Tvättstugedrömmar

Inspirationsbilder från; Marrakech Design, The Souk Machine och Blocket.

Den där tvättstugan. Ni fattar hur fin den kommer bli va? Nu ser det ju ut som ett bombnedslag. Där samsas ett gäng biostolar, två trampbilar för framtida race, två loppisfyndade fåtöljer av bästa sort, en gungstol, farfars snygga soffbord som borde få en hövligare plats och så tvätten. Och tvättmaskinen står där på sniskan och skäms över sitt stökiga rum. Det är inte schysst. Jag vet. Bild på det kan ni glömma, men tänk skrotnisse plus ovanstående föremål så är ni i närheten.

Men inom en snar framtid ska det bli ändring på det. Fast det är lite av ett hästjobb. Förvisso kan ett garage och en helrenovering av övriga huset ses som ett hästjobb, men det här. Det är inte jätteroligt. Just nu är golvet en betongplatta som skulle få experten på fuskbyggarna att bli åksjuk när han satte ner sin dank för att kolla lutningen, väggarna är som sig bör i en källare, lite sisådär. Putsen har släppt lite här och där och för att få väggarna snygga ska det knackas bort befintlig puts och sen kastas på nytt. Golvet ska få ett lager av flytspackel och så småningom ett hopkok av Marrakechplattor.

Och där är jag nu. Varför börja i rätt ände när man kan börja fynda plattor på Blocket redan nu. Och med hjälp av goda vänner är de första partierna snart i vår ägo. Så i mitt huvud är väggarna vita, kanske även de kaklade i vitt. Golvet är som ni förstår enastående vackert och virrigt och den övriga inredningen vit och svart. Det kommer bli förbannat bra. Vilket år som helst.
Tvätta just nu är nämligen mitt hatgöra. Men det visste ni kanske redan.

En hjältekraft

Ni ska inte tro att vi själva har lagt prioritet på att få ner äpplena från träden när garaget står på andra sidan huset och skriker efter färdigställning. Nej. Tyvärr. Men eftersom pappa Pohlman sällan kommer hit och bara sätter sig på soffan så gjorde han en hjälteinsats både för oss och äpplena, strax innan kölden kom. Det blev några lådor och nu alltså en herrans massa must.

Och i skrivandes stund har jag precis kopplat in (det lät ju avancerat, stoppat i kontakten) en frys i källaren som högljutt och konsekvent piper för att varna om att ännu är det inte kallt nog att fylla den med godsaker.  Jag hoppas att det är därför, så att den inte sprängs eller rentav kommer att fortsätta pipa i all oändlighet. Då blir jag ju galen. Och måste dricka upp 20 liter must inom loppet av en vecka och stänga av frysen. Men den blir nog kylig nog snart.

För såhär kan vi inte ha det, då är det nästan som att jag går ut i bilen och sätter på mig säkerhetsbältet bara för att få slut på pipandet. Ha. Galen. Sa jag att jag blir galen…?

Odens äppelmust

Först vill jag bara deklarera att den där eftermiddagsvilan slog nya rekord, tror jag drämde till med tretimmars skönsömn under tiden som farmor Rita hade koll på Frank och Jocke och Janne fick fason på garageporten. Tack så mycket för det familjen. Och ja, jädrar vad gött det var att sova.

Nästan lika gott som att dricka färskpressad äppelmust gjord på våra egna äpplen från trädgården. Vår trädgård alltså, inte från Carl Strömbergs äppelgård, även om det var där som vi mustade. Döpte de precis till Odens äppelmust. Tydligen. Sedärja.

Tänk att det kan bli så rackarns gott bara genom att mosa en herrans massa äpplen och sen bara tappa upp på flaska. Prova det. Sen behövs det tydligen någon slags bearbetning för att musten ska hålla sig längre, men det får jag ta reda på inom en snar framtid. Till dess dricker vi den huxflux rakt upp och ner bara. Och det kittlar dödsskönt i kistan.

Så trots att jag nästan tappade tårna av köld så hann vi få ihop ca 30 liter must, gå ett varv bland de olika äppelträden, värma mig en millisekund vid elden och önska att jag hade ullstrumpor istället de där dåliga strumporna som inte värmde en gnutta. För hade jag haft ullstrumpor, då hade vi minsann stannat kvar och ätit grillade äpplen med kanel och socker. Det får bli en annan gång.

Sugen på Odens äppelmust någon?

Första snön

Igår vid den här tiden var Frank och jag på väg hem från vår morgonpromenad. Vi gick ut strax innan klockan sju, speglade oss i vattenpölarna och slirade på de hala löven på väg mot Rynningeviken för att kolla in landskapet med ett tunt täcke av snö. Den första snön.

