Varning för pajas

Bilder från 2007 när jag pluggade textilslöjd…

Bus eller godis. Förra året så tänkte jag ju att jag skulle bli bättre till i år, bli bättre på att vara förberedd för små häxor som helst vill ha godis. Jag är ännu sämre nu. Jag har liksom inte förträngt det helt och det vore väl inte mer än rätt att jag köpt godis till minst ett helt kvarter med tanke på att jag snodde deras korvlåda. Men fasen. Jag har inte köpt en endaste godisbit.

Och jag har heller inget annat att bjuda på. Så svaret skulle bli bus. Men det känns inte så lockande, förmodligen skulle buset vara väldigt harmlöst men ändå. Så nu skickar Jocke och jag sms till varandra; varning häxor. Han är i garaget och jag gömmer mig på kontoret.  Dåligt, jag vet…

Frank har somnat efter ett bad och jag hoppas att det inte kommer fler kandidater till hyss nu. Förra året kom det ett gäng häxor 21.30, om det sker ikväll kommer det i sig vara ett bus så det räcker och blir över, med tanke på att jag förmodligen sover då.

Ni vet. Frank. Han är pigg som en mört kl 04.30, så då är det bara att hänga på för att inte mötas av sura miner. Somna om vid den tidpunkten tycks inte vara något att tänka på för den lilla gossen, jag däremot får kämpa för att inte somna om stående…

Nåväl. Nästa år, då, då ska jag fixa några läskiga godispåsar och själv klä ut mig så att de möter en häxa när de öppnar dörren, eller någon slags annan pajas. Ha. Surprise!
Och sov gott.

Och lite pyssel

På lördag ska vi ha knytkalas, eller middag rättare sagt, men låter bättre att säga knytkalas än knytmiddag. Yeah well. Vi blir tio stycken plus oklart antal barn. Och eftersom jag får lite lätt utslag av att saker och ting eventuellt inte skulle matcha så bad jag pappa plocka ner en pinnstol från vinden som jag skymtade senast jag var där och svepte över skatterna med min skarpa glasögonsyn.

Så, mycket riktigt igår kom han över med den och sa, ”den är sne och skev och jag vill inte ha tillbaka den, så gör vad du vill”. Okej. När jag satte mig på den så tänkte jag att den stackaren som får den stolen kommer bli åksjuk, dålig kombo på en middag. Det bästa vore förstås att ta bort det benet där en minibäver har tagit några stadiga tuggor och byta ut det, men jag är ingen snickare precis och det verkar ju bokstavligt talat förbenat bökigt.

Istället skrev jag en så kallad varningstext. Satte dit en möbeltass av den större sorten och tre av de mindre, så nu är den fortfarande sne, men inte som i slagsida. Så förutom att jag hostar, fryser och nyser så förbereder jag middagen utseendemässigt i huvudet och det blir bra, lite trångt och udda men bra. Finns det hjärterum så finns det stjärterum. Ni vet.

Och. Förbenat sne men varsågod och sitt!
Vetja.

Falls plåt och fallfrukt

När jag var på Skolforum i måndags så var Karlssons alltjänst här och underlättade vår vardag på de flesta plan. Dagen innan hade jag krattat ihop löv och fallfrukt och försökt fixa till lite i trädgården, när jag kom hem var alla löven bortforslade, likaså de trasiga tegelpannorna. Jocke var arbetsledare och pappa Pohlman den bästa hantisen, ni vet. De körde bort bös och köpte mer isolering till garaget, städade upp på tomten och placerade om virket så att det inte ser ut som en byggplats vid garaget längre. Hur bra som helst, nu är vi redo för vinter.

För nu är nämligen utsidan på garaget klart för i år. Falls plåt som gjorde allt plåtarbete på huset fixade givetvis lika snyggt på garaget. Stuprör sattes dit, dörren fick en sparkplåt i aluzink istället för den svarta som var med, fönstren fick plåt både över och under sig och vindskivorna fick en fin kant av plåt. Tjusigt värre.

