Move that bus!

Ja rackarns i min lilla låda. Att det blev så förbannat bra till slut. Men att varenda grej som skulle fixas per automatik var lika med trubbel är numera bara skrattretande. Skulle jag rabbla upp det här, skulle ni bli snurriga i bollen och jag skulle bli än mer matt. Men om vi säger såhär, det där skåpet som vi dalade på mitten gjordes inte bara för att det var roligt och galet utan för att det var ett måste för att få det på plats.

Det enda vi hade flyt med under helgen var parkering. Och med tanke på att vi befann oss i Stockholms innerstad så får vi se det som ett plus. Man får vara glad för det lilla så att säga. Men annars. Joråsåatt, resten har ni ju redan hört eller i alla fall förstått att det inte var jublande roligt, busvissel och high five. Nej.

Men sen när jag fick göra fint i köket då var det roligt. Det var roligt när jag gjorde en tavla av gamla tidningar som vi hittade från rivningen, som satt bakom tapeten. Där tidningsannonsörerna önskade sig flickor för diverse hushållstjänster så som kockerska eller servitris på ett tjusigt café.

Och det var otroligt skönt att komma hem. Trots mörkerkörning och en fullproppad bil med verktyg och en fin stol från Åhléns. Så var det fantastiskt att komma hem till en lägenhet utan sågspån överallt och utan kartonger hux flux. Och det bästa var att Karlssons catering ryckte ut med en alldeles rykande färsk laxpudding, smarrig sallad och en egenbakad semla.

Yes asså. I går färdig att bryta ihop. Tvångströja till mig och medalj till Jocke. Bra byggt!

I dag Pippi Hjortsberg. En ny vecka och nya tag. Och inget mer kök från IKEA. Nästa kök vi bygger är dessutom till oss själva. Och det är banne mig jublande roligt, busvissel och high five.

Hoppas jag. Ha.

Det där köket…

Jag ser i kors. Jag trodde aldrig att jag skulle komma från den där lägenheten med livet i behåll. Efter dagens andra psykbryt med en pulserande ADHD-ådra bakom pannloben så trodde jag att bilen skulle köra mig på autopilot till psyket.

Men se den gubben gick inte!

Det var bara till att äta upp den dyra lunchen och börja om, ta nya tag och fortsätta skruva, borra och fokusera på målet. Inte längre dra omkring i allt sågspån och göra wellpapp av snoret. Utan att slutligen få göra ordning köket à la fru freaking Hjortsberg.

Och tro inte att bilderna visar hur det blev. Nej. Det var så det såg ut innan. Och jag vet. Det ser väldigt fint ut och nu tänker du säkert varför i hela friden skulle ni renovera det där om det nu visade sig vara ett smärre helvete?

Jo, det ska jag säga dig att mycket är fint på bild. På dessa bilder syns det t.ex. inte att diskhon gick att lyfta loss från bänkskivan. Att bänkskivan som ser ut som en vanlig vit var en marmorskiva som var målad där färgen hade börjat flagna (varför målar man en marmorskiva?). Att fläkten knappt fungerade. Att blandaren satt löst och vattnet på högsta effekt strilade likt en gubbe på hemmet. Pissetoffel-stril alltså.

Därför gjorde vi om det här köket. Och nu är jag alltså hemma. Trött som sig bör efter 29 timmars helgarbete. Jag har valt det själv men kommer aldrig mer välja att bygga ett kök från IKEA såvida det inte betalas ut stora summor pengar till mig.

Och med det sagt. God natt.

En cliffhanger. Ha.

Humor.

Jag bölade hela vägen till avfarten för Bredäng där min instinkt för överlevnad tog greppet om mitt förstånd.

Anledningen till mina tårar var att jag precis hade börjat min resa till IKEA i Kungens Kurva, bara det tröttsamt nog, men väl inne i första tunneln med anvisning E4/E18 kommer trafikmeddelandet. Trafikolycka vid avfarten Kungens Kurva. Jag säger högt till mig själv, jag gör inte det här. Jag gör det inte. Jag ger upp.

Vad jag skulle dit och göra? Jag skulle lämna tillbaka en blandare och köpa ett ventilationsrör för att kunna färdigställa den jävla renoveringen. Röret hade vi egentligen från början, men det tog vi hem förra helgen för tidigare erfarenhet sa att en fläkt med kolfilter inte behöver ett sådant rör. Fel. Fel. Fel.

Utsikterna för att bli en bitter konstnär ser i dagsläget väldigt ljusa ut.

Nu måste vi äta innan vi slår ihjäl varandra eller jag river köket av ren frustration.

Tjingeling. Humor. Jag som trodde att jag var som Pippi Låbgstrump. Damn it.

Psyket nästa

Alla svordomar jag kan! Upphöjt till tio gånger fem. Minst.

Skrek just rakt ut, kastade av mig skorna och la på mig sängen och grät i ren ilska. Snart kommer nog polisen och hämtar mig för att grannarna ringt 112 då de hörde ett helvetesvrål från lägenheten bredvid. Mystiskt likt en psyksjuk kvinna som bygger kök.

Det här är ett skämt. Imorgon tatuerar jag mig. Mamma, du får köpa ett annat kök, ett kök från IKEA köper du inte om du vill ha hjälp av mannen och mig, för då får du bygga det själv. Åh. Monstervrål.

Ta dig samman kvinna. Det är bara ett kök. Som ska vara så himla enkelt och fiffigt. DIY, I don’t think so. Bäst att ladda för mörkerkörning igen då.