På vägen mötte vi den skygga räven som i ett ögonblick stod och sirrade på oss hundra meter bort men sedan vände in i skogen igen. Annars var det bara vi. En traktor vars förare kanske tagit sovmorgon eller bara insett att det där med att böka i hagen en dag som denna var onödigt och utförde andra sysslor. Vad vet jag.

Jag vet i alla fall att det var kallt så in i norden. Om vi jämför med andra morgnar. Och nej, självklart var inte snön någon överraskning. Pappa Pohlman bär upp sitt namn med stolthet, det ska ni veta. Så trots både handskar och lovikkavantar tappade jag känseln i mitt avtryckarfinger och min annars ganska kvicka förmåga till att dokumentera försvann. Det där med Instagram var inte att tänka på om vi säger så.

Men det var vackert när solen kom upp över molnen, när änderna flög hit och dit och runt en liten bit och när isen hade tagit ett grepp om växterna. Fint när höstfärgerna värmer i kylan och isande när äpplena får en mössa av snö.

Och idag vid den här tiden har Frank och jag lekt en liten stund, vi har ätit frukost, han har somnat om och sover i vagnen på verandan, jag har målat garagedörren en sista gång och nu samlar jag kraft för nästa äventyr. Musta äpplen vid äppelgården. Och sen, sen ska jag banne mig sova middag så det förslår.

Då vet ni. Hoppas att ni får en fin lördag och frys inte i onödan.

Vilken natt

Eftersom Frank som bekant vaknar klockan fem (hur fasen kommer det bli när det blir vintertid?) och är i sitt esse så var jag otroligt trött igår kväll och somnade innan klockan 22. Superskönt tänker ni. Jo, förvisso, men då vakande förstås Frank både en och två gånger innan klockan blivit midnatt. Puh.

Okej, okej. Det är väl inte hela världen. Sen vaknade han igen och igen. Och emellan dessa igen hann jag drömma en mardröm. Dåligt. Jag vakande av att jag var superledsen.

Såhär var det. Jocke och jag hade tydligen haft det lite mysigt, sovit under bar himmel, eller under ett bord i en lekpark hemma i Mosås i alla fall. Romantiskt. Frank var hos mamma och pappa. På morgonen när vi ska gå upp innan alla barnen börjar leka i parken så är Jocke aningens konstig, en gammal klasskompis till mig från lågstadiet är helt plötsligt där och försöker få mig att förstå att det är något lurt med Jocke och att det varit det sen maj. Jag ignorerar förstås den informationen och tänker att allt är som vanligt.

Men då smyger sig sanningen fram, han har träffat en tjej på jobbet. Amanda. Och nu vet han inte riktigt om det är med mig han ska vara eller med den där donnan. Jag blir tokig. Heltokig. Så då måste jag träffa den där bruden och så ska jag ställa dem båda mot väggen, Jocke måste välja. Och ja, inför alla barnen och fröknarna i parken väljer han Amanda. För han är så hiiiimmmmla kär i henne. Svordomarna ekar över hela lekparken. Jag tar av mig ringen och kastar den i Jockes hand och springer gråtandes hem till mamma, pappa och Frank, beredd på vårdnadstvist och djävulskap. Åhh trubbel!

Ridå. Här vakande jag alltså av att jag snyftade som ett litet barn i sängen. Jocke undrade vad det var frågan om, jag berättade att han inte ville ha mig. Strunt sa han och somnade om. Sen när han åkte till jobbet sa jag kärleksfullt men bestämt att träffar du någon Amanda så ligger du risigt till. Ingen Amanda så lång ögat kunde nå och bevare mig väl, vi ska ju leva till döden skiljer oss åt. Minst. Och för att förstärka min titel som god fru gjorde jag kärleksfulla kantarelltoast till kvällsmat. Smaskens.

Så nu är det väl dags att sova igen. Frank får vakna bara jag slipper drömma mardrömmar och vakna av mina snyftningar. Trams. Drömtydning någon?

God natt.

Lillördagslyx

Pappa Pohlman och jag var som sagt till stugan igår för att kolla läget. Till en början tänkte vi att vi skulle ta upp båten, men det var en lite väl överambitiös tanke. Vi tittade på båten och på slänten den skulle upp för, konstaterade att det inte var värt mödan och gick och plockade kantareller istället. Förmodligen veckans bästa beslut.