Mamma hade i vanlig ordning lagat god mat och tog dessutom hand om Frank. Värsta bästa och effektivaste måndagen. Så nu är de sista äpplena samlade i ett hörn, vinbärssaften hänger kvar på busken och de kvarvarnade orangea löven gör sig bra mot den gråblå himlen…

I dag är vi inte ett dugg effektiva. Jag vaknade med halsont och kurerar mig med honungsvatten, Frank är lite snuvig men vid gott mod, vi ligger på golvet i ateljén, som oftast är lekrum, busar på låg nivå och längtar efter Jocke…

Brottskod: Korvlåda

I fredags när jag gick på min morgonpromenad fick jag syn på ovanstående låda, skrattade till och undrade vad det var för ett tecken för en före detta korvinna som mig, blev förbannad på korvgubben som valt att slänga sin korvlåda i naturen och tänkte att den kunde bli ett fränt skåp eller nåt i garaget. Jag hade inte gått där på hela veckan och jag tyckte sannerligen att det såg ut som om den stått där ett tag. Så jag såg till att den kom hem i tryggt förvar. Så klart. Det är ju inte för inte som jag är uppfostrad till sakletare om vi säger så.

Korvlådan såg heller inte precis ut som att den skulle användas till att koka korv i någonsin mer, så jag kände att jag helt enkelt gjorde en god gärning och städade upp efter korvgubben som jag trodde hade lämnat den där för att han var grymt trött på sitt arbete. Jag menar, det kan jag ändå förstå, det är ju ett jäkla sjå att langa korv på löpande band.

Ett dygn senare berättade jag glatt om mitt fynd och la upp en bild på Instagram, givetvis i god tro om att jag just hade städat upp i naturen och absolut inte gjort något brottsligt. Som värsta bästa loppisfyndet bara. Trodde jag ja.

Så när jag publicerade bilden på Instagram kom en granne förbi hos oss och frågade mig var jag fått tag i korvlådan. Jag pekade svävande mot mitt promenadstråk och berättade glatt att jag hittat den i en buske, sjukt va? Grannen var visserligen glad åt att hon också hittat korvlådan för kvällen innan hade det nämligen varit föreningens stora samtalsämne, vad hade hänt med korvlådan?

Nu kommer det pinsammaste. I fredags skulle föreningen ha spökvandring för barnen och på kvällen skulle de bjuda alla barn på korv från korvlådan, men hoppsansa då hade korv-Eva kört ett rejält Halloweenbus med hela faderullan och alltså lånat lådan lite grann, vilket resulterade i att föräldrarna fick leta fram sina största kastruller och koka korv för glatta livet.

Vad drar vi för lärdom av detta? Förslagsvis att inte lämna oövervakade korvlådor i naturen som är tänkta att användas och att den som gör fel, dvs jag, erkänner sitt brott. Summa summarum, korvlådan är åter till föreningen, förlåt alla barn och som kompensation kan jag tänka mig att langa korv vid nästa års spökvandring, för då ska ni se att det kommer gå undan, bara det kommer vara en skrämmande station att få sin korv eftersom jag är så rackarns snabb…

Haha. Brottskod: Korvlåda är härmed arkiverat.

Populär loppis

I lördags arrangerade my hometown loppis och självklart var pappa Pohlman och jag inte sena att kolla in läget och givetvis göra allsköns fynd. Pappa slog till på en gammal moppe, en Husqvarna från 1957, bara så där. Han har tydligen haft någon slags dröm om en tjusig gammal moppe, så då var det väl på sin plats. Den ska dock få lite kärlek innan den går att trampa igång, men det fixar Bosse moppedoktor. Sen så blir det åka av. Haha.

Jag då. Jo, jag hittade minsann finfina grejer till Frank. Som ni ser. Mest gillar jag den gamla dockvagnen förstås, också en gammal goding. Inte lika gammal som moppen, men inte jättelångt ifrån. Sen var det en griffeltavla, en praktisk pulka, pussel, byggklossar, en lekmatta och så två gula ljusstakar till mig. Allt till en summa av 260 riksdaler. Inte illa tycker jag.

Men nu ska jag gå till bussen som ska ta mig till Skolforum, kanske att jag kan göra några fynd där också. Hoppas att ni får en utmärkt måndag och var beredd på höststormen.

Kram so long!

Som en sommarmorgon

Med snorig näsa och sökande blick gick jag ner mot Rävgången innan solen kommit fram. Med en sovande son i vagnen och ett ljus lika varmt som en sommarmorgon mötte vi dagen, trasslig vass och glödande sol. En moderiktig hund med en av höstens stickade tröjor, hägrar på led och traktorer på sned. En hage utan kreatur och en längtan efter en eftermiddagslur. Månen som en maräng och flygplan som lämnar en sträng. Båt med rejäl reling på land och rönnbär som bildar vänskapsband. Berörd av en främling och tacksam för livet…

Hemskt fantastiskt

Egentligen kan man inte säga att något är hemskt fantastiskt för det talar ju liksom mot varann. Men det här är hemskt fantastiskt. Det där med att vara berörd av en främling…

Jag följer en tjej på Instagram, Fröken Gul (frkgul) jag känner henne inte alls, men jag gillar hennes bilder på fina prylar och hennes välformulerade meningar. Men så en dag var bilden fin och texten lika välformulerad som vanligt men innehållet alldeles hjärtskärande. Hachtaggen på slutat av texten förklarade allt. Fuck cancer.

