Förlöst, del 3

Här blir det kanske lite äckligt, men det är så det är bara. Eller så det var för mig. Så varning för känsliga läsare som är bra på att föreställa sig bilder. Ni får tänka på något annat en stund. Bilden nedan förskönar verkligheten en aning. Kan vi säga.

Nåväl. Under arbetets gång var det mest Karolina som kom in till oss och kollade läget men rätt vad det var så var Christina också där i rummet och de började möblera om och plocka fram diverse verktyg. Jag började ana att det var ganska nära nu. Vet inte vad klockan var riktigt men låt säga 11. Jag anade på deras framplockning av prylar, inte på den smärtan jag hade för jag tänkte hela tiden att det kommer bli värre.

Vid samma tidpunkt hade jag riktigt ont. Tydligen kunde man se huvudet nu. Okej, huvudet. Jag provade att lägga mig i vanlig gynställning för omväxlings skull, men se det skulle jag inte ha gjort för då fick jag nämligen kramp i benet, så lägligt mitt under en svordomsvärk à la gladiatorvrål. Nej. Så det var bara till att återgå till att stå på knä. Utnyttja tyngdlagen som sagt. Det gick bättre.

Och nu trodde jag på riktigt att jag skulle skita ut allt vad mina tarmar någonsin hade legat och ruvat på. Jag trodde inte att det som jag kände vid den här tidpunkten var så kallade krystningsvärkar utan jag trodde kort och gott att jag skulle skita ner hela rummet. Och efter att jag hade bajsat klart skulle det göra ännu mer ont och jag skulle föda fram livet. Vilket jag också berättade för alla som var där, att nu skiter jag på mig. Jag tror att jag klarade just den biten bra. Inget som man direkt reflekterar över när man vet att det är en liten människa som kan komma ur en när som helst.

Och kom ihåg, mellan värkarna hann jag nästan slumra till där jag hängde över sänggaveln, så det gör verkligen inte ont hela tiden. Absolut inte. Men glöm för fan inte att andas, slappna av i axlarna kändes som en omöjlighet vid det här laget. Men andas, långa djupa andetag. In genom näsan. Ut genom munnen. A. N. D. A. S.

Strax innan 11.30 säger Christina att jag tror att han är ute innan 12…

Dollys boobies

Seriöst. Har ni sett löpet? Jag erkänner rakt av. Förstår inte riktigt hur det gick till men jag vaknade med Dollys boobies. Bevisen för att fälla mig är bokstavligt talat gigantiska. Och jag anar att det blir värre. Värre som i smärta, tårar och storlek.

Den beryktade tredje dagen efter förlossningen har visserligen passerat, men några sprängande ömma Dolly boobies som kommer få mig att gråta har jag inte upplevt. Än. Bara fått en smärre chock av storleken som sagt. Och att den lilla pirayan suger musten ur mig. Nu kan vi snacka tutt-Eva. Härregud!

Waaay too much information! Ja, jag vet, men det tycks vara lite av min nya melodi. Och jag har varnat känsligare läsare, så kom inte och härja om det nu. Mitt huvudargumemt för dessa Big Mama inlägg är att jag själv har läst så mycket under graviditeten att jag vill delge min historia. Med hopp om att kunna sprida lite mental förberedelse. Då kan man ju tycka att räcker det inte med de berättelser som redan finns, nej, för varje graviditet och förlossning är unik. Så här med ställer jag mig i ledet för dem som fått gåvan att föda ett barn och helt tappat uppfattning om vad som är legitimt att dela med sig av. Ha.

