Syslöjd

Så mycket som jag har sytt nu har jag inte gjort sen jag gick min utbildning till textillärare. Och tydligen har jag inte sytt klart än. Jag trodde att jag var klar där efter ett maraton av raksöm och sicksack. Men nej. Idag blir det banne mig ett babynest så behöver jag inte grubbla mer på det sen. Det ser ungefär ut som en kattbädd fast för bebisar. Jag kör all in som sagt. Förmodligen skulle jag kunna köpa en kattbädd för några dundringar och nöja mig där, men nej, jag kan själv. Hoppas jag. Det återstår att se.

När jag sydde i förrgår blev det som sagt vimplar till badrummet, hej, hej! Kuddöverdrag till lillens säng i tyg från w:form och ett nytt överdrag till en kudde i vardagsrummet från mammas gamla gardin. Tyget heter Kaktus och kommer som ni ser från Åhléns 1989. Flott.

Ja så är det med det och tack vare mina bästa kollegor, Leader L och Player E så har jag nu även tulpaner i vardagsrummet. Gött mos.

Vi ses senare vetja, hoppas att ni har en fin måndag!

The sömmerska

Några kuddfodral senare och klockan var bara 19, jag kan sy lie till tänkte jag och såg de där vimplarna till badrummet framför mig, det kan inte ta så lång tid. 00.05 har jag hängt vimplarna på plats till tonerna av ”gyllne skor” som spelas på nattradion på P3, jag vill ringa mamma och pappa och påminna dem om när jag var liten och dansade framför tvn till just den låten och berätta om dagens flit. Men neje, det är ju midnatt. Jag borde också sova.

Så nu ska jag sova efter en heldag som en svettig sömmerska. Om mina tår var spenar skulle man kunna mjölka dem på fotsvett, vill ni veta mer? Haha. I morgon alltså senare idag visar jag dagens arbete med den bättre kameran.

God natt eller god morgon!

Grönt är skönt

Nu är julen helt och hållet nerpackad i källaren, med undantag från några saffransbiscotti som trängs i glasburkar i köket, de långlivade julstjärnorna, blommorna alltså och några välvuxna hyacinter. Annars så har det gröna och sköna kommit fram, såväl i vardagsrummet som i lillens rum. Några flicknävar tulpaner på det så vore våren nästan här.

Och den där randiga rackaren är färdig nu, polaren, om bara själva kroppen hade suttit åt rätt håll hade det blivit så mycket bättre, men om den blir stationerad till skamvrån av någon anledning så kommer den sitta som ett smäck där. Haha.

Fast nu vet jag hur jag ska göra nästa gång, men det dröjer nog en stund. För som sagt, jädrar vad jag bökade med den där rackaren. Nåväl, polaren gillar i alla fall både sängen och hyllan, trots sina stela ben. Och de tokfina sängkläderna kommer från BiNte DEsiGn, kolla in deras blogg här. Sängkläderna är sydda av hennes mammas gamla gardiner, mjuka, sköna och gröna. Ja tack för återvunnet.

Och i vardagsrummet har ett nytt stilleben kommit till. Med en växtätande dinosaurie och annat fint lullull. Nu ska jag nog sy ett kuddöverdrag eller två eller ta en stödvila. En ordentlig en.

Hoppas att ni har en fin lördag!

Den där polaren

Vaknade som sagt i ottan, åt den goda gröten, skrev mitt förlossningsbrev och somnade om några timmar på soffan när solen gick upp. Sen började jag rita ett mönster och fundera ut hur gosedjuret skulle se ut. Just den biten gick väl ganska bra. Sen när jag började sy gick det sämre. Jag sprättade mig svettig då jag insåg att benen hamnade fel. Tålamodsprövande de luxe. Sen sydde jag fast benen igen och insåg att de hamnade fel en gång till. Men då orkade jag inte göra om. Så istället för en putrumpa blev det en putmage, precis som jag alltså. Haha.

Och där i syrummet är det en olidlig hetta under sybordet, vet inte hur jag ska kunna reglera det där gamla elementet så dagens ansträngning har helt klart varit att sy och utstå den tropiska hettan på mina stödstrumpsbeklädda ben. Om det inte vore för det stora fönstret som är precis mittemot grannens köksfönster så skulle jag kunna inta rollen som den nakna sömmerskan. Men nej. Jag dricker vatten, svettas och sprättar sicksack.