Jag blev berörd, som man blir, svor inombords åt den fruktansvärda sjukdomen och önskade innerligt att någon i min närmsta krets aldrig ska drabbas. Aldrig någonsin. Börjar lipa av bara tanken och försöker fokusera på annat. Så jag tittar vidare på bilderna på Instagram.

Men så igår, skriver den här tjejen att hon önskar att de hade lite mer pengar så att de skulle kunna ta en resa, bara hon och hennes kille eftersom livet är skört och ingen vet vad som händer härnäst. Det var ingen text där hon önskade sig något, bara ett konstaterande att det där kontot med sparpengar hade varit fint nu. Och då händer det.

En av hennes följare kommer på den briljanta idén att om alla fröken guls följare bara skänker fem kronor så kan de åka på en weekend. En annan av hennes följare som också är en nära vän till henne öppnar ett konto och vips så sluter godheten i mänskligheten upp. Jag sätter in en slant som så många andra, inte mycket, men räcker till en dagens. Ungefär.

Och så idag på fröken guls Instagram kan vi se att de har hamnat i Amsterdam, att summan som för henne både kända och okända människor har skänkt har tagit dem bort från verkligheten en stund. Jag blir mållös av genomslagskraften och säger bara fuck cancer…

Hoppsansa Fröken Hjortsberg

Jag tänkte att jag skulle börja jobba i början av mars, att det liksom skulle vara lagom att vara hemma nästan i ett och ett halvt år. Det vet man ju mammor som är utan problem. Så det skulle jag med vara. Nemas problemas. 3:e mars skulle jag återigen hoppa i rollen som förskollärare och låta Jocke fixa föräldratjänsten med Frank. Till dess skulle jag förstås leva rövare med ovanstående badkille.

Men om vi säger såhär. Matematik har väl aldrig varit min starka sida. För visso fick jag en fyra i matte när jag gick på högstadiet, men då var jag i den där gruppen för lite mindre begåvade och var bäst på att spela fem i rad och därav förtjänade en fyra i betyg. Typ. Annars vet vi ju att det är min bror som är mattesnillet i den här familjen. Och tur är väl det, för jag kan uppenbarligen inte femmans tabell. Bra då att försäkringskassan har facit.

Mina mammadagar tar visst slut den 8:e december. Hoppsansa. Alltså lite tidigare än vad jag hade tänkt mig. Först blev det lite svettigt och jag tänkte, shit pommesfritt, hur ska det här gå. Men sen ringde jag min chef, hon blev överlycklig över mina dåliga mattekunskaper och välkomnade mig tillbaka med öppna armar. Så nu har vi bestämt att jag börjar arbeta halvid den 2:a december, sen blir det halvtid fram till sista februari och då, då stövlar jag tillbaka till heltid och Jocke sköter resten.

Frank då. Jo, han får vara hos världens bästa mormor och morfar. Med tanke på att pappa Pohlman inte var föräldraledig när jag var liten så kan vi väl säga att han tar igen det nu med råge. Och mamma kan ju det där sen innan, som om det var igår. Alltså, vad skulle jag göra utan dem. Ta med Frank till jobbet, ja, jag jobbar ju på dagis så det är väl det bästa stället att ta med honom till, men ändå.

Det här kommer bli bra. Lite snopet bara. Och redan på måndag följer jag med kollegorna till skolforum på Älvsjömässan.

Håll i hatten, Fröken Hjortsberg är tillbaka!

Snart inflyttningsfest

Nu ser det ju ut som att det inte är särskilt mycket kvar på garaget, om vi ser det från den här vinkeln. Och givetvis hade vi kunnat duka upp till fest för ett tag sen, men nu vill vi bara få klart innan vi slår klackarna i taket.

Lockläkten sitter på alla sidor utom baksidan, där det orangea snöret är spänt är min sida, den mot grannen som inte direkt syns, där jag spikade panel så blåsan var ett faktum och den raka spikraden frånvarnade. Därav två snören som visar mig var jag ska spika. Så jag har lite kvar. Men vilken dag som helst slår jag ett slag för saken, bokstavligt talat.