Så är det med det. Tuttarna sitter där de sitter och bröstvårtorna är ömma så det förslår. Men jag säger som min barnmorska, de finaste skorna vill man ha på sig så då får man räkna med skoskav. Måtte det bara gå över någon gång. Och nej, den där silikonnappen man kan köpa på Apoteket funkar inte för mamma Hjort. Jag biter ihop ett tag till och får dåndimpen av gullungen som gör att jag får frilansprofylaxa när han beställer in mjölkglas efter mjölkglas…

Franks efterkontroll

Lyssna på det här. Jag har lånat mammas dator nu igen. Och idag släpade de ut mig för första gången. Mamma och pappa. Jag som knappt har hunnit fatta att jag bor här och så ska jag träffa en doktor som ska kolla så att allt är på plats. De ser de väl att de är. Jag har 10 tår och 10 fingrar, vad mer vill de veta egentligen. För säkerhets skull fick jag mat av mamma innan vi åkte dit, mamma tycker dock inte att det är så skönt när jag likt en piraya suger mig fast. Men det är reglerna. Så vi får hoppas att det blir bättre snart, för mjölk ger starka barn, det vet ju alla.

Hur som helst så blev jag lite matt efter maten, så jag sov mig genom hela undersökningen. De stack ett hål i min hand, men jag märkte det knappt. Jag bara låg där i all min prakt och snusade vidare. Visa upp sig för läkare och vara social, det kan vi vänta med. Och sova är ju så skönt. För att inte tala om att sittligga som en liten korv i den där bilbarnstolen. Jisses så gött, jag känner redan nu att kurragömma kan bli min paradgren på dagis.

Aja. Eftersom jag sov genom hela läkarbesöket så vet jag inte om jag blev godkänd, men det tar jag för givet. Lite röd på hakan förstås, men lite smörj på det sen är saken biff. Nu ska jag beställa ett stort glas mjölk i kiosken, sen ska jag nog knoppa igen.

Ha det bäst alla godingar!
Kramar från Franktastic FOHR
(det är mitt alias om ni undrar, men ni kan kalla mig Frank)

Förlöst, del 2

Innan klockan 8 hade jag inte så många svordomsvärkar, det jag hade upplevt innan var nämligen ingenting mot vad som komma skulle. Så efter kl 8 drog det igång ordentligt och tensmaskinen gick varm på ryggen. Jag duschade lite och rörde mig runt där i rummet så gott jag kunde och tänkte på det där med hinderbanan. Stånkade och stönade men sa inte så mycket.

Ny kontroll kl 9 och öppningen till livet var mellan 7-8 centimeter. Jag fick beröm av barnmorskorna och undrade hur länge det var kvar på det här maratonloppet. Oklart. Jag arbetade mig vidare genom värkarna med tensmaskinen och stod på knä hängande över sänggaveln varvat med att försöka spatsera runt i det lilla rummet. Fager som den förstföderska jag är. Vuxenblöjan var numera en av mina nya bekantskaper som jag förstår är här för att stanna ett tag…

Eftersom jag inte ville ha någon medicinsk bedövning så sattes lite akupunktur, med det var väl mest hokus pokus och gjorde varken till eller från. Sen vet jag inte riktigt när lustgasen plockades fram, kanske runt 10.30, då hade jag nämligen ont. Ont så att jag skrek aj. Fast mer gladiatorvrålade AAAAAJJJ!!!

Till skillnad från vad jag trodde när jag skrev mitt förlossningsbrev så blev det tvärtom, när jag var tyst var det uthärdligt när jag skrek gjorde det jävlarimig ont. På riktigt. Och det var då jag tog till lustgasen. Nu kanske jag gör några besvikna här, men inte heller det var en wowupplevelse och thank good för att du fanns där i en slang, nej. Men jag andades vidare, blev inte ens salongsbersuad utan bara, jahapp. Synd, hade annars sett fram mot en salongsberusning mitt i det där maratonloppet, det kändes som om det hade livat upp stämningen lite.

Men se den gubben gick inte på mig…

Lapptäcke nästa…

När Jocke och Frank tittar på Top Gear så kan man ju tro att jag passar på att vila, men nej, den instinkten har inte slagit mig riktigt än, så istället har jag börjat på en filt till pirayan. Och det här med lapptäcke tycks ju höra ihop med babygull, så i vanlig ordning kör jag all in.

