Frank och havet

Frank här. För en vecka sen så satt jag på stranden och viftade på tårna, kände in havsluften och kramade sand mellan fingrarna. Det var tider det. Hur skönt som helst! Nästan som utomlands. Den där ön alltså. Öland. Originellt namn på en ö måste jag säga.

Hur som helst. Jag tror att jag gillar att bada, det har jag ju berättat om förr, men nu fick jag sätta tassarna i Östersjön, sitta och filosofera med solen i ryggen och titta ut mot den där fyren som mamma gillar så mycket. Och självklart var jag insmord. Ordentligt. Don’t you worry child, som mamma brukar sjungsäga.

Dessutom pep jag ner till stranden på eftermiddagen när de andra var på väg hem eftersom jag inte viste riktigt hur jag skulle bete mig, om jag skulle gå bananas helt, slänga av mig badbrallorna och springa naken över stranden eller om jag bara skulle chilla i vattenbrynet, spatsera på det långgrunda och försöka plocka snäckor.

Som tur var blev det, det sistnämnda. Och nu längtar jag tillbaka. För nu är vi hemma i stan igen, här är det tydligen höst, inget shortsväder precis. Och inget hav.

Men jag måste säga att min första sommar på Öland har varit Franktastic!
Som ni ser!

Gräddelina

Min bror var nyss i New York och roade sig och då passade jag på att önska mig ett fräsigt armband. Helst två. Ett till Jocke och ett till mig. Min önskan slog in. Yes asså. Tusen tack!

Jag blev överlycklig. Särskilt nu när jag fattar vad det är för ett fräsigt armband jag har fått. Såg att Victoria som har Matplatsen hade ett sånt armband och tänkte att det verkade ju peppande. Mycket riktigt. Och innan jag såg hennes bild så hade jag ingen aning om Nike fuelband, men nu är vi som ler och långhalm. Ett dygn senare och jag samlar bränsle och hoppas på framsteg gällande målbilden med nyårsblåsan.

Fast det är klart, det är ju inte armbandet som gör jobbet, nu när semestern är slut (ja, vi är hemma i stan igen) är det bara till att ta nya tag, samla bränsle och bränna kalorier.  Semestern som i den gemensamma med Jocke. Frank och jag svassar ju vidare. Och det där armbandet mäter steg och kalorier. En lite coolare stegräknare kan man väl säga, sen omvandlas det där till bränsle, fast det är väl bara hittepå, har inte fattat riktigt än men det känns roligt.

Det roligaste. När jag skulle logga in på Nike + och registrera mitt armband så hade jag redan en profil, med det passande namnet Gräddelina. Sedärja. Innan jag kom på varför jag valt det namnet skrattade jag till, tänkte på mina gravidkilon och ansåg att det var ett tecken. Tecken på att grädden ska bort.

Sen slog det mig, Gräddelina var min fina lila iPod som jag en gång ägde och även den fick av min bror i födelsedagspresent, men sen klättrade det in bovar och banditer genom fönstret i lägenheten där vi bodde och tyckte att Gräddelina skulle bli deras. Dåligt. Jättedåligt. Men nu lever tydligen hennes själ vidare i mitt armband då jag inte lyckas byta namn. Haha.

Så heja Gräddelina och mig, nu kör vi, mot nyårsblåsan!

Andra sidans pizza

Det där med en pizza på andra sidan är banne mig inte så dumt alls faktiskt. Särskilt inte med trevligt sällskap, glad son och vaktande hund.

Piazzan tycks bli så mycket godare i stundande solnedgång dessutom. Andra sidan är precis som det låter, andra sidan av ön sett från vår sida, från öster till väster. Och på den sidan har jag skådat solnedgångar så hälften vore nog, där hade vi grillmiddagar när jag var liten och där gick jag och letade fina stenar i takt med att solen smög sig ner bakom horisonten. Stenar letar jag fortfarande, ja, inte varje dag alltså, nån måtta får det vara.

Och nu satt vi på de där stenblocken igen, dit jag tog med Jocke första sommaren som vi blev vi. Fasen vilka gamla stenar, fulla av fossiler som skvallrar om gammalt liv. Fränt egentligen och nästan lite overkligt när man tänker efter. Låg det liksom drivor av bläckfiskar där och sen gick det miljoner år och nu är de stenar som smygs ner i min ficka för att de är så fina att titta på?

Fast jag är ju inte världens starkaste kvinna, så stenblocken får ligga kvar några tusen år till, minst, så nöjer jag mig med småsten så länge och en och annan pizza på andra sidan…

Bästa sällskapet…

Förra veckan var min bästa Ölandstok här och hennes sambo, de har ett hus ett stenkast bort bara. Vi åt bland annat på Lammet & Grisen och drack alkoholfria drinkar på Kalk, käkade pizza på andra sidan och köpte glass på Böda. Det var under våra möten som jag skrattade så att jag nästan kissade på mig lite grann. Fantastiskt med sånna vänner, där tokigheterna lägger sig som ett varmt täcke i magen, bubblande av skratt och sparar minnen till vintermånaderna.

Det roligaste och härligaste är att de ska få en bebis i höst så nästa år när vi ses har Frank fått en ny polare. De kommer bli full fart på alla goa sommarungar här sen, precis som när jag växte upp.

