Lucka 16 – som liten…

Som liten var jag tuff som ni ser. Ha. Som lite större var jag busig. Som ännu större fast fortfarande liten var jag tuffare. Eller jag trodde väl det i alla fall.

När jag var liten som i att gå på dagis sjöng jag som sagt vid matbordet ganska ofta vilket resulterade i att jag fick äta i målarrummet bredvid med glasad dörr så att fröknarna ändå såg mig. Ibland drog jag ner mina kompisar i fördärvet och vi sjöng allsång. Mamma har berättat att jag red på symaskinen och dansade på köksbordet. Jag fick ibland glass till frukost för att jag inte vill ha någonting annat. Då kanske ni tänker, inte så konstigt att hon blev som hon blev. Men jag tycker att jag blev bra. Jag är bra.

Men sen när jag blev lite större och gick i skolan så var jag väl inte så tuff. Jag hade klockan på fel arm till dess att klasskompisarna tjatade hål i huvudet på mig om att jag hade klockan på fel arm. Då bytte jag. Jag var inte speciellt förtjust i att hoppa hopprep på rasterna för jag trasslade bara in mig. Men jag var ganska snabb på 60 meter. Jag fick inte vara med i en klubb för att jag inte gillade hästar. Jag gjorde ett eget korsord i åk 6 och tyckte om att gå i skolan.

När jag började högstadiet var jag inte särskilt frän. Men jag lärde mig. När jag slutade högstadiet hade jag väldigt smala små ögonbryn och blond page. Jag kallades tutt-Eva för att brösten växte snabbare än mig. Ungefär som med mina öron. Men nu är vi ikapp, brösten, öronen och jag. Min rumpa hade blivit utsedd till högstadiets snyggaste och jeansen sen den tiden har jag precis börjat använda igen. Och jag trodde att jag var tuff. En högstadieklassiker alltså.

Med andra ord var jag nog en vanlig glad unge som liten. Snäll och aningen busig.

 

Flitens lampa…

… lyser starkare än solen på vinterhalvåret. Den lyser så att jag blir bländad på kontoret. Beställningarna är nästan klara. Tack/julkort är fixade och skrivbordet ser ut som ett bombnedslag av kreativitet. Kort på ett tjusigt brudpar, limpistol med rött sigill, gem, passepartouter, akvarellfärg, penslar och tuschpennor. Jag arbetar mig framåt som en virvelvind och är yvig som en spratteldocka. Fast inte när jag håller i pennan eller penseln. Men en sushibit tappade jag ner i sojan så att det skvätte wasabi och soja all världens väg. På hakan så att det började svida, på knäskålen så att det började klia, på glasögonen så att det var svårt att se och på bordet så att det blev brunt. Men inte på kontoret. Där finns det inte plats för soja och sushi. Här är det som sagt fullt med annats bös.

Eftersom den här flitiga lampan inte är av lågenergityp så ska jag släcka den nu och tända den imorgon igen. Och det här med favoritbok i dagens lucka, den får vi öppna någon annan dag, om ens i år…

Sov gott!

 

Som tentaplugg

Det känns som om jag pluggar till en tenta, som att det enda alternativet för att få i mig föda är snabbmat eller en fantastisk man som lagar mat till mig. Jag hoppar från ett jobb till ett annat och tycker så klart att det är roligt. Men det betyder inte att jag har fått fler timmar på dygnet.

På fredag ska tentan in, då ska alla beställningar vara klara med undantag för en målning. På fredag ska jag för första gången använda mig av julkortspåsen och skicka tackkort till alla trevliga gäster som förgyllde vår bröllopsdag. Hör ni hur det låter. Moget. Ja, är ju för tusan gift. Ha. Fortfarande lika kul att säga att jag har en man. Så nu behöver ni inte undra längre var fasen de där tackkorten tog vägen, och tro mig, ni kommer gilla dem, för precis som allt annat med det där bröllopet så är det inget vanligt kort. Och även om ni inte ser det så har jag köpt kuvert i olika färger för att det är fint att lägga en bunt färgglada kuvert i en beige pappåse med sjungande tomtar på. Tur att kuverten heter ”Elegance”. Kommer bli vansinnigt eleganta kort, så då förstår ni varför det tog ett halvår att fixa dem. Joråsatt. Och nej. Det fanns inte fler färger än så.