Dock har jag inte särskilt många gulliga stuvbitar, men jag tänker att lapparna får vara uppåt och baksidan som är i fleece får vara mot Frank. Istället för att köpa en bit fleece som jag tror är dyrare så köpte jag den här filten på HM för den exemplariska summan av 29.90 riksdaler. Sen har jag förstås tvättat både filt och stuvbitar om det skulle vara så att de krympte lite. Ett tips för att få fast bokstäverna ordentligt är att använda vliesofix och stryka fast dem innan du syr. Men glöm inte att du måste göra bokstäverna spegelvändna för att det ska bli rätt sen.

Nu ska bitarna bara sys ihop sen är min plan att det här lapptäcket hör i hop med Franks vårvagn, den übertjusiga Emmaljungan som tas fram när snön är ett minne blott och när sommardäcken är på, vad tror ni om det?

Och ja, snart kommer del två av förlossningen…

Förlöst, del 1

För er nyfikna själar som undrar hur det här med att föda barn kan gå till, för er andra råder jag er nästan att hitta på någonting annat. Det är lite klibbigt faktiskt. När ett nytt liv ska komma ur en. Och tro mig, innan jag blev gravid var jag inte alls särkslit intresserad av det här, men nu efteråt är jag väldigt tacksam att mina vänner som har gått igenom det här har velat dela med sig av sina tips och berättelser,
därför väljer jag att berätta hur det var när Frank kom till.

Vaggade mig in på förlossningen 22 januari klockan 05.05, stegade upp på vågen och vägde in mig på en matchvikt över Bullets i gladiatorerna, ovetande om att jag skulle visa liknande stryka som denne gladiator några timmar senare.

Tensmasiknen var påkopplad och jag undrade om vi skulle bli hemskickade. Vi åkte inte in för att det var värkar enligt regelboken utan för att det hade kommit lite blod och mamma Hjort ville ha en kontroll efter något slags värkarbete i ett och halvt dygn.

Kontrollen skedde strax innan kl 7, jag blev godkänd och intagen. I samma veva blev jag av med den där slemproppen, herrejävlar vilken kladdkakssmet. Jag som trodde att det var den sär snorbusen jag såg i trosan för ungefär två veckor sedan. Men äsch, det var inget. Ungefär då gick vattnet också, så med andra ord var allt i sin ordning. Öppningen till nya livet var dock endast 3 cm och jag trodde att det här skulle ta hela dagen.

Klockan 7 var det även skiftbyte på födabarnfabriken och vi fick träffa barnmorskan Christina och barnmorskestudenten Karolina som skulle hjälpa oss genom hela förlossningen, de frågade mig hur jag tänkte mig med smärtlindring och då lämnade jag fram mitt brev. Klart att jag hade kunnat berätta där och då, men jag tyckte att det kändes bra med ett brev. Annars hade jag säkert glömt hälften. De båda tjejerna var världens gulligaste och jag kände mig väldigt trygg. Och de hade stenkoll på mina önskemål efter att de läst mitt brev.

Sen började snart den riktiga resan till att få ut det lilla livet…

Vykort från Frank

Hej alla raringar!

Och tusen tack för alla gratulationer, ni är ju för gulliga! Nu känner ju inte vi varann än men jag är ändå väldigt tacksam för att ni välkomnar mig till världen. Jag ska inte göra er besvikna, även om jag precis har hackat mig in på mammas blogg och det kan tydligen ses som olaga intrång, jag som är ett bevis på laglig utgång. Skulle vi kunna säga.

Hur som helst så mår jag bara bra, jag föddes med naglar längre och snyggare än vad mamma någonsin kan önska sig, därför har jag visst rivsår på kinden. Onödigt jag vet, men lätt att hålla koll på allt nu när det är fritt svängrum åt alla håll och kanter.

Jag ville bara säga hej, som ni ser har jag fullt upp med att vila mot mammas bröst, det är fina fisken vill jag lova. Så nu ska jag fortsätta med det.

Hoppas att ni har en förträfflig torsdag, jag ska mest chilla och tutta på duschmunstycket med råmjölk i spridda skurar.

Det är livet, bara så ni vet.

Kram so long!

