Vecka nio…

Nej jag är inte gravid i vecka nio. Såhär är det. Det är vecka nio i kalendern och jag arbetar som bekant med glada barn på dagarna och hoppar i vattenpölar och njuter av vårsolen mest hela tiden. Efter jobbet går just nu min fritid åt till att träna för att bevara känslan av att vara hållkäftensnygg mellan varven eller i alla fall för att få känna mig stark lite då och då. Och om det nu skulle intressera er så har jag och en kompis en träningsblogg som heter Ottars Magi, den hittar ni här.

När träningen är över gluttar jag på opackade flyttkartonger och börjar riva i skåpen. Och i dessa skåp finns allt möjligt roligt som besjälar min tid. Så som dagböcker sen skoltiden och gamla fotoalbum. Jag sneglar även på staffliet och tänker att jag ska måla den där tavlan nu, försöker programmera in en workshop inom en snar framtid för att sedan slumra till bland flyttkartongerna i mitt kreativa kaos.

Och som sagt, skulle min hjärna och mina tänkta inlägg publiceras med hjälp av tankekraft skulle fler inlägg hamna här, men så vitt jag vet har den vetskapen i alla fall inte hamnat i mitt hjärnkontor. Därav de något glesa inläggen.

Och det här med att jag är konstnär, det är inget som försvinner bara för att jag för stunden har lagt ner penslarna och färgerna i en flyttlåda, det blir bara lite åsidosatt ibland av naturliga skäl.

Så är det med det, den här vecka nio…

P.S. Jag blir bara snyggare med åren, precis som Lucy Luke, så bekymren sen jag var 17 är förstås bara ett minne blott. D.S.

981112

Jag går i 2:an på gymnasiet. Vi har fått korten sen skolfotograferingen. Min dagbok från 981112 skvallrar om följande…

Suckar. Klockan är 22.25. Jag är lite trött och lite sur.
Usch!! Vi har fått våra kort idag, jag hatar den där fotografen som tvingade oss att säga ”tuttifrutti”. Jävligt kul. Bara för det ser jag ut som en gris och det kommer alla i Örebro se, i alla fall alla gymnasielever. Jag som är snygg, så måste man se ut som en jävla ”tuttifrutti-gris”. Skit också.

Lika är det på dom små korten, där man ska sitta rak i ryggen med hakan si och så. Jag fattar inte. Just på dom korten som man ska bli bra, blir man sämst. Jag kan ju säga dig att jag ser mycket bättre ut på ALLA andra kort som bara är tagna på skoj…
Inte så himla kul kanske.

Det jobbiga är ju att precis ALLA kommer att se den där grisen som står i mitten, att inte den där fotografen kunde ta det andra kortet där jag såg lite mer iskall ut, så att någon annan såg ut som en gris istället. Att jag inte ens klarar av att motstå en knäpp fotograf som säger tuttifrutti.

Jag skulle ju bara le för att vara snäll mot honom, så att han kan komma hem och säga att idag har jag gjort ett jättebra jobb, alla i en klass såg ut som små grisar. ÅH. Jag hatar att ta sånna där himla tuttifrutti-kort. Nää, i 3:an ska jag i alla fall vara iskall och visa var skåpet ska stå!!

Fast det är klart, jag kommer bara gräma mig över det idag, imorgon och när den där katalogen kommer. Alla andra dagar är jag ju som vanligt och snygg. Ha.

Tänk att alla skulle lägga märke till det. Haha. Inget problem med självförtroendet där inte. Att flyttpacka och hitta gamla dagböcker skrivna av en till synes (läses) tuff brud på gymnasiet är nostalgi och väldigt roligt. Dock skyndar det inte på packningen…

Vårpromenad

I går gick jag på en fantastisk vårpromenad tillsammans med Tereza. Vi var ute i över två timmar och göttade oss i solen. Jag fotograferade och manipulerade och se så somrigt det ser ut. Bara isen som bildat ett grafiskt mönster som avslöjar vintern. Och de som åker skridskor eller går de på vattnet….

Och vädret idag då förstås, för idag är det återigen minusgrader och snön viner fram. Fast det är ju ingen skräll precis, det är ju bara februari…

Dagens Hemnet…


Foto: Hemnet 

Våningar för mångmiljoner och gratis inspiration. Konstnärligt stylade och minimalistiskt eleganta. Personliga fast som alla andra. Annorlunda och designat. Skickliga stylister och kreativa säljare.

