Hamburgarna ligger på grillen, potatisen är i ugnen, kladdkakan är bakad, bilen nytvättad, Frank sover i vagnen och på avstånd hörs romande kor och ett väl tilltaget ljudsystem för tal på en bröllopsfest. Vi har samlats här idag…du blir bara vackrare och vackrare…
Svalorna flyger högt i skyn och semesterlunken är ett faktum, den kalla ölen kittlar min strupe och halloumin är bränd. Rackarns. Allt är i sin ordning och Öland bjuder på fint väder, vindar från havet och kärringdopp…
Och igår var vi kungliga…
Skrivet den 27 juli 2013 i kategorin
Livet,
Öland |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Ja jäklar i min lilla låda. För två år sedan skrattade Jocke och jag gott åt en snubbe som spände fast bräder i backspegeln, höll fast dem med armen genom den nervevade rutan och drog i väg från bygghandeln med en cigg i mungipan. I dag lovar jag att entusiastiska hemmafixare skrattade gott åt oss när vi lastade vagnen full med råspont och började vår vandring på drygt tre kilometer.
Men vad gör man inte för att få sova själv utan en liten propeller vid sin sida, jo, man bygger om våningssängen till en Alfons Åberg-helikopter med hopp om att Frank ska få en barnsäker säng och jag en god natts sömn. Eller jag inbillar mig det i alla fall.
Fast innan hammaren och spiken kommer fram så aktar vi oss för sågen och lägger oss på en åker någonstans på norra Öland och inväntar traktorrace.
Semester har börjat och jag har kammat håret. Hepp!
Det får vi ändå säga att det är, ett mirakel att få barn. Och för precis sex månader sen kom Frank till oss med storken. Det var ett jäkla flaxande och kraxande där på förlossningen.
Fast det där vet vi ju alla att det inte är riktigt sant, men det var svordomar och skrik ända nerifrån tårna, men sen så kom han fram den lilla krabaten. Och vi var bäst, vilken otrolig prestation egentligen. Så fantastisk härligt och konstigt och spännande. En liten skrynklig kille med tio tår och tio fingrar som vi var otroligt nyfikna på. Och som vi så klart fortfarande är.
Han är full av liv, springer i luften när vi lyfter upp honom, rullar runt på golvet, sprattlar omgivningen blöt i badbaljan och sitter stadigt och försöker flytta sig framåt genom en gungande rörelse likt en papegoja på en pinne. Det går sådär. Men han är glad, Frank, han är så himla glad att jag får dåndimpen minst en gång om dagen. Och blir han ledsen fattar jag ju oftast varför; trött, ny blöja, hungrig eller bara i behov av lite disco eller mina skönsjungande barnvisor. Han pratar ofta och mycket, gärna högt och otydligt, skrattar gurglande och vevar med armarna. Så, so far är livet som mamma alldeles ypperligt.
Och jag är så otroligt tacksam för att Jocke och jag fick ett mirakel för sex månader sen att jag nästan börjar böla. Den här kärleken alltså, att den kan vara så stark.
Grattis älskade Frank på din halvårsdag, det firar vi med att bege oss till Sveriges Hawaii…
Skrivet den 22 juli 2013 i kategorin
Frank,
Livet,
Mamma Hjort |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Som sagt så var det en heldag med tema hemvändning igår. Visserligen är jag hemma hos mamma och pappa ofta, men igår passade jag på att ta en promenad runt byn med Frank och mamma.
En fantastisk kväll med böljande åkrar, gigantiska vindkraftvärk, semesterlugn och mina minnen som spelades upp. Den gamla stationen som var post när jag växte upp och som numera är ungdomsgård, där tågen svischar förbi och förmodligen inte gör en enda passagerare uppmärksammad på samhället Mosås.
Skogen där vi gick på utflykt och grillade korv när jag var fritidsbarn, kyrkan där alla skolavslutningar hölls med den bästa av präster och den gamla skolan med tre stora klassrum och dubbelklasser.
En gång Mosåsare, alltid Mosåsare…
Och ni som envisas med att det heter Mosjö, gör er icke besvär, det är bara hittepå för nyinflyttade som vill göra förändringar, för när jag spelade fotboll, då var det Mosås sportklubb som gällde och inget annat. Sjön som däremot låg där nedanför åsen för en herrans massa år sedan hette Mosjön, men samhället är och bör förbli Mosås, om ni frågar mig.
Skrivet den 21 juli 2013 i kategorin
Eva blandar och ger |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Under tiden som Jocke förlustade sig i Göteborg tillsammans med Robbie Williams och 61000 andra så tog Frank och jag en tur med mamma Ulla och pappa Pohlman. Vi åkte på loppisar och stannade till i Ställdalen, där pappa är uppväxt. Ett litet utdött samhälle som knappt kan skvallra om sina glansdagar på 50-talet men som jag vet fanns där då pappa har berättat det för mig.
