, för schysst.

Och inatt sov jag över här, det ska jag nämligen göra sen också två nätter i veckan, så att mamma och pappa får sova ordentligt och så att jag håller ordning på mina rutiner, främst därför. Och generalrepetitionen är felfri, so far.  Och det är verkligen roligt här, de har små mycket saker att titta på, jag har fått en ny gåvagn för den andra är hemma hos mamma och pappa, morfar har fixat en låda med konstiga saker som jag får leka med och mormor lagar ju jättegod mat, så jag kan inte ha det bättre.

Plus att de typ har en Autobahn på parketten för småttingar som mig, det är bara att springa och krypa hit och dit. Aja. Nu ropar mormor, jag ska tydligen vila lite så att jag inte får fyrkantiga ögon.

Puss och kram så länge!

 

Nya vanor

Jag hoppas innerligt att det är nya vanor som är på gång, för efter förra veckan då Frank drabbades av den där febern så har han nämligen bjudit på sovmorgon varje dag. Visserligen har han sovit hos oss några nätter, sparkat oss i ryggen och skallat mig så att jag har fått ett uns av en blåtira, men vi har ändå fått sova till 6.30 isch. Det är en betydlig skillnad mot innan och väldigt tacksamt.

Jag ska förmodligen inte ropa hej än men jag hoppas att det fortsätter på det här viset för då känner jag mig så pigg att morgonpromenader kan bli än mer vardagliga inslag än innan. Nu tycker ni säkert att jag inte gör något annat än att vara ute och gå på morgonen, men jodå, jag är väldigt lat mellan varven också. Och ligger som en slöfock på golvet medans Frank visar mig allt han kan tänkas peka på.

Så idag tog vi en annan runda, genom Wadköping och förbi Stadsparken innan vi gick hemåt igen och tittade in det ståtliga gamla vattentornet vid sjukhuset. Jag blev varse att det är okej att pynta fram julen och funderar på att pipa ner i källaren omedelbums och rota fram lite tomtar och troll.

Så får det nog bli. Ja just det, jag har bakat en förbannat god saffranskladdkaka också, men den är redan slut så jag ska nog veva ihop en till. Vattnas i munnen när jag tänker på det, receptet hittade jag hos Katta. Mer om det senare.

Hej så länge och trevlig tisdag!

 

10 månaderskollen

Bilderna är från när Vincent och jag senast var på öppna förskolan, på onsdag ska vi nog dit igen och lattja och på torsdag ska vi till bibblan och kolla läget. Jag som älskar böcker. Yes asså!

Min mamma kanske är lite fjantigt men hon och jag hade ju tränat på att jag skulle visa alla mina skills när jag kom till min barnmorska idag, därför fick jag ha på mig skor och gå så mycket som jag bara orkade. Förstås höll jag mamma i handen, annars hade jag inte kommit så värst långt, men jag kan om jag bara håller i en hand. Fast det räckte inte för att bli godkänd, jag klappade även händerna och spände musklerna för säkerhets skull, sen pekade jag och sa ”tittadä” till typ allting inne i det där rummet, min pekfingervals är ju sen gammalt.

Och så fick jag sätta mig på vågen för att jag var för lång för att ligga i det där diket eller vad man ska kalla det. Vågen visade 9390, det får väl duga. Mamma tycker ju att jag börjar bli tung som en juniorsumobrottare, som om hon vet något om det. Men äsch, snart 10 pannor kärlek alltså. Och jag är 74,5 cm lång. Inte illa, inte alls illa. Så jag blev mer än väl godkänd, snacka om att mamma är mallig.

Hon blev så mallig att hon lät mig gå från barnmorskan till bilen. Helst ville jag stanna vid varje löv och plocka upp dem och stoppa i munnen, av någon konstig anledning fick jag inte göra det. Stanna gick bra men inte resten. Och vet ni vad jag såg, jag såg en hel rad med cyklar, det var så spännande att jag inte ville gå därifrån. De hade lysen och reflexer och klistermärken och en massa jag kunde peka på. Mycket intressant. Till nästa gång jag ska dit får jag nog utöka mitt ordförråd lite och gå för egen maskin, men det ska väl inte vara några problem, har ju två månader på mig.

Nu är vi hemma igen och jag måste vila lite efter dagens uppvisning. Förresten så konstaterade mamma och pappa att jag hade haft 3-dagarsfebern, därav utslagen på kroppen. Så nu vet ni det, faran är avblåst och jag mår bra förutom att jag är snuvig.