Och när tentan är inlämnad, alla kvitton är utskrivna och alla beställningar är dokumenterade blir det tentafest. Det hör ju liksom till. Och snart får jag jullov. Det är bra, det får kompensera de senaste veckornas hårda arbete. Gött mos. Nu hinner jag nog skissa upp en till beställning eller två innan jag går och lägger mig. Ska försöka ta första tåget idag. Bara så ni vet.

 

Lucka 14 – ett fint foto

Det finns många kort på den här damen som sitter och knappar på tangenterna. Och de finaste har Emma Sandström tagit, men hon har stått för bilderna på var och vartannat inlägg nu så därför har jag valt ett helt annat kort. Som mannen tog på mig i somras. Det är fint för att det hör ihop med minnen.

Vi hade ätit god frukost på bryggan i solen. Frukost och frukost. Brunch. Mammas goda toscakaka, färska räkor, parmaskinka, några skivor ost och lite baguette. Smoothie och en och annan rollokola (utan inbördes ordning).

Solen värmde våra ryggar och jag hade jobbat min första vecka på mitt nya jobb. Livet lekte och brunchen var fantastisk. Jag hade dagen till ära spexat till det med min Sverigebikini, vilken bärs upp av en massa ironi kombinerat med stövlar. Alltid gummistövlar. Så när vi var på väg tillbaka till stugan, när maten var uppäten och andra sysslor kallade gick jag där på stigen med korgen runt min arm och filten i handen och så fotograferade mannen.

Så var det med det. Och det får vara tillräckligt fint för att rymmas i lucka 14.

 

Mitt kontor

Såhär har jag det. Och ja, jag är visst vaken fortfarande. Jag missade uppenbarligen första sömntåget. Ska snart, snart hoppa på nästa. Jag sitter här mest hela tiden. Jag skulle kunna säga som Robban Broberg om mitt galleri, att det inte finns några galler i. Jag skulle vilja ha galler på mitt kontor. Men det rimmar inte. Det rimmar inte heller bra om jag skulle visa er mina bilder som jag har gjort klart under kvällen, för det är inte julafton än. Men jag har lagt dem här bredvid så att jag kan se hur de blev. Men jag är ju så ivrig att visa mitt kvällsarbete. Men som den goda företagaren jag är håller jag mina löften och visar självklart inte upp dem innan julafton. Istället får ni en glutt på mitt kreativa kaos. Och sen säger jag god natt.

 

Tallens lucia

Egentligen börjar jag sent på tisdagar för att jag stänger, men i morse var hela skaran av pedagoger på lilla Tallen samlade 06.45 för att fixa till luciafirandet. I slutänden innebar det att jag spenderade 11 timmar på jobbet idag. Men det gör inget. För det blev succé. Som tur var sjöng vi inte luciasånger i 11 timmar, det hade blivit outhärdligt. Men i morse, då sjöng vi glatt tillsammans med föräldrarna när barnen tittade iakttagande på oss och gav oss stående ovationer efter varje sång.

Barnen är som sagt 1,5 år, ungefär, så någon vidare sånginsats från deras sida blev det inte, men de var söta som socker. Tomtar, pepparkakor och lucior.

Vi hade pyntat avdelningen högt och lågt, lånat julgranen från stora rummet, ställt ut ljuslyktor som barnen gjort så att det lyste fint längs husväggen. Kocken hade bakat lussebullar och vi hade som sagt bakat pepparkakor. Och vi fick varsin tjusig temugg inklusive te av föräldrarna och barnen. Tack. Tack. Väldigt fin present med tanke på att jag inte är så förtjust i blommor då jag vet att jag är en dålig vårdnadshavare för levande växter. Snittblommor går bra.

Summan av kardemumman är ändå att den här luciaaftonen var ljuvlig. Blödig som jag är fällde jag nästan en tår när jag såg hur fina alla barnen var. Och även om det var mysigt och fint och allt det där så är det skönt att det bara är lucia en gång om året.