Mina egna fantasier om huset växer och lägger sig som travar av inredningstidningar i mitt huvud. Jag suger åt mig av uppslag och kreativitet och känner att tiden är knapp, från hyresgäster till husägare.

En epok avslutas snart och en ny påbörjas. Till dess roar jag mig som sagt med bilder från Hemnets inspirationsmapp. Det är fina grejer det. Och det kostar inget att titta.

Billy, mannen och jag…

Som jag har skruvat Billybokhyllor idag. Jag måste säga att jag är lite matt nu. Jocke la klickgolv och jag skruvade hyllor, bar paket med golv och hjälpte mamma och pappa i största allmänhet. Och det kommer bli så fint. Vi kan säga att vi hjälps åt för att förebygga framtida kånkande av saker och böcker. Och så kan jag säga att det blev en åtta hyllor.

Bort med blomstrade tapeter från 1973 och murriga heltäckningsmattor från samma årtal. På med parkett och in med bokhyllor. Ett grönt rum och ett gult rum. Ett gästrum och ett kontor. Och tro mig, ett klickgolv är aldrig så enkelt som Martin Timell och kompani påstår, men det är helt klart snyggare än heltäckningsmattor.

Så nu kan jag lägga till montering av Billybokhyllor strax efter min specialkompetens gällande montering av köksskåp, det är ett FAKTUM ni vet. Joråsåatt.

IKEA och jag kommer aldrig skiljas, vi ska bara inte tryta så på vår relation, det gynnar varken mitt tålamod eller hämmar min vokabulär med fula ord men det förgyller viss funktion och inredning och det får jag ändå vara glad för. Men vi får nog sluta ses såhär ofta för att inte tröttna på varandra helt och hållet.

Det får vara dagens konstaterande.

Moder Tereza

Den här kvinnan är något utöver det vanliga och jag blir alltid så inspirerad och motiverad i hennes sällskap. Hennes nyfikenhet tar henne till oanade höjder och hon tar sig för det mesta och gör det med bravur. Tereza är hennes namn och min nyfunna vän. Hon har sykurser på Studieförbundet Vuxenskolan, leder pass på olika träningsanläggningar, designar åt barnklädesföretaget mini rodini, syr allt du kan tänka dig och lagar mat likt Per Morberg.

Och igår sladdade jag hem till henne i min sparkdräkt på en ljuvlig middag. Vi pratade om livet, hon berättade om sin äventyrliga vecka inom karriären och jag berättade om huset, framtidsplaner och det här med bröllopsfotografer. Tereza ska nämligen bli fru väldigt snart och självklart har hon sytt kläderna både till sig själv och den blivande mannen, är inte det bra så säg?

Alltså, jag får idolrys i hennes närhet och blir som sagt så otroligt inspirerad till att utveckla mig själv mer. Jag tror minsann att jag har träffat min egna moder Tereza och det är jag väldigt glad för.

Tack för igår fina du, muffisen smakade utsökt!

Det gula skåpet

Det började med det gula skåpet. Jag fick ett strakt behov av en gul Billy. Jag ville verkligen att han skulle bo hos oss i huset. Men inte att han skulle bo själv. Vilket ledde till en förälskelse av fåtöljen Ocean från Åhléns. Men för att de ska kunna se varandra så tillkom även en lampskärm från Lagerhaus. Alla goda ting är tre.

Så nu tänker jag såhär. Jag har förstås olika alternativ. Men det skulle kunna vara så att Billy den gula får sällskap av en svart Ocean, de kommer stå där i ett rum, sida vid sida och som grädden på moset hänger en fräsig lampskärm med en gul sladd och piffar upp deras tillvaro.

Det skulle även kunna vara så att Billy den gula får stå på tronen alldeles allena och i framtiden får Oceanfåtöljen och dess tvilling varsitt tjusigt fårskinn där de står framför kakelugnen och värmer sig. Men det är precis som allting annat, i framtiden. För kakelugnar var minsann inte modernt på 60-talet, nej, då skulle de puts väck, så även i vårat hus.