Förutom en biopaus med mannen så har dagen gått åt till den där polaren. Än är den dock inte klar. Måtte den bli bra och gosvänlig. Vad vi såg för bio, Mammas pojkar, den var tokig och jag höll på att kissa på mig i slutet. Inte för att den var så tokig utan för att det trycker på lite i de nedre regionerna om vi säger så. Som tur var öppnade en personal på bion handikapptoan till mig eftersom det var en slingrande lång kö till de vanliga toaletterna och risken för en olycka var överhängande. Dagens ros till henne!

Nu är det nog tack och god natt!

Månsken och sprattlande ben

Här sitter jag och sprattlar med benen i mina stödstrumpor. Försökte somna om i en timme ungefär, men snurra runt i sängen likt en strandad val är väl ungefär lika rogivande och ansträngande som att gå upp och fantisera ihop ett förlossningsbrev eller klura ut hur jag ska sy det där gosedjuret. Så jag gick upp istället, välkomnades av månskenet och möttes av en lurig katt. Frostglittriga gator och sömn i ögonvrån.

Jag kommer ju somna om sen, som en klubbad säl, det är inget jag behöver tvivla på, men att vara vaken i ottan med sprattlande ben är inte jätteroligt. Så då är det som sagt lika bra att göra lite nytta. Jag börjar med mammas risgrynsgröt till frukost sen får vi se vad det blir av den där nyttan.

God morgon månsken och sprattlande ben och ni andra!

Pingvinpromenad

Tog bilen till Naturens Hus, mest för att känna efter hur det känns att köra med en barnstol i baksätet tillsammans med den där spegeln. Jag blev lite yr. Men blir nog bättre när det sitter en liten i stolen som jag kan snegla på, tror dock att det här med barn i bilen kommer att missgynna min körstil, haha. Kanske till det bättre i och för sig, om vi frågar vissa.

Hur som helst så mötte jag upp Pillan och vi traskade armkrok likt två damer längs Rävgången och ojade oss över hur vackert det är så nära där vi bor. Jag fick beröm för mitt pingvintempo och vi pratade om allt möjligt. Väldigt trevligt. Eftersom både hon och jag tagit en ordentlig sovmorgon avslutade vi promenaden med en sen lunch på Naturens Hus. Jag tänkte först att jag bara skulle äta glass för att inte dö svettdöden, men höll mig i skinnet och slog till på en spenatsoppa. Mycket gott. Fick förstås plats med en glass till efterrätt.

Sen åkte jag hem igen och funderade på hur jag ska kunna se den lilla där i baksätet när det är mörkt ute och tonade rutor inne, behöver jag en lampa kanske. Haha. Det är mycket med det här, det må jag säga men det blir säkert toppen. Nu ska jag samla kraft och böka lite i källaren…

Kram so long godingar och tack för en förträffligt fin pingvinpromenad Pillan!

Dagens ansträngningar

Jädrar i min lilla låda vad jobbigt det är att klä på sig plagg som sitter tajt. Ja, varför i hela friden ska jag hålla på med det nu tänker ni, låt mig vara en mjukis. Men vill man känna sig fin får man lida pin. Dagens första träningspass bestod i att ta på sig stödstrumporna, efter det var jag helt slut och svettig hela tiden fram till nästa prövning. Och nej, stödstrumporna gör inte att jag känner mig snygg, men det är ett bra hittepå när de väl är på plats.

Om jag tyckte att jag var svettig innan så var det ingenting mot att få på sig gravidbrallorna. Neje, jag hade inte bara på mig stödstrumpor de där timmarna innan, då var det mjukisar. Svordom vilken pärs med tajta bralls. Jag skulle ju ut på pingvinpromenad med bästa Pillan så jag tyckte jag kunde skärpa till mig lite. Jag fick lägga mig raklång på sängen och sprattla med benen för att överhuvudtaget få upp grenen i grenen, häng på tajta brallor är väl det mest osköna som finns. Det blir inte bättre av att låren växt ihop, det kan jag säga. Och nej, jag hittade inga andra byxor som jag tyckte att jag kunde ha på mig.

