Bygglov in the area…

Precis när jag kommit in från trädgården och tänkt att nu kan jag sjunka ner i soffan och titta på ett av mina två favoritprogram, nämligen Bygglov, så visar det sig att det inte alls är Bygglov. Nähe. Det är visst nationaldagen som ska firas med pompa och ståt. Fint för visso, men dåligt att inte Bygglov förgyller min onsdagskväll i vanlig ordning. Mitt andra favoritprogram är som ni vet Top Gear, men inte heller det syntes till.

När däremot Jocke kommer in och frågar om vi ska gå en promenad svarar jag ja, tar med mig kameran och säger, ”kommer inte Bygglov till mig får jag väl gå till dem”. Sagt och gjort. Efter att jag skymtat deras bil i måndags och fått insider information om att de skulle befinna sig in the area, så att säga, så tyckte jag att det var lika bra att passa på. Inte främst för att ta en idolbild, utan för att berätta för dem hur grymt duktiga de är. De vet de ju så klart redan, men inte att jag också tycker det.

Såhär var det, vi går en kvällspromenad, får syn på Willy som står och tittar på Matte när han arbetar. Jag säger till Jocke att nu går vi dit. Han säger nej, det kan vi ju inte göra, pinsamt ju. Äsch säger jag, nu står de ju där och Willy har alltid tid att prata tänker jag. Jocke skäms lite och måste andas ut lite extra tungt för att ta sig samman, och inte skämmas ihjäl för sin fru, jag går fram som det barn jag är och säger, hur går det grabbar?

Tjaa, det går bra tydligen. Willy spelar tumstocksgitarr och Matte bökar med sitt projekt. Jag frågar var Mija är, henne har de tyvärr trollat bort. Hon som är så förbannat duktig, det vill jag ju säga till henne.

Sen frågar jag om jag får ta en idolbild, visst, det går väl bra, Willy blir lite förvånad över att jag ska vara med, men han lirar vidare på tumstocksgitarren och Matte ställer upp med ett leende på läpparna. Jocke fotar och jag tror att det här är ett av de bästa korten i hans historia, hela vi fick ju plats. Jag tackar för idolbilden, ger Willy mitt visitkort, han säger deerhunter, Eva Hjortsberg, och sen fortsätter Jocke och jag vidare på vår promenad.

Och hade det inte varit för att jag själv tycker att jag har en så god smak så skulle jag vara den första att anmäla mig till programmet, för som sagt, den där trion kan sin sak. Men behöver de en prao någon gång så anmäler jag mig på stående fot.

Grönskande trädgård…

Nationaldagen började som bekant i stugan. Det var så himla härligt att komma dit och bara andas lite, ligga på soldäcket och vifta på vita tår i solen och använda biknin för första gången i år.  Låta Wilma härja fritt, ibland jägare och ibland solkatt.

Styra upp gäststugan för säsongen och påminnas om hur fint vi har det även där, att det är få gästnätter bokade och att bokningen bör bli känd bland nära och kära. Tokigt att ha en gäststuga med en prinsessan-på-ärten-säng utan varken prinsar eller prinsessor som sover där. Nästa gång kanske jag checkar in där.

Sen tillbaka till huset i stan, ännu en grön trädgård som skvallrar om frukt. Kart som växer i en väldig fart. Jocke tvättade bilen och jag klippte gräs. Fotosession i det gröna och surrande humlor.  Jag fick även syn på en perfekt plats för en hängmatta i kvällssol, så nu står det med på önskelistan. Är väl klart att man ska ha en hängmatta om man har trädgård. En som är på armlängds avstånd från rabarbern och hallonbuskarna.

Ja jädrar så bra det kommer bli.

God nationaldag!

Lite stughäng, frisk luft och högt gräs. Pollenallergi och jag laddas med solenergi. Wilma är en vildkatt på jakt, vassa klor upplagda för bus, en livrädd näbbmus. Grönt är skönt och växtligheten frodas, att det här kommer bli en fin nationaldag kan förmodas…

Så, god nationaldag på er!

Tokigt lång berättelse – based on a true story

Måndag, min tidiga dag på jobbet. Slutar vid mellis. Hem och ta en powernap, värma upp inför vårruset. Tar en burk med fiskbullar i dillsås och ett glas juice och inser att det är länge kvar innan jag ska springa 5 km med mina kollegor. Gott om tid alltså och perfekt uppladdning med fiskbullar.