Fast det fnittrigaste var när vi åkte bil hem en kväll och mötte en massa olika sällskap till fots, utan de minsta förnuft till att upplysa trafikanter om dess existens, men se det blev de snart varse. I alla fall för oss, för när Rellme drog igång extralamporna på bilen ramlade gubbarna omkull i diket av strålkastarna och så såg de inget mer det dygnet. Hoppsan. Men hoppas att de lärde sig något till nästa kvällspromenad.

Och den där måltiden från Lammet & Grisen, den kittlar fortfarande dödsskönt i kistan.

Lördag hela veckan

Lördag hela veckan kan man väl säga. Jag minns inte riktigt när jag var på Öland på sommaren senast utan att arbeta, det känns lite extra ordinärt på något vis. Och moget med semester med familjen. Min familj. Vi hänger mest vid huset och när svetten lackar går vi ner till havet och badar. Hela kånkarongen. Frank med. Härliga tider.

Ibland gör vi små utflykter, men det är mest när rastlösheten sätter in och suget efter glass blir för stort.

Hoppas att ni får en finfin tisdag, det ska vi försöka ha nu. Kanske ska börja dagen med ett morgondopp.

Hej hopp!

Äter för glatta livet

Frank här. Alltså min mamma tycks gå lite by the book så att säga, för på dagen när jag blev sex månader blev det helt plötsligt begränsade öppettider i mjölkkiosken. Till en början fattade jag ingenting, hon började stöka i köket och drog fram färgglada små skålar med olika röror på. Istället serverade hon mig spagetti och köttfärssås (det var vad hon sa, men lite svårt att veta eftersom allt var i en enda orange röra) och fruktpure till efterrätt. Ingen tutte, inte ens en snaps fick jag. Jo, en stänkare på kvällen och en starter på morgonen men inget där emellan.

Men innan jag visste ordet av så förstod jag ju att det var ett bra hittepå, förstår ni hur mycket energi man får om man äter mat var tredje timme? Riktig mat dessutom. Eller tjaa, riktig mat fast mixad och fruktstund mellan varven. Nej, nu har jag så mycket för mig att varken mamma eller pappa hänger med i svängarna.

En kväll när de var på Lammet & Grisen så gick jag och plastfarfar (ja, han är ju inte i plast, men ni fattar) runt, runt, runt. Det var så roligt att jag skrattade mig till sömns redan klockan 20, sen sov jag nästan hela natten. Så nu önskar jag mig en gåstol, för varken mamma eller pappa tycks vara lika bra som plastfarfar Janne på det där med att gå.

Så är det med det. Jag äter för glatta livet men håller mig borta från citroner ett tag, fy bubblan vilken tokig frukt. Men nu ska jag sova, imorgon är en ny energirik dag, glöm inte det.

God natt raringar!

Vilken revansch

Åskledaren

Precis när jag har riggat kontoret i skogen (läs lånat grannens internet) så börjar det åska. Jag som hatar åska. H.A.T.A.R. Starkt ord jag vet. Men när det åskar på nätterna så sätter fobin in så det bara sjunger om det. Uschamig. Så nu ligger jag här på helspänn, darrar som ett asplöv och överväger att gå ut till bilen. Och jag räknar. Jag räknar från blixt till dunder, ettusenett, ettusentvå, ettusentre… och hoppas att ovädret snabbt ska dra förbi och att smällarna inte ska göra så att fönstren skallar så att Frank kanske också blir rädd.

Om det åskar på dagarna då är det lugnt, men på nätterna, nej vet ni va, då tycker jag att den där Tor kan spela ett spratt med någon annan, långt, långt bort. För det här är inte ett dugg kul. Och det där med fina, harmoniska sommarbilder med tillhörande romantiskt dravel, rim och reson det finner jag inte ro till nu trots att jag har snyltat på 4G nätet och förberett en aning.

Men nej, nu blir det inte bättre än såhär. Vi får helt enkelt nöja oss med ett regnklätt spindelnät och hoppas på en skön natts sömn utan blixtar och dunder.

Internetabstinensen

Efter tre dagar med nederbörd och två kvällar av skratt, god mat och ännu mera skratt så konstaterar jag min internetabstinens och ger mig på ett blogginlägg.

Som ni vet är det här med internetuppkoppling inget som hör till vardagen här på ön, utan så fort 3G visas på telefonen så gäller det att passa på. Då vill jag kolla nyheterna, Instagram, mailen, Facebook och andra bloggar. Det går sådär, för uppkopplingen är nämligen som bäst i skogen. Men vem vill vara i skogen och bli myggmat när solen skiner och himlen är blå, nej precis. Eller när regnet står som spön i backen (är det by the way fiskespön som står i backen?)

Så det blir som det blir. Om ni som sagt är nyfikna på vad vi pysslar med, Frank, Jocke och jag så är Instagram det som tycks stilla min abstinens bäst, sök bara på deermountain för att exempelvis titta på Frank när han smakar på citron…

Hur det än är, så är det bra. Vi har det toppen. Umgås med min bästa Ölandstok och hennes sambo, skrattar så jag nästan kissar på mig lite grann och ger Frank nya smakupplevelser så att hans energi slår nya rekord.

Och om jag har tur kan jag nog visa er lite bättre bilder inom en hyfsat snar framtid, ska bara rigga upp ett mobilt datakontor i skogen. Men först ska jag sova. Så det så.

Sleep tight followers!

Nej, nej, jag ligger inte inte under en hasselbuske i skogen och bloggar nu, det här har tagit mig en timme ungefär. Puh!