Summan av kardemumman är dels att gult inte är fult samt att Lagerhaus har fått in väldigt fräsiga lampskärmar för endast 149 kronor. Och ja, jag är mycket väl medveten om att det är dumt att handla grejer till huset innan vi har flyttat, men Rita, vi säger ingenting till Jocke, jag lägger ner de i en flyttkartong direkt sen kommer de som en överraskning. Så får det nog bli.

Åh vad fint det kommer bli i den där mintgröna trävillan. Bäst att inte skita i det gula skåpet bara. Då blir det trubbel. Ha.

Fortsatt solgul helg på er!

Från besiktning till begeistrad

Från McDonaldsfrukost på bilbesiktningen till after work på Stora Örebro. Från nybakad sockerkaka med barnen på jobbet till rastpromenad i vårvädret. Från charktallrik till äppelkaka i konservburk. Från matsalen till loungen. Från gamla minnen till drömmande framtid.

Till en hittad tjugolapp på golvet från en tappad hand. Till sängen från ett sorlande, dunkande uteställe.
Till lördag från fredag…

Nu är det samling!

Jajamensan. Nu är det samling bland skålarna. De har radat upp sig på köksbordet och blivit smekta av solljuset. Minglat lite till lunch och tupplurat lite på eftermiddagen. Ta en tupplur, jag har tupplurat. Ha. Lika fint som skålarna i motljus. Lura en tupp eller sova räv en halvtimme, det måste vara ungefär samma.

Hur som, så är samlingen varsamt inlindad i trycksvärta och redo för ett nytt hem. Mina händer är också inlindade i trycksvärta och jag är redo för ett nytt hem.  Så länge solen skiner och fåglarna kvittrar så kommer det här bli finemang!

Syrror

Mannen och jag var på teater igår. Det var väldigt länge sen jag senast var på teater så det var sannerligen på tiden. Och det känns lyxigt att gå på teater, jag blir så fascinerad över att skådespelarna står där och levererar som om det vore på film.

Vi gick på föreställningen Syrror som har tillkommit efter x antal intervjuer med personal på universitetssjukhuset i Örebro. Således handlar det om hur det skulle kunna se ut eller hur det ser ut på ett sjukhus. Föreställningen beskrivs som en frisk komedi på ett sjukhus och den spelas på Örebro länsteater.

Och även om det är en komedi så blir jag lite rädd för att det är så på riktigt, tragikomiskt och känslokallt. Stackars gamla människor. Stackars sjuka gamla människor. Bäst att jag börjar spara pengar så att jag kan bygga ett äldreboende till min mamma och pappa när de blir gamla så inte de behöver träffa på Gördis eller någon annan tantaluring som jobbat som undersköterska hela livet och som helst bara vill röka och inte alls ta hand om gummor och gubbar…

Inget fel på att vara undersköterska men på att röka, hujedamig vad vidrigt. Och egentligen kanske föreställningen handlar om en typisk konstellation av människor som förväntas kunna arbeta tillsammans utan att ta hänsyn till varandras personligheter och behov.  Ungefär så som arbetslivet ser ut alltså, oavsett arbetsplats.

Vill ni läsa mer om föreställningen eller boka biljetter så gör ni det här.

Om mig och min blogg

Namn: Eva Hjortsberg
Född: 1981
Bor: Örebro
Civilstatus: Gift
Sysselsättning: Ocertifierad inredare, kulturpedagog och kulturvärd. Mångfacetterad kulturarbetare med studier på halvtid och kreativitet på heltid.
Övrigt: Tvåbarnsmorsa till Frank 9 år och Erling 6år. Har två hus och ett relativt glatt humör. Fantiserar om nya projekt och samlar på inspiration för kommande kreativitet och önskar att det fanns fler timmar på dygnet.

Bloggen: Här finns personliga inlägg från förr om allt från företagsuppdrag till renovering av huset med omnejd, bilder på barnen i synnerhet, samt en gnutta träning och fina foton i allmänhet. Ett fåtal tokiga videoklipp och mer rimmande prosa. Men det är så mitt liv är, kreativitet i olika former.

Så välkommen hit!

Bilderna och orden är mina egna om inget annat anges. Vill du låna – länka och meddela mig.

Viktigt meddelande från min mor

Gå fort och se glad ut, så ordnar sig resten ska du se 🙂

Kategorier