Eva är fotograf

Innan jag visste vad jag skulle stoppa i lucka 7 så resonerade jag lite med ovanstående bilder. Och såhär i efterhand kanske jag skulle valt någon annan. Vilken tycker ni är bäst?

Lucka 7 – ett av mina bästa fotografier

Den här var knivig. En knivig lucka. Jag valde bland soluppgångar på Öland, frusna rosor i stugan, spindelnät inklusive spindel i solnedgång och så lite annat närgånget. Jag konstaterade att jag gillar att fånga detaljer i naturen. Närgånget. Så nära att linsen nästan slår i objektet. Eller så gillar jag att fånga solens upp och ner gång. Som vi säger i familjen, man kan aldrig få för få bilder på solnedgångar.

Men till sist gallrade jag fram den här bilden med motiveringen att en sugen humla i en äppelblom är minst lika bra som en soluppgång på Öland. Plus att den är lite svårare att fånga på bild eftersom den är så sugen och gärna flyger vidare till nästa blomma innan jag hinner blinka. En soluppgång är ju rätt förutsägbar med en pappa som är som Pohlman.

Jag kan höra humlan surra och gräsklipparen gå där i äppelgården. Jag känner lukter och tänker tillbaka på när pappa och jag var där och klippte gräset den 18:e maj, på pricken en månad innan jag skulle bli fru. Jag gillar humlor för att jag vill klappa dem och för att de är fina. När det har hittat hit vet man att sommaren är på gång och de kan viska en i örat.

Imorgon ska jag berätta om mitt favoritplagg, kan ni gissa vad det blir?

Trash

Nu bara en jädra massa hår. I morgon en finare färg och förhoppningsvis en fin frisyr. Jag ska nämligen till frisören imorgon. Jag har för jämnan en knut på huvudet där man kan ana att jag har gjort ljusa slingor men där min utväxt är total och egentligen ganska fin. Inte utväxten i sig utan färgen. Och när jag väl släpper ut håret på jobbet tittar barnen lite konstigt på mig innan de inser att det är samma fröken. De som inte är barn tittar och frågar om det är mitt riktiga hår. Ja det är mitt riktiga hår. Och jag vill ha de långt för det mesta men tycker att det är lite i vägen. Så en Britney (raka av sig allt hux flux bara) känns ibland inte så avlägset, men jag har väl i stort sett lovat mannen att jag inte ska klippa mig kort. Även om jag anser att en kort frisyr är en snyggare frisyr än en kulturtantsknut. I och för sig såg jag ut som Rod Stewart en gång när jag hade kort hår och ljusa slingor. Hur som helst.

När jag däremot vill vara extra fin tar jag fram locktången och lockar till mig. Men det är tidskrävande. Ja, ska man vara fin får man lida pin tänker du då. Visst är det så. Därför tänkte jag för ett ögonblick att jag skulle permanenta mig. Smart drag liksom. Tänk hur många timmar jag skulle tjäna in på det, dessutom skulle jag känna mig fin för jämnan. Men så slog det mig att hela håret inte kommer vara lockigt resten av livet, eftersom det uppenbarligen växer så det knakar. Vilket skulle resultera i att det skulle bli platt längst in och lockigt i topparna. Känns ju sådär. Som den velpanna jag är när det gäller allt det här håret så skulle jag tippa på att det endast blir toppning av kalufsen och en och annan slinga.

Jag får helt enkelt sova på saken. Förslag kanske?

Baka, baka liten kaka

Skrapa bilen. Täckjacka på. Fulbrallor och mjukistyg. Redo för pepparkaksbak med 1,5 åringar. Äta deg. Inte kavla. Gott. Baka, baka liten kaka. Snart lucia och ännu ingen snö. Frost på rastpromenaden och solsken i blick. Snabba steg och sugen på spring. I dubbel bemärkelse. Pepparkakor högt och lågt och barn som leker. Pyssla julklappar och torka snor. Mörkt ute och inga barn kvar. Åka hem.