På återseende om det här köket någonsin blir klart. Svordom. Å andra sidan har ju många kända konstnärer haft något slag av panikångest under sin karriär, min kanske precis infann sig…

Mocco

Oh lord, want you buy me a Mercedes Benz…
Nej, men på riktigt. Arbetet startade kl 08.30. Kl 08.58 ryckte jag i dörren på Mocco för att jag var så förbannat hungrig. De öppnade 09.00. Ett ställe som jag kan rekommendera. I Stockholm alltså. Därför köpte jag en hejdundrande frukost till Jocke och mig. Iförd målarbyxa och färgglad väst.

Idag har vi arbetat 14 timmar med köket. Eller mest Jocke, jag fick dispens för att pipa ner på stan i ovan nämnda kostym och göra ärenden (jävligt gött att bara pipa omkring i mjukisbrallor med målarfärg och strunta i det här med att göra sig till för huvudstaden).

Nytta och nöje alltså. Jag skulle köpa lysrör och krokar. Det gjorde jag. Men av bara farten hittade jag en snygg ljusstake, en fräsig disktrasa och en Marimekko skål. En grå. Men den tänkte jag ge till lägenhetsinnehavaren som ett signum från mig. Ha.

Och sen bar jag hem en tjusig stol från Åhléns. Bildbevis kommer. Men nu är det si som så att jag ska sova, för imorgon är det min paradgren och Grande finale i det här köket, jag ska nämligen få inreda. Därav disktrasa och ljusstake. Yes asså!

Sov gott eller god morgon!

R.E.M.S

Rörmockare. Elektriker. Målare. Snickare. Nu gör vi det igen. Kvickare. Tre trappor upp. Köket ska bli klart i en rasande fart. Skruva. Montera. Demolera. Kakla. Foga. Tvätta. Allt är inte det lätta. Tjusigt kommer det bli. Bäst att det på mig blir pli.

På återseende gott folk och ha en skön lördag!

Kontraster

Igår en gråtande barnaskara på ett dussin. Bajsblöjor på löpande band och inkorrekta rygglyft. I dag jublande barn som gör vågen för att vi ska gå på utflykt. Utflykt till Rävgången, fruktsund i värmestugan och åka kälke på isen med tillhörande bubblande skratt.

Då är livet som fröken alldeles ljuvligt. Det är så jag vill ha det. Då behöver jag inget tålamod på burk, då ger barnen och naturen mig ro och glädje. Tänk om det alltid kunde få vara så…?

Ser du månen…

Tänk såhär, att du får syn på månen tillsammans med din mormor eller farmor eller en annan äldre dam. Förslagsvis en äldre dam med dålig hörsel. Det kanske inte ens är du och en dam, det kanske är två äldre damer bara, varav den ena har dålig hörsel och den andra lite dålig attityd. Konversationen går till enligt följande. Om det nu är du och en dam som heter Klara med dålig hörsel….

Du: Ser du månen Klara?
Klara: Va, kommer det karlar?
Du: Äsch, sitt still och skit.
Klara: Va, kommer de hit?

Ha. Bloggens första vits. Kanske så även den sista. Men den där gick varm på högstadiet när månen stod högt i skyn. Och jag hör den i mitt huvud varje gång jag ser månen och varje gång barnen på dagis pekar och säger, där är månen.

Och idag när jag kom hem efter lite handledning av socionom Stål så fick jag syn på månen och tänkte därför på tant Klara. Så jag ger er den. Ser du månen?

Och god natt.

Uppdatering: Damerna satt på dass och den ena fick syn på månen genom hålet i dörren…

Pressad pedagog

Dra mig baklänges i en skottkärra fram, vilken dag det har varit på jobbet idag!
Leksaker överallt, snor överallt, dregel lite här och där. Inget konstigt kan ni tänka då, ni som har koll på det här med barnomsorgen. Ha.

Men när varenda unge har en elva under näsan och påminner om små snoriga valrossar så blir det en lite pressad stämning. Det är många små näsor som ska torkas. Och fort ska det gå, helst innan de (inte näsorna alltså, utan barnen) hinner veva runt allt i ansiktet eller placera snoret likt en babysnigel på min arm. Då gäller det att vara snabb.

Och det är väl ingen big deal egentligen. Men lägg då till att det är en sisådär fem barn som lojalt gråter med sin sjätte kompis som är lite ledsen för att någon annan råkade ta just den röda bilen, fast det finns minst fem till likadana. Då gråter vi i kör. Det är en pressad situation för en pedagog som vill ha glada barn runt omkring sig.

Därför undrar jag om tålamod går att köpa på burk för pressade pedagoger?

Det börjar närma sig…

Inspiration från Hemnet .

Nu är det fasen ganska nära till flytt. Till knarrande trägolv, till ett nytt kök med ännu så länge oklara kakelplattor, till murstockar med avsaknaden av kakelugnar och till ett vardagsrum med burspråk.

Burspråk. Roligt ord, är det där orden sitter i bur? Ha. Det är ju mode med fågelburar, gärna vita, ni vet, shabby chic. Kanske skulle ha en fågelbur där fullproppad med bokstäver. Snacka om DIY burspråk. Fiffigt.

Annars så funderar jag på dessa knarrande trägolv. Det är parkett på de flesta men under finns tydligen ett gammalt trägolv, som nyfiken i en strut, dvs jag, gärna vill ta en närmare titt på. Och svarta golv är tjusigt.

Pappa Pohlman tror säkert att det blir mörkt som i en säck, men så behöver det nog inte bli. Jag säger att den som lever får se. Och nu tänker pappa, tjaa, innan du har kommit in i huset har du väl hunnit ändra dig hundra gånger.

Och det är mycket möjligt. Men det är också det som är lite av tjusningen av att ha en widescreen i huvudet och ett inredningstänk utöver det vanliga. Och att glutta på Hemnet till dess att ögonen blir fyrkantiga…