Sen som om det inte vore nog krånglade jag på mig ett par kängor för att inte halka omkring på eventuella isfläckar. Det gick ganska bra att få på mig dem men när de skulle av höll jag på att gå åt av ansträngning. Min assistent och tillika äkta man har arbetat idag så jag fick därmed klara mig själv eftersom katten inte gör någon nytta även om jag ber snällt. Hur promenaden var, det får ni se snart. Nu är jag åter i mjukisbyxorna, helt slut och svettas i stödstrumporna. Bara så ni vet.

Packat lite rött och sött…

Jag har packat ner julen, packat om i samlingen och packat lillens väska med underbart söta små plagg. Måtte allt gå bra nu. Med lillen alltså. Men hittills har det ju inte varit några konstigheter och jag kan inte börja fundera på det värsta nu, då blir jag ju knäpp.

Istället är vagnen framtagen för promenader på grusade gator, åkpåsen ilagd och barnstolen isatt i bilen. Jag har väldigt svårt att fokusera på studier och skriver istället listor i huvudet på vad som ska fixas innan nersläpp. Vad jag ska packa ner i min väska, hur gosedjuret ska se ut som jag ska sy och hur lillen ska sova när vi väl har kommit hem. Gör jag en borg av kuddar i sängen eller ska jag vara syslöjdsduktig och sy ett sånt där rackarns babynest, ni som vet?

Hur det än är så är krabaten och jag hittills överens om att allt kommer gå bra, det är gymnastik där inne med jämna mellanrum och jag funderar som sagt på att lära mig dansen till gangnam style för att få en bra rytm i förlossningsarbetet, vad tror ni om det?

Och nu när det bara är grusade gator och plusgrader så ska jag nog passa på att insupa lite frisk luft, trots det gråa vädret tänker jag vagga mig fram en sväng. Och prick i skrivandes stund tittade solen fram. Härligt. Förresten så längtar jag oerhört mycket till att kunna gå i rask takt, jag kommer knappt ihåg hur det känns. Hoppas att sjukgymnasten hade rätt och att smärtan försvinner när krabaten kommit ut…

På återseende gott folk. Och nej, jag tror fortfarande inte på att en bebis kan bli matad med för mycket färg. Och jag är medveten om att jag kan gå över tiden, likväl som det kan ske när som helst nu. Däremot fattar jag inte varför det ska vara öron på de flesta huvudbonaderna….

Den där tavlan

Här är den där tavlan som hörde ihop med presentkortet. Det tog som sagt lite tid för konstnären att göra klart mästerverket, men ibland skär det sig på vägen. Jag fastnade lite på porträtten eftersom jag tänkte att jag kunde överträffa både mig själv och paret med att försöka få dem så lika verkligheten som möjligt. Men det är svårt med porträtt i färg, svårt med hudtoner och svårt med ansiktsdrag.

Men till slut så blev jag så pass nöjd att jag ändå kunde lämna ifrån mig tavlan, även om jag några gånger trodde att jag skulle vara tuvungen att börja om från noll. Nu vet ju förmodligen inte ni hur paret ser ut i verkligheten, men vad tycks?

Tavlan är 60 x 60 cm och målad i akryl. Bara så ni vet.

Lite stughäng…

Det var ett tag sen vi tittade till våra ägodelar en bit söder ut, så därför tog vi en tur till stugan. Jag ska inte säga att vi har glömt bort stugan, men ibland blir det ett litet projekt att bara unna sig en natt eller två där. Men när vi väl är där så påminner jag mig själv och Jocke om hur fantastiskt bra vi har det och frågar om och om igen om vi verkligen trodde att det skulle kunna vara såhär bra. Jag är sannerligen tacksam för min tillvaro. Nästan religiöst tacksam fast den enda tron jag har är till mig själv och mina nära och kära, och det tycks ju räcka alldeles utmärkt bra det.

Wilma smyger runt i snön och jagar flugor inomhus innan hon lägger sig på filten i soffan och sover räv. Jag tänder ljus och Jocke fixar en brasa. Sen sjunker vi ner sida vid sida i slöfocken (saccosäcken) och lyssnar på P3 dokumentär innan middagen tillagas. För att sedan skratta glatt till en tokig film, närmare bestämt Sahara, innan vi somnar sött. Inga måsten och ingen stress. Bara mjukisbyxor med utstickande knän och stickade sockor, doftljus och one piece…