Önskar så att regnet ska sluta ösa ner. Vilar lite till med katten och anar blått på himlen. Och precis när det är en timme kvar innan start skiner det upp.

I samma stund inser jag att jag inte vet var min nummerlapp är, jag ser att Wilma har bajat på golvet då jag anar att hon är missnöjd med sin sandlåda och jag har just gjort rent min väska då det visade sig vara hallonsylt i den. Konstigt. Jag ringer till Jocke, ”Wilma har bajat på golvet och var är min nummerlapp”? Han kan inte riktigt hjälpa mig. Och om en kvart ska jag träffa Leader L.

Bajet som var en spya får ligga kvar, jag ska ju springa mitt livs första vårrus. Och det är lite brådis nu. Nummerlappen hittar jag på kontoret, sätter fast den med säkerhetsnålar på ryggen och tänker att nu måste jag säkert springa baklänges. Säger till Jocke att det finns kycklingwok i kylen som jag tagit med hem från jobbet. Han ska by the way inte heja på mig då han har fått för sig att cykla i Karlslund med en sliten mountainbike med taskig kedja.

Anyway. Möter upp Leader L, berättar om mysteriet med hallonsylten. För en gång skull sa jag högt och tydligt till mina kollegor när jag gick från jobbet, ”kolla här nu tjejer, nu tar jag med matlådan hem”.  Det brukar nämligen inträffa väldigt sällan att jag kommer ihåg att ta med den hem. Så stolt var jag att jag kom ihåg. Men, nej, nej. Det var inte alls den jag tog med hem. Jag tog med burken med hallonsylt. Hoppsan Kerstin. Gott med sylt till middag.

Aja. Här ska springas 5 km. Jag är taggad till tänderna och kissnödigt nervös. Vill egentligen starta i ledet längst fram men har ju inte varit med om det här tidigare så, så kaxig kanske jag inte ska vara. Vi ställer oss i startled två. Sen springer vi, Leader L och jag. Och det går riktigt bra, mer om loppet här. Kommer i mål på 28 minuter och inser då att min andra kollega vars bil jag har lagt mina kläder i förmodligen kommer komma i mål om ett tag då hon gick runt.

Trubbel. Kallt som satan. Borde förstås tagit hennes bilnyckel. Tänkte inte på det. Hänger lite vid biogasmacken, eller vad man ska kalla det. Efter en del huttrande och muttrande kommer en sopbil. Jag frågar chauffören hur lång tid det där tar, tja 10 minuter, perfekt, kan jag hoppa in och värma mig? Självklart. Leader L och jag samsas på förarsätet i väntan på våra kollegor. Sen tutar vi utav bara helvete när de kommer och tackar glatt för den värmande stunden innan vi beslutar oss för att äta picknicken på jobbet till frukost imorgon.

Joråsåatt. Bra måndag. Och ja, jag skulle nog kunna sprungit lite fortare…Damn it.

Va piano på Östermalm

När jag är i Stockholm finns ett starkt sug efter Vapiano. Om ni inte har besökt den restaurangen tidigare kan jag verkligen rekommendera den. Det tar lite tid att få maten då de gör den samtidigt som man väntar vid disken. Den här gången trodde jag nästan att jag skulle svimma av hunger. Som tur var, var det värt att vänta på. Det kittlar nämligen dödsskönt i kistan.

Nu när Jocke och jag var där bestämde vi oss för att festa till det och beställde pasta med oxfilé. Närmare bestämt följande rätt, Verdure filetto di manzo, vilket är oxfilé, grillade grönsaker, svampmix, grädde, rucola, körsbärstomater, rött vin. Mumma. Sen får an välja vilken pasta man vill ha till. Jag valde fullkorns fusilli eller vad det heter.

Ni hittar deras hemsida här, Vapiano finns på tre ställen i Stockholm och även i Malmö. En gång åt jag på Vapiano i Amsterdam. Det ni. Ha.

Öland i majblom

Och när vi var där i mitt paradis så var det en dag där vi gjorde så mycket som möjligt. Vi gick upp tidigt och åkte till Sandvik för att gå på bakluckeloppis och inhandla onödiga pryttlar som är fina att titta på. Jag gick fram och tillbaka mellan borden och kände och klämde. Jocke undrade vad det var frågan om jag sa, titta den här skålen, jag fick den för 50 spänn. Bra grej. Han log som han gör och jag såg oskyldig ut.