Förlossningsbrev

Om man vill kan man lämna sina önskemål till barnmorskan på förlossningen i from av ett förlossningsbrev. För er som fött barn vet säkert vad det innebär, för er som ska föda barn kan jag säga att det kan se ut såhär…vad som är vad blir ni varse när ni hamnar i den här situationen.

Och hur det blev för mig, det ska ni strax få veta. Ni som vill se kreativa konstverk får återkomma om ett tag, jag lovar att höra av mig så fort jag är där igen…

Nu blir det lite ”bebisbubblablogg” av det här…

Franktastic!

När vi gjorde ultraljud i v 18 var vi alldeles för nyfikna för att inte ta reda på vem det var där inne. Kvinnan som förde den där grejen över magen påstod att det var en liten kille. Vi såg inte det och frågade om hon kunde visa. Det gjorde hon, hon sa att där är pungen så det är nog ingen tvekan om att det är en gosse. Okej.

Sen dess har vi kallat magen för Franken, eller Frank. Det namnet bestämde vi tidigt. Jockes morbror heter Frank. Vårat andra alternativ var Erling, det kommer från Jockes morfar, Frank på engelska betyder ärlig, så Frank får det bli. Och Ove från pappa Pohlman så klart.

Med andra ord Franktastic. Välkommen till världen vår älskade son.  3175 gram och en halvmeter lång. Perfekt. Han är ju så söt så att jag går åt. Hur det hela gick till, det kommer i ett lite senare inlägg, dock inte för detaljerat, men ändå, jag kan ju säga att jag är jävligt stolt över min prestation och alla mammor borde tamigfan få diplom…

High five!

Jocke och jag är väldens lyckligaste och vi alla tre mår toppen. Frank har hittills visat gendrag från mormor Ulla då han har nyst x antal gånger i rad. Gullunge. Nu ska vi försöka förstå att vi är tre… Så himla fränt.

Lilla hjärtat

Jag skrev det här i natt kl 03. Nu har det avtagit lite, men jag är vid gott mod och nyfiken inför framtiden…

Värktimern är installerad i mobilen. Tensmaskinen är påkopplad vid ryggslutet. Vetekuddarna har tappat sin hetta och jag hinner slumra till mellan värkarna. Om det nu är såhär värkar känns, det kanske ”bara” är sammandragningar, hur ska jag veta? Och hur som, vad är skillnaden? Jag har talat med förlossningen två gånger, kollat läget lite bara, det kan vara så att jag ska föda barn väldigt snart eller så avstannar det hela.

Min kropp är som ett alarm med snoozefunktion. När larmet går andas jag in genom näsan och ut genom munnen, vrider på Tensen och tänker att det här kommer gå fint. Men svordom vad det känns. Regelbundna spridda skurar av smärta. Alltså inte som jag tror att det ska vara. Lång tid mellan larmen när jag bara ligger här och försöker förstå vad som händer, kort tid så fort jag går upp för att kissa.

Tidningsbilen kör gata upp och gata ner i kvarteret och jag funderar på hur ont det här kommer göra. Sen. Det är klart att det känns redan nu, men vad är det för känslor. Är det falsklarm eller är det igång nu, ska vi få träffa våran bebis snart eller kommer det avstanna och ännu en dag av väntan kommer utspela sig…?

Jag förstår inte riktigt det här. Jag ser min mage och jag känner livet där inne. Men jag fattar det inte. En Evakim. En hel liten människa. Vårat lilla hjärta.

Ingredienserna till den omtalade förlossningsväskan är uppradade på bänken i badrummet. Det ser ut som att jag tror att jag ska bo där ett tag. Det hoppas jag inte att jag ska, men förstår att det är lika bra att vara förberedd. Det är bara allsköns onyttigheter som saknas för att väskan ska vara komplett. Smågodis, energidryck och choklad. Borde köpt ostbågar. Tror att jag är sugen på ostbågar.

Låt mig säga såhär, jag återkommer i den här frågan, ni kommer bli varse Evakims nedkomst och hoppas, hoppas att allt kommer att gå bra!