Och ett fantastiskt fint funkishus med knarrande trägolv, fiffiga detaljer som skjutdörrar och babyblå kulörer. Ett hus som min farmor och farfar byggde och som nu ligger på helt fel läge för att det ska få all den kärlek som det verkligen förtjänar, men i spridda skurar så är mamma och pappa där för att klappa snällt och minnas tillbaka till hur de var när de var unga. Dessvärre är farmor och farfar i himlen och vakar över oss.
Och även om inte samhället levde upp igår så gjorde sannerligen pappa det. Han blev till sitt esse tillsammans med sina gamla klasskamrater. Han slog sig ner på byalagets plaststolar och berättade historier från förr omringad av kvittrande tanter, med härlig dialekt och varmas skratt. Frank tog för sig och höll låda med mamma och mig.
Sen åkte vi hem igen, till min by, Mosås. Så vi kan säga att det var en hemvändardag i dubbel bemärkelse. Fast jag nöjde mig glatt med att vända hem till mamma och pappa, ta en promenad och på sin höjd träffa min gamla fotbollstränare…
Skrivet den 21 juli 2013 i kategorin
Eva blandar och ger |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Ja det där blev ju inte så tokigt. Jag tycker till och med att det blev riktigt fint. Det andra matbordet och stolarna har jag haft bra länge, så jag gav en hint till pappa Pohlman att ett annat slags bord inte vore så dumt. Inte en hint för att jag räknade med att han skulle ha något på lut, utan en hint för att det är han som har gett mig den här inredningsådran och tidigare nämnt att han har ett förbannat fint bord.
Egentligen var jag sugen på ett vitt, men det här blev ju toppen. Pappa sa nämligen; jag har ett jävligt fint bord med fina kurviga ben (gjorde kurviga rörelser med handen för att förstärka de svarvade benens figur) och fraktade sonika hem det för att jag skulle få se det själv. Och mycket riktigt, nog har det kurviga ben allt. Bordsskivan var från början ännu mer brun, vilket inte riktigt föll mig i smaken. Så lite vibrationsträning på det och patinan eller det där chabby fucking chick är framtaget. Men som sagt, nu när jag ser det såhär tillsammans med stolarna så är det perfekt.
Två av stolarna, den gula och mörkturkosa kommer även de från pappas gömmor, fast de var vita innan. Så inspirerande E och jag slipade loss lite sen var det bara till att måla. Den röda och den bruna stolen kommer från Linne & Lump i Laxå och de är som de är, förutom att den bruna har hoppat i den turkosa färgen likt ett barn i en vattenpöl.
Då vet ni det. Tänk vad lite färg kan göra skillnad.
Som sagt. För en vecka sen var det altanhäng på västkusten med goda vänner och gladlynta barn. Disco för stora och små. En trut som snott grannens flintastek och en utsiktsplats som heter duga. Då var det ringande göteborgska runt husknuten och färjetrafik ett stenkast bort. Barn i olika åldrar, fulla i bus både högt och lågt. Franks nya polare, barnprogram på Tv och stickor i fötterna. Vuxna som blåste såpbubblor och kokade banan på grillen, klassik efterrätt och vansinnigt gott.
Tips, lägg bananerna hela på grillen, när skalen börjar bubbla för att de är så förbannat varma, då tar ni av dem och skär upp och proppar i choklad, lätt som en plätt och gott som bara den. Servera med vaniljglass. Voilà!
I dag var det altanhäng på hemmaplan. Favorit i repris, trerätters med de bästa av sällskap. Grillad fläskfilé, färska bär och varm vitchokladsås. I en salig röra. Ha, mycket ska man få höra. Grabbarna Grus, lugna gatan och vind i håret.
Nu är diskmaskinen full, jag är mätt och belåten och tröt som en mört. Som har simmat bört.
God natt!
Skrivet den 19 juli 2013 i kategorin
Eva blandar och ger |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Det är inte ultimat att börja måla om pinnstolar i skymningen. Inte heller särskilt genomtänkt att duka fram sin kropp likt ett smörgåsbord för myggen på verandan, men det är roligt att göra om i köket. Slipa lite bord i trädgården, fynda udda pinnstolar på Linne & Lump och fantisera ihop ett nytt köksmöblemang.
Förändringens ådra pulserar men tiden räcker inte riktigt till. Ivrig som jag är drar jag över den ena stolen med gul färg, tänker att det inte kan bli så himla dåligt i mörkret och passar på att doppa ner två ljusstakar i färgen för att öka på kvoten för kreativitet. Dra mitt står till stacken för den där färgglada och finurliga inredningen som jag så gärna vill stoltsera med.
Få ett bord av pappa Pohlman. Ett köksbord som inte behöver vaxduk utan som behöver kärlek och tuffa tag från en liten kille på ena gaveln som glatt men bestämt drämmer näven i bordet när hungern sätter in. Ett bord som bara mår bättre av glasringar, spill och några törnar på själen.
Så trots gårdagens skymningsmåleri och spridda skurar av myggbett så är jag påt igen idag. Jag står fast vid att det ska synas att det är handgjort och förhoppningsvis kan jag visa er senare hur det blir.
Och på håll såhär, blir det förbannat bra.