Nej nej, jag har inte fått några tänder än men tuggar som om jag hade minst en hel tandrad. Det kommer sen, kan ju inte hinna med allt på en gång…

Tjolahopp!

 

Isig morgon

I morse gick Frank och jag en sväng runt Rävgången och fick syn på isen som börjat ta ett fast grepp om sjön. Några domherrar flög förbi och solen gav skogen ett varmt sken. Med raska steg och en skrattande Frank fick jag i alla fall fram kameran vid några tillfällen, jag måste ju så att säga spara på värmen i fingrarna. Men skönt  var det i vanlig ordning.

Och nu är vi hemma igen med rosiga kinder och redo att ta oss an den här måndagen. Så ni vet.

Hoppas att ni får en bra start på veckan!

 

Husets konst

Tänkte att jag skulle visa lite av husets konst, ungefär som husets vin upplandad med andra rariteter och nytillskott. Jag är som några av er vet uppväxt i ett otroligt kreativt hem där jag knappt vet vad det är för färg på väggarna för att det hänger konst högt och lågt. Mina föräldrars samling av olika konstnärer är gedigen och jag törs nog inte säga hur många tavlor de har hänger uppe. Med andra ord är det inte så konstigt att våra väggar börjar kläs med diverse skönheter. Och inte bara med mina och pappas verk.

Men här samsas egna färgglada konstverk med skatter från diverse andra konstnärer. Och nu även en alldels egen tavla av Emil Öhlund, den andra som vi har är som bekant min brors men som vi förvaltar under tiden som han gör stordåd i London.

Och den här är egentligen en julklapp från mor och far, men hur roligt är det att vänta till jul. Liksom.  Särskilt när november är så dystert, då vill man ju bara liva upp tillvaron med vansinnigt snygga tavlor. Så innan Emil blir alldels för känd så passade vi på att beställa en tavla. Ser ni att det är vi, ett urtjusigt bröllopskort. Med en svävande Frank i mitten eftersom han vid bröllopstillfället inte riktigt fanns. Jag är fantastisk nöjd. Nu är bara fråga var i huset tavlan ska få hänga. Kanske att det blir en ny tavelvägg ovanför TV:n, den väggen är nämligen tom än så länge.

Och som inte det vore nog så har jag även utökat vår konstskatt med ”gryningslamm” från Sofi Kotz. Annars är det nakenfisar och djur som jag har gjort, bredvid donnan med simfötter är det verk från Anton Hjärtmyr, Anna Ström, Ted Ström, Stig Olsson och Åsa Södergren. Den stora gråa tavlan har Caroline Näslund gjort. Om ni undrade, och undrar ni annat är det bara att hojta till vet ni. Vill ni se mer av mina verk så är det bara att kolla in min portfolio.

Nu blir det någon slags söndagsmiddag.
Hej så länge!

 

Kompenserar mörka november

Alltså. Jag skulle ju pärla armband för glatta livet förra lördagen. Det gick jättedåligt. När farbror Räv och jag kom dit strax efter 12 var pärlorna slut och lokalen fullproppad av pärlande hjältar. Typsikt också. Fast bra förstås att det kom så många och gjorde armband. Nu har jag i alla fall köpt ett.

Och det där självporträttet med mustaschen blev sålt för en femdundring, och jag bestämde att hälften av pengarna ska gå till mäns hälsa och hälften till kvinnors, jämställt och bra. Så när mörka november lurar runt knuten så ägnar jag mig en gnutta åt välgörenhet och drömmer mig bort till Öland och våren, ljuset och fåren…

För er som undrar så beställer man armbandet här och om ni har någon movembergrej på gång så kan ni läsa mer om det här

 

 

Frank och gåvagnen

YouTube Preview Image

Jag har varit skapligt hängig några dagar men nu känner jag mig mycket bättre, förutom att jag har något slags utslag på kroppen, men det lär ju försvinna inom en snar farmtid om inte annat så ska jag till barnmorskan och kolla läget på måndag, vanlig kontroll ni vet.

Och idag är jag 10 månader på pricken, det firade jag med att visa mamma, morfar och mormor att jag kan gå med gåvagn. Det har jag aldrig gjort innan, men jag tänkte, kom igen hur svårt kan det va? Det var ju skitlätt, jag bara sprang iväg. Och blev förbannad när jag inte fick gå själv och när mamma var tvungen att vända på vagnen för att vägen så att säga tog slut. Mormor var lite orolig men det gick ju hur bra som helst. Och ni ser ju nu med att jag kan, trots dålig kvalitutta på filmen. Som tur var hade morfar lastat vagnen med tunga stenar och en Alfons som tappat brallorna, vilket gjorde att det var bra tyngd i kärran så att den inte bara åkte iväg av sig själv. Bra där morfar. Det hade inte gått utan Alfons.