Jag sa till pappa att jag bara skulle kolla mitt kantarellställe innan vi gick in och fikade, och där fanns så många kantareller att jag blev alldeles till mig, så då hämtade jag min käre far och så gick vi och plockade dem tillsammans. Precis som när jag var liten. Nostalgitripp de luxe så att kärleken la sig som bomull runt hjärtat. Familjemys när den är som bäst alltså.

Både pappa och jag skrattade lite när jag tog med en så stor bunke för att plocka lite av skogens guld, men se, det var ju en himla tur annars hade vi fått lägga svampen i fickorna.

Och innan vi åkte hem dukade pappa upp fikat på en liten handduk med dalahästar, där serverades det hembakat av alla de slag, lingonbröd med ost, småkaka och vaniljbulle till en lagom varm kopp honungsvatten. Har jag sagt att det ska vara gott att leva?

Snacka om lillördagslyx. För sen när vi kom tillbaka till mamma och Frank fick jag dessutom sova nästan två timmar och på kvällen gjorde jag svampsås till kött och klyftpotatis. Dra mig baklänges vilken solsidanstatus. Ha. Och jag har svamp kvar till kvällsmackor. Yes asså.

Och stugan, den var så fin och kärleksfull att jag hoppas att vi kan åka dit snart igen, så fort garaget inte tar all vår tid. Så då vet ni. Nu ska jag fantisera vidare om en tvättstuga innan Frank vaknar från sin förmiddagslur.
Hej så länge!

Franks första bortamatch

Frank här. På tal om hjälp så är det ju inte bara mormor och morfar som jag hälsar på titt som tätt, min farmor och extrafarrfar Janne kommer ju hit lite då och då och i lördags när de kom hit så passade jag på att följa med dem hem. Jag vet inte riktigt vad mamma och pappa hade i kikaren men jag var redo att ta mitt liv till en ny level. Sova borta.

Ni vet, stora killen, coola killen, krypa iväg, resa mig upp mot allt som är möjligt, peka och säga dä, dä till allt, de banorna håller jag ju på och tragglar med hela tiden, så ja, jag ville vidga mina vyer. Inga konstigheter egentligen även om mamma och pappa packade så att det såg ut som om jag skulle flytta hemifrån, då tänkte jag att någon måtta får det väl vara, jag kommer ju hem imorrn. En hockytrunk, resesäng, vagnen, pottan och resten. Ni kan ju tänka er själva, hade jag varit tvungen att ta en väskvagn på en flygplats så hade jag inte synts bakom vagnen. Jisses.

Hur som helst. Jag trivdes bra där hos farmor och Janne. Så klart. Men inte sov jag särskilt länge i min extrasäng. Farmor ville förstås gosa med mig, trodde hon ja. Istället körde jag mitt massageprogram som går ut på att sparka närmsta bästa i ryggen, okontrollerat i sömnen och i spridda skurar under en hel natt. Alltså, jag sover ju. Hallå, jag gick ju på babymassage, vad trodde de, att jag bara skulle ligga still och ta det chill. Pyttsan. Jag har hört att man bearbetar sina dagliga upplevelser på natten. Jo, jag tackar ja.

Yeah well. Jag klarade i alla fall den banan, sova borta. För även om farmor inte hade sin bästa skönhetssömn och fick sova på sniskan så sov ju jag och dessutom vet jag att mamma och pappa hann med en hel del jobb på diverse byggen som de sysslar med.

Så nu vet ni. Jag kan sova borta också. Men inte somna om när klockan har passerat fem. För då vill jag klättra på mamma och pappa, klappa katten och berätta vad jag har drömt. Helst vill jag att mamma ska gå upp med mig och leka, det brukar gå sådär…

Bekräftelsetorsken törstar…

Foto: Karin Foberg

Idag fick Frank vara hos mormor och morfar under tiden som jag städade och sov en timme eller två. För det där med att Frank sov en hel natt förra veckan, det måste bara ha varit tur för nu vaknar han någon gång då och då. Och den där fighten tar jag inte själv så det får vara så en stund till, mer om det i ett annat inlägg. Återigen är jag bland de lyckligaste över att min mamma och pappa finns så nära, det är verkligen lyxigt för både Frank och mig. Tack för all hjälp.

Hur som helst. Så idag när Frank vaknade och jag absolut inte ville gå upp kände jag att jag behövde lite egentid. Som jag alltså ägnade åt städning. Låter kanske tråkigt att använda sin egentid till städning men ni förstår att jag blir aningens tokig om jag inte kan göra något som syns, Jocke är ju vansinnigt duktig med garaget men jag då…?