Skrapa bilen och fixa grejer. Hem till kontoret och fram med akvarellfärgerna. Nytt vattenglas till Wilma och konstnären. Slänga upp fötterna under bordet och fokusera på porträtt. Roligt med många beställningar. Men det är inte alltid lätt. Från ett jobb till ett annat.

Baka, baka liten kaka…

Lucka 6 – blogglove

Den bloggen som jag har följt längst är Maria Eremos. Hon blandar allt från välskrivna krönikor till recept och recensioner. Varför jag har läst den är för att hon är min vän och jag är nyfiken på hur hon har det.

Efter att jag själv börjat blogga har jag dock upptäckt fler. Jag läser främst bloggar för att få inspiration, se fina saker, miljöer och för att jag är nyfiken. Några är mina vänner och andra är kända bloggare. Jag har till exempel fastnat för Carolina Gynnings blogg och nu när hon är gravid vill jag bara säga high five och ge henne en kram.

Victoria Lindberg lagar mat så att det vattnas i munnen och Zuzana på bodyrock.tv tränar så att hälften vore nog. Men vilken kropp. Ge mig styrka. Illustratören Anna Ileby är också en favorit, hon är en jävel på att teckna och verkar dessutom gilla lika pryttlar som mig. Underbara Clara tar fina bilder och skriver om tänkvärda saker och är så huslig att jag ibland går åt. Men jag gillar att titta på hennes foton och imponeras av hennes framgång. Katrin Zytomierska är väldigt rolig och jag får mig ett gott skratt, likaså en nyfunnen blogg där jag verkligen drar på smilbanden när jag läser, den heter ”Att vara någons fru”.

Summan av kardemumman är att jag följer en si så där 20 bloggar. Vissa mer och andra mindre. Och jag tror att den läsningen blir som min avkoppling. Jag läser bloggar i en salig blandning istället för att titta på tv. Jag läser och inspireras, blir motiverad, funderar på hur det blev där, det där var väl inte så snyggt, men det där, det var grymt. Jag uppskattar bloggar med vackra fotografier och har uppenbarligen en förkärlek för framgångsrika kvinnor på ett eller annat sätt. Jag gillar fenomenet blogg och förundras över hur det kan bli…

Måndagseffektivitet

Japp. Jag har kommit på det. Jag är måndagseffektiv så att det förslår. Jag tror främst att det har att göra med att jag börjar sent på tisdagar och därför vet att jag kan sitta uppe lite extra och dra några penseldrag, tuschlinjer eller skriva kvitton.

För nu rackarns i min lilla låda är jag på gång. Det ligger halvfärdiga bilder högt och lågt och det trillar fortfarande in förfrågningar om beställningar. Några bilder är ramade, levererade och betalda. Andra är skickade som skrymmande med alldeles för mycket frimärken. Lärdom av det. Inte bjuda på frakten. 2012 höjer jag priserna och blir än mer stolt över min kreativitet och tar bättre betalt för den. Så vill ni beställa, gör det innan det blir 2012. Tips från coachen så att säga.

Och som ni förstår är jag ivrig som ett barn och vill visa er mina verk. Men. Nej. Nej. Nu får jag snällt hålla mig till tåls, hålla bloggfingrarna i styr och bevara mina skatter till efter jul. Men som sagt. Då blir det som ett fyrverkeri av porträtt.

Så länge bjuder jag på bilder som kan symboliseras med jul. Men någon vidare julkänsla har jag inte. I och för sig så snöade det lite, lite när jag åkte hem från jobbet idag. Och det här med att tackkorten från bröllopet skulle bli julkort, det känns också avlägset även om det är brådis som fasen. Men påskkort är väl också kul…

Lucka 5 – vem var jag för ett år sen

Foto: Emma Sandström

För ett år sedan var jag lite mer fyllig, jag var en surslöjdsfröken och jag funderade lite då och då på det kommande bröllopet. Men mest funderade jag på jobb. Jag var lycklig sambo och redan trött på snön. Jag såg med glädje fram emot jullovet och jag hade precis genomfört en ”hemma-hos-vernissage” där jag sålde några tavlor och fick fina presenter. Min lucka fem förra året var en berättelse om min ”skrot med bröd”.