Annars har dörren kommit på plats, den saknar dock handtag, famntag, klapp eller kyss, men det ordnar sig också när som helst. Och i morgon har plåtslagaren sagt att han ska komma och göra klart stuprör och vindskivor. Så utvändigt är det en del spikande innan vi anser oss klara med det för den här gången. Sen ska givetvis garaget få samma kulör som huset, men det är som sagt ingen brådis. Och just det, om någon sitter och ruvar på två sånna lampor som på bilden så adopterar vi dem gärna och ger dem ett nytt hem.

Invändigt då. Ja, i skrivandes stund håller Jocke på att förbereda för elen, han drar slangar högt och lågt och tänker ut var det är lämpligt med uttag och lampor.  När det är fixat ska vi börja isolera och sätta träskivor, sen kommer jag med mina briljanta inredningsfasoner. För vad sägs om en vägg med graffiti, blåa plåttavlor med markerade verktyg, var sak på sin plats, ni vet. En och annan gammal verkstadsbänk och så gärna ett hörn för boxningssäcken. Alltså, det kommer bli ett fräsigt garage, det blir det,

Men redan nu kan vi förstås köra in bilarna om det skulle bli drivis och snöstorm på en och samma gång. Men vi väntar en liten stund till, än är det ingen ko på isen.

Och Jocke, min superman, han kämpar på vareviga afton. Jag tror jag ger famntaget, klappen och kyssen till honom och handtaget till dörren, det blir nog mest rättvist så.

9 månaders Frank

Hello everybody. Frank här. Idag har jag varit ute lika länge som jag varit inne. Som morfar säger. Han är rolig den gubben. Och jag tycker att det är mycket roligare att vara ute än inne, det tycker väl alla som har suttit inne i minst nio månader. Det händer ju så förbenat mycket på den här sidan magen, liksom.

Här kan jag springa runt, sträcka ut, peka ut, åka bil, träffa kompisar, äta blodpudding och mandariner.  Fast inte ihop. Jag kan kissa och bajsa på pottan, skratta åt det mesta, prata med katten och lyfta på hatten.

Här händer det grejer. Mamma blev så i gasen att hon plockade fram både en och två bilar ur gömmorna för att fira min niomånadersdag. Jag förstod inte riktigt grejen med det, jag har ju inget körkort. Jag kan inte ens gå själv. Än mindre i tjusiga Converse. Nog för att de var fina och fräsiga, men jag har aldrig varit med om så hala skor. Knappt varit med om skor överhuvudtaget. Ska det vara på det där viset så säger jag ifrån på skarpen. Jag höll på att gå ner i spagat flera gånger. Skitjobbigt. Så till slut tog jag av mig skorna, hoppade upp på en av kärrorna och åkte lite bil för att visa mamma att okjéjrå.

Men det är mycket roligare att gå och stå. Träna balans och sittdans. Åka bil får jag göra en annan gång. Jag tror till och med att mamma gömde dem igen, körde in dem i garderobsgaraget eller nåt. Men det är okej. Jag märker väl när jag får ett körkort i vällingpaketet, det kanske kommer i samma veva som tänderna pluppar upp och det borde vara relativt snart, så då blir det väl åka av.

Aja. Heja mig för 9 månader i det fria. Det går ju galant, har bara vandaliserat kiosken en gång och busar en del på nätterna, annars är jag prickfri. By the book, så att säga. Och nu ska jag hem till mormor och morfar lattja lite, mitt alldeles egna dagis. Så ni vet.

Kram so long raringar!

Om mig och min blogg

Namn: Eva Hjortsberg
Född: 1981
Bor: Örebro
Civilstatus: Gift
Sysselsättning: Ocertifierad inredare, kulturpedagog och kulturvärd. Mångfacetterad kulturarbetare med studier på halvtid och kreativitet på heltid.
Övrigt: Tvåbarnsmorsa till Frank 9 år och Erling 6år. Har två hus och ett relativt glatt humör. Fantiserar om nya projekt och samlar på inspiration för kommande kreativitet och önskar att det fanns fler timmar på dygnet.

Bloggen: Här finns personliga inlägg från förr om allt från företagsuppdrag till renovering av huset med omnejd, bilder på barnen i synnerhet, samt en gnutta träning och fina foton i allmänhet. Ett fåtal tokiga videoklipp och mer rimmande prosa. Men det är så mitt liv är, kreativitet i olika former.

Så välkommen hit!

Bilderna och orden är mina egna om inget annat anges. Vill du låna – länka och meddela mig.

Viktigt meddelande från min mor

Gå fort och se glad ut, så ordnar sig resten ska du se 🙂

Kategorier