Så nu vill jag helst bara gå med den, tyvärr har vi ingen hemma, men då har jag provat gå alldeles själv. Mitt rekord hittills är två och ett halvt steg, sen fångade mamma mig. Men dra mig baklänges vad roligt det är att kunna själv. Ska vi slå vad om att jag kan gå innan jul, är någon med?

Oavsett så tränar jag flitigt varje dag, fast mest går jag förstås med mamma, men det räcker att hon håller mig i en hand, sen pinnar jag iväg med mina små ben. Fullfart framåt håll tät bakåt.

Yeah well. Nu ska jag bada med pappa, han har nämligen bestämt att han ska ha en innekväll, vilket vi tackar ödmjukast för. Han får gå ut i garaget imorgon istället. Jajamensan.

Hej då så länge raringar!

 

Förkylningskonstateranden…

Både Frank och jag är förkylda. Frank har dessutom feber och vaknade varm som en kamin imorse. Lilla gubben. Nu sover han igen, i liggdelen till vagnen. Han ligger här bakom ryggen på mig och sussar och jag tänkte hålla mig vaken, slösurfa och rapportera lite om tillvaron under tiden. Dagen till ära har vi dessutom kört en sådan mönstermix på våra kläder att man blir lite yr i huvudet bara därför. Randigt och rutigt, hit och dit. Ungefär som bacillerna i kroppen kan jag tänka mig, ingen ordning på någonting.

Det, det där emot är ordning på är kiosken, den har bommat igen tillsvidare. Och utan protester från min hängivne stamkund, det måste ändå ses som en seger. Inga konstigheter. Nu blandas det bara drinkar i tid och otid, vilket känns helt okej.

En annan grej som det är ordning på, det är pottbestyren. Nog för att jag kan verka tjatig nu, men det är fasen bland det bästa med Frank och även mitt bästa tips till andra småbarnsföräldrar. Sätt krabaten på pottan så fort hen kan sitta ordentligt. Jag kommer inte ihåg senast vi hade en bajsblöja. Hur skönt som helst. Sen får som sagt framtiden utvisa om det har någon betydelse på själva avvänjningen av blöja, men det här känns ju som ett steg i rätt riktning.

Och till sist, något som det inte är ordning på. Kommentar på inläggen. Nog för att jag skriver oavsett, som ni märker, men är det inte lite humor att ställa frågor utan svar, typ som Jeopardy utan deltagare, bara en hängiven Magnus Härenstam som skriker ut frågorna till publiken, men de sitter knäpptysta. Och blogglovin, hur gulligt är inte det, att jag har en följare och så sitter hundra andra bakom en stubbe och lurar. Det är roligt det här.

Och ja, nog är det sista skrivet med en gnutta ironi, för jag kommenterar inte heller jämt men jag är verkligen nyfiken på vilka ni är som sitter där bakom stubben och lurar, någon som vill avslöja sig?

 

Garaget levererar

Eller det är förstås inte garaget som levererar, det är ju Jocke. För nu har garaget fått agera garage för båda bilarna, och det fungerade utmärkt. Så klart. Det bästa av allt var att de hade fått vinterdäck när de kom ut där ifrån. Alltså min man, han är så bra så jag får dåndimpen!

Så nu mina vänner är det en elektriker hitåt, sen är vi i hamn. I hamn som att garaget är färdigt för både bilar och inredningsfix. Gött mos. Jag ser förstås mest fram emot graffitiväggen och att få trycka på fjärkontrollen till porten. Lyxigt värre.

Så, efter snart exakt tre månader så har vi ett färdigt garage, det du arga snickaren. Handtaget är på plats, som ni ser, vi isolerade taket fast vi från början hade tänkt spara det och så gjorde vi en vind med möjlighet till förvaring, därav ett lönnfack i taket. Sen vore det ju förstås fint om hela garaget blev vitt invändigt, så frivillig målare med färgspruta är också hjärtligt välkommen.

Men nu är ju huvudsaken att vi kan köra in bilarna innan snön kommer, vilket också var mitt mål. Och jösses vad jag längtar till kvällar med Jocke inne i huset och inte inne i garaget. Eloge till ensamstående föräldrar säger jag bara.

Det var det för nu…

 
1 av 3123