Sen kan jag tänka mig att jag var mörkhårig med inslag av rött. Jag drömde mig bort från snön och längtade till sommaren. Jag var glad för min tjocka vinterjacka och min varma rävmössa. Jag var inte alls lika lättskrämd som nu vad det gäller konstiga ljud. Katter som skriker utanför fönstret ger mig kramp i vaderna. Det led jag inte av för ett år sedan. Ha.

Jag vet att söndagen den 5:e december var det så rackarns mycket snö. Jocke och jag åkte till stugan för att skotta av taket och jag kastade mig i snön som om jag vore ett barn. Fast jag är ju som ett barn fortfarande.

Hur det var mer har jag ingen aning om. Och någon bild sen dess äger jag inte mer (inbrottshelvetesjävlaskittjuvar) . Så det får duga med ovanstående dagdröm…

Lucka 4 – en idol

Foto: Emma Sandström

Jag träffade henne den gången jag besökte Böda Sand med syftet att få jobba där en sommar eller två. Jag blev intervjuad av Anna och Lotta, de gillade mig och fastnade för att jag kunde vara lite hyssig. Sen dess har jag en otroligt stark kärlek till Böda Sand och det är tack vare Anna Barkevall med familj. Men det är inte Böda som är den jag beundrar utan givetvis Anna.

Hon är alltid sprudlande glad, full av idéer och otroligt handelskraftig. Hon vet vad hon vill och får alltid fram mina bästa sidor. Hon är en entreprenör ut i fingerspetsarna och en strålande inspirationskälla. Varje gång jag har kontakt med henne och jag själv inte befinner mig på Öland är det som om jag blir sommarkär och alldeles uppspelt för att jag vet att hon finns där nästa gång vi är på Öland. Hon ger mig idéer så att hälften vore nog. Hon är lite full i fan och lider precis som jag av diagnosen social kompetens.

Hon är en av Ölands viktigaste eldsjälar och driver tillsammans med sin familj norra Europas största camping. Hon får mig att tro på att det mesta är möjligt bara man har viljan och beslutsamheten för att kunna nå sina drömmar. Och jag beundrar henne därför och för att hon är en stark och framgångsrik kvinna med skinn på näsan. Vad vore Öland utan henne?

Wongs och så

I fredags var vi ute och åt på Wongs med jobbet. Vi röstade bort julbord och fick smaka på andra godsaker än rödbetssallad och Jansons. Jag åt kycklingfilé med mangosallad och vitlökssmör. Väldigt gott. Jag förhandlade även till mig en efterrätt i from av någon indisk glass. Tack Helianthus för det. Sen gick lilla Tallen vidare till Wobbler för en drink innan det var dags för hemgång. En mycket trevlig fredagskväll med bästa kollegorna. Och har ni inte ätit på Wongs rekommenderar jag det varmt. Väldigt smakrik mat.

Auktionen är igång

I torsdags gjorde jag ovanstående bild till Eremos insamling. Jag är mycket nöjd och gillar slutresultatet. Insamlingen är till ett barnhem i Kenya. Läs mer om projektet här.

Såhär har Maria Eremo skrivit om mig och bilden. Fint.

Konstnären Eva Hjortsberg, med företaget Deermountain Design, har tänkt att det ska vara kontraster mellan storstad och djungel. I skyskrapan står det SAVE. Budskapet är riktat mot zebrorna och elefanten som tillsammans med flaggan symboliserar Kenya. Bilden blev till efter att Eva tillsammans med auktionens skapare bollade idéer om Kenya och om vad människor skulle tänkas vilja buda på. Eva har även inspirerats av fotografier från savannen och berättelser från en Kenyaresa.”

Tryck här för att komma till auktionen!
Gå ni in och lägg ett bud eller skänk pengar till insamlingen genom att få info här. Auktionen avslutas den 17 december kl 15.oo och är nu redan uppe i 500 kronor. Inte illa.