Och där i Sandvik. Där finns även husen på stentomterna med utsikt över Kalmarsund. Där sommarboendet uppnår en ny dimension och där det ser ut som att några har haft lite för mycket pengar till övers. Förmodligen de som inte sprang upp och ner bland borden och köpte onödiga pryttlar som är fina att titta på… Men deras hus är också fina att titta på. Jag skulle vilja vara den första sommarflugan att flyga in och snoka bland inredning och arkitektur.

När vi spankulerat i vinden från Kalmarsund åkte vi norrut för att tillsammans med hundra andra se de glada korna som hoppade och skuttade så fantastiskt att jag blev rörd av vårkänslor. Men det vet ni ju redan. Därav den snygga klädseln med stövlar och kavaj…

Sen var vi hungriga. Och vad passade inte bättre då än en silltallrik på restaurangen ”Med havet intill”, och ja, samma fina ställe som vi gifte oss på. Och precis den helgen var det på pricken 11:a månader sen vi blev man och hustru med varandra. Så ja, vi firade pappersbröllop med silltallrik och njöt av utsikten.  Kan man säga.

Sen pep vi hem en sväng, somnade i solen på uteplatsen innan det blev brådis för middag hos mina bästa Ölandsföräldrar. Tänk att ha en egen mamma och pappa precis där man har sommarhus, det är ju lite att ta i, men ack så fantastiskt. Om inte pappa Pohlman och mamma Ulla är på plats alltså. Och laga mat till sitt sommarbarn med respektive, dvs. vi, de gjorde de med bravur så att jag fortfarande är mätt…

Och när det är juni fast som januari med vädret, då är det extra härligt att längta tillbaka till paradiset, den goda maten, havet, åkgräsklippare, loppis, kosläpp och försöka att inte bli depp….

Syrum – Före och efter

Ett hörn av syrummet innan…

Samma hörn efter, och så resten…

Innan vi flyttade in i huset vet jag inte riktigt om det här rummet ens användes till något särskilt eller om det bara var en transportsträcka för att komma till badrummet. Där fanns som ni ser en tapetkombination som jag inte riktigt hade tänkt behålla.

Jag visste inte heller till en början vad rummet skulle få för funktion. Jag visste att Billy den gula skulle bo där och det fick bli utgångspunkten. Och nu är det alltså ett gult syrum. Så, vad tycks?

Opelnostalgi på Böda

När vi var på Öland och åt och sov mest, då Kristi Flygare gav oss ledigt så besökte vi givetvis Böda Sand. Och just den helgen kan man säga att alla som verkligen älskar sin Opel också var där.  De var uppradade i solskenet och glänste i kapp med det glada 50-talet. Både bilarna och dess ägare. Så många fina gamla godingar och bilägare som bjöd på både sig själva och på dragspelsmusik. Det var verkligen nostalgi och välputsat från fälg till framruta och allt däremellan.

Att Opel hade haft sina glansdagar och dessutom lanserar nya fräsiga vrålåk visste jag inte, däremot visste jag att en Opel Kadett inte tilltalar mig det minsta, men ovanstående skönheter var sannerligen en fröjd för ögat.
Bra jobbat Opel och bra jobbat Böda!

Lila lugn och rosa pumps

Min älskade man har dragit elen i sovrummet så nu lyser lamporna från IKEA PS kollektionen upp godnattsagan och det är numera bara tavlor och fönsterbrädor som saknas för att sovrummet ska vara mer eller mindre komplett.

Här samsas fina klänningar med slitna fårskinnstofflor och dansanta pumps. Ljuslyktor i långa rader och en dryg student. Här sover vi gott när måsarna skriker utanför fönstret i takt med regnet som smattrar på fönsterbläcket.

Och inte nog med det, samlingen i köket skulle från en viss vinkel anses just komplett. En grå skål har tagit plats och av utbudet på Cervera så finns det inga fler skålar att samla på. Men det vet jag ju såklart att det gör och om jag fortsätter med det eller håller mig till det lila lugnet på övervåningen låter jag vara osagt…

Min månad

Veckans sista rastpromenad och junis första dag. Kyligt i luften och vantar på händerna. Sicksackar mellan skalbaggar och sniglar, insuper liljekonvalj med en krona likt vit emalj…

Skönt med fredag och juni, min månad och man slutar inte bli förvånad. Nyss sommar och nu lite höst, men efter regn kommer sol, om det nu är till någon tröst…