Bekräftelsetorsken törstar, kan vi väl kalla mig en dag som denna. Ha. Dessutom mår jag lite dåligt om det är stökigt och ostädat, dessvärre blir det ju det på ett kick så nu när det är nystädad och fint kan jag passa på att njuta ett ögonblick, för imorgon kommer det knappt synas i alla fall, att jag dragit runt med dammsugaren och moppat golven. Men nu, när ljusen är tända, Frank sover sött i sin säng, Jocke tittar på fotbollen och jag kurar ihop mig vid datorn, kan jag gotta mig åt att jag har gjort något som syns.

Nästan lika bra som på bilderna som Karin tog för Älskade hem. Fast nu är det förstås lite ommöblerat och annorlunda mot ovanstående bilder, men dessa bilder blev dock inte publicerade, fast är absolut värda sin plats i cyberrymden, tycker ni inte?

Förresten så ska pappa Pohlman och jag ta en tur till stugan imorgon och kolla läget, så kanske att hemmet håller sig någotsånär uppstyrt ett dygn till. Haha. Nu ska jag sova, så att jag är på bättre humör i morgon bitti när Frank är i sitt esse strax innan klockan fem. Joråsåattt…

Sov gott godingar!

Cupies UF

I dag på förmiddagen hade jag min andra träff med UF-företaget som jag ska vara rådgivare åt det här läsåret, vi sågs för att fixa fotografering och jag erbjöd dem min hjälp. Och nu kan jag förstås inte komma undan längre med deras produkt, den kittlar fortfarande dödsskönt i kistan. Kan ni gissa vet det är?

Med tanke på företagsnamnet och bilderna så kanske det inte är så svårt att lista ut. Det går nämligen att baka en brownie i en kopp under minuten. Imponerande eller hur? Företaget heter ”Cupies Uf – 40 sekunder till fika” och är i full gång med att starta upp sin business, de skriver affärsplan och funderar på förpackning och marknadsföring, jag hjälper dem med det jag kan och skickar vidare lite till Erik, den alltid lika hjälpsamma webbmastern, som inom en snar framtid har trollat fram en hemsida.

Och produkten då? Tjejerna har satt ihop en browniemix som sedan blandas med lite olja och lite vatten och så vips in i mikron i 40 sekunder, sen är det bara till att moffa på grädde eller glass och fikat är färdigt. Och det blev verkligen gott, sött och smaskens. En perfekt portion för vilket fikatillfälle som helst. Och innan hemsidan är igång så kan du följa deras arbete på Instagram, sök bara på cupiesuf.

Blir du sugen?

Trams

Det här är bara ren och skär trams, eller nej, rött och skärt trams. Men jag ger er det ändå. Mensen och det dåliga humöret kommer krypande i mitten på månaden och lika överraskad och irriterad blir jag varje gång, ungefär som när den första snön kommer och alla, nästan alla, inte pappa Pohlman förstås, säger hoppsan, svär lite grann och undrar var de där plog- eller saltbilarna håller hus när man bäst behöver dem. Själv undrar jag var chokladen är, den funktionella tvättstugan och det glada humöret.

Jag vet ju att mensen kommer och att det inte är något att bli ett dugg irriterad över, men jag tycker ändå att det är ett jäkla hittepå. Jocke undrade om jag var förbannad på honom, absolut inte, det är bara den här mensen, då kommer liksom det andra på köpet. Bristen på det goda humöret och det akuta behovet av choklad. Varför ligger inte bara ett gäng chokladkakor bredvid bindorna och tampongerna, jag lovar att det skulle bli en liten ökning i försäljningen. På affären alltså. Merförsäljning när man minst anar det liksom.

För när det är på det här viset är choklad minst lika viktigt att handla med sig hem som blöjor till både Frank och mig. Och att irritationen lägger sig på hög över saker som jag tidigare bara sett förbi, är ju högst onödigt. Mest förbannad blir jag som sagt över tvättstugan. I-landsproblemen haglar tätt och anfallen av spunk likaså.

Det bästa vore om jag bara kunde gå i dvala dessa dagar, det skulle nog vara bäst för oss alla, åtminstone alla i min omgivning. Men trots det har jag tvättat tre maskiner, målat garagedörren en gång, tvättat tegelpannor till förrådstaket, spikat lockläkt på garaget och gjort en liten omflyttning i källaren under mitt spunkanfall.

Aja. Nu får det vara sluttramsat, annars hinner vi nog inte färdigställa garaget innan jag börjar panikrenovera tvättstugan. Och det kommer ju gå galant. Eller inte. Inte utan min man.
Men då vet ni.  Hej då.