 

Lucka 13 – en favoritsak i hemmet


Foto: Emma Sansdström

Gills en samling? Hur ska en samlare kunna väja en favoritsak? Svårt.

Därför väljer jag en samling. Min samling av Marimekkoskålar som prytt bröllopsborden och som glittrar ikapp med min bröllopsklänning. Som nu står ståtligt i en Stringhylla i köket och lyser upp som en färgpalett av rang. Inte brudklänningen alltså, utan skålarna. Vissa används mer än andra och ibland byter de plats för att de inte ska trängas allt för mycket med samma kompis. Jag klappar på dem lite titt som tätt och tycker precis som Lucy Luck att det inte är ett dugg konstigt att prata med fina saker.

Därför blir min samling min favoritsak i hemmet. Den speglar liksom mig på något vis. Ett gäng tjusiga skålar i alla dess färger som är redo att fyllas av än det ena och än det andra. Eller bara skina i sin egen glans. Jag vill fyllas på av erfarenhet och kunskap och gärna med en touch av spektra i olika frekvenser …

Exakt vad jag menade där är lite oklart. Men fina skålar har jag i alla fall.

 

Orienteringsorange

Idag är det minsann inget solsken i blick. Idag är det bara kontrollerna med orienteringsorange kulör som lyser upp mellan trädstammarna. Jag sicksackar bland isfläckar och tänker att skridskor inte vore så dumt. Eller stjärtlapp i nedförsbackarna. Men tyngderna på fötterna forcerar min gång och ännu en rastpromme är avklarad…

 

Lucka 12 – Jag saknar…

Jag saknar farmor Agnes. Och farfar Nils. Jag bli tårögd när jag tänker på dem och gråten stockar sig i halsen för att jag så gärna vill att de ska vara med mig på riktigt. Jag tänker på dem ganska ofta och tror att de är med mig lite överallt. Jag tror att de bor här där jag och mannen bor nu, eller så hälsar de bara på ibland för att kolla till mig. Jag pratar med dem och berättar om lite ditt och lite datt. Jag har lånat vissa av deras möbler och jag pussar alltid två gånger på deras gravsten när jag är där. En puss till farmor och en till farfar.

Det var väldigt länge sen som de flyttade till himlen men jag saknar i alla fall farfars busighet och farmors mujka händer. Deras fina trädgård och portmonnän med mynten i som lillebror och jag alltid fick en liten slant ifrån. Jag saknar att de inte har fått varit med mig och lillebror. Att jag inte har fått höra alla deras berättelser om för länge sen och att de inte har fått höra alla mina om nyss…

 

Midnatt råder

Tyst det är i husen. Alla sova. Släckta äro ljusen.

Nej inte riktigt. Inte riktigt än. Den kvinnliga rosa energin tycks göra sitt. Ett halvt dussin nya beställningar är påbörjade och en paus för en film har hunnits med. The Hangover 2. Give me a break, vilken tokig film. Jag skrattade så att jag blev hes för ett ögonblick. Och konstaterade att det är tur att jag redan är gift…

Jag har äntligen fått ordning på tackkorten sen bröllopet. Och precis som jag skämtade om det för några månader sen är det nu sanning, det blir en kombo av jul- och tackkort. Smidigt, eftersom jag inte är så förtjust i att skicka julkort. Men förhoppningsvis får jag bilderna från Crimson inom en snar framtid, sen är det bara att skriva tack, fixa kuvert och så på med ett frimärke. Och för första gången använda mig av den där julkortspåsen. Moget. Lätt som en plätt. Sen behöver jag inte tänka mer på det. Yes asså.

Förutom att jag har arbetat i spridda skurar under helgen så har jag även besökt Konstskolans julmarknad, alltid lika trevligt att köpa bra konst till billiga priser (visar senare helgens fynd). Det skulle kunna vara min slogan by the way, men som sagt. Jag ska ändra på det, som tur är har jag en ekonomisk bror som kan berätta för mig att mina priser icke är lönsamma för att bedriva ett företag. Alltid ska jag lära mig något. Så med dessa lärdomar så ska jag försöka förtränga mina restless leggs och den rosa energin och bege mig till sängen.

På återseende gott folk!