God morgon snyggingar!

Foto: Piloten 

Att vakna och se det här kortet gör mig glad minsann. Såhär tjusiga var vi på bröllopsfesten. Jag tycker att det är bra att jag kan vara vacker när jag vill och att jag den övriga tiden kan stå för att jag är en typisk fröken med Graningekängor, Kånkenrygga och inte särskilt eleganta kläder som tål filfingrar och banankladd…

Så god morgon snyggingar och hoppas att ni får en tjusig tisdag!

En turkos touch

Som sagt. Att få välja att vara färgglad på vintern med till exempel turkosa strumpbyxor och en turkos fluga på mannen tycks vara brottsligt då alternativet inte finns. Mannen skulle förstås inte ha turkosa strumpbyxor, men ni förstår. Ungefär lika brottsligt som att tränga sig före i kön på IKEAs avdelning ”byten och återköp”. Bara för att få upp pulsen lite. Jag tror att dessa brott kan likställas med varandra, vad straffet skulle bli är dock oklart.

Hur som helst så var det inte superroligt att leta rätt på en elegant klänning som ändå skulle kännas som mig. Det gick inte. Inte alls. Men när jag stod där i provhytten och till en början såg ut som lilla Alfadji men mjukisbyxor, mössa på lockarna och osminkad så såg det mörkt ut. Det såg ut som att frisyren satt fast mössan, som en peruk, jag suckade och stönade och trodde att jag aldrig skulle kunna matcha min man.

Men fasen. Det blev bra till slut. Och det blev en stilren marinblå klänning, flott och enkel. Och jag kände mig snygg. Särskilt eftersom jag själv hade piffat till mig med tukosa naglar, gjort ett örhänge endast för aftonen och dessutom fiskat fram mammas gamla halsband som fick bli ett armband.

Så jag säger såhär, ibland blir det bättre än väntat och ibland kan ett cocktailparty förvandlas till en bröllopsfest och då är det bra att känna sig snygg i marint, med en touch av turkost…

Lucka 19 – en vän med en bil

Foto: Emma Sandström

En vän med en bil. Det är nästan samma som en vän som bor en bit bort och som jag önskar bodde i huset bredvid. Lucy Luke. Eller Camill som jag kallar henne oftast. Fas det förstås är Camilla. Hon har en bil. En svart. Som ibland krånglar på Öland.

Men det är inte därför vi är kompisar. Det är för att jag härmade hennes dialekt när vi gick restaurangskolan tillsammans och redan första dagen frågade de andra i våran kommande klass om vi kände varann och kom från samma ställe. Nej. Men snart.

Eller så är det för att lite av mitt motto när jag träffar snygga tjejer som jag vet att jag ska umgås med under en viss period, är – att det är lika bra att bli kompis med henne på en gång annars kommer vi bli osmans. Bättre att älska de snygga än att vara avis på avstånd.

Men jag kommer ihåg första dagen på REPU, år 2000, upprop i aulan, in kommer en fräsig tjej med blont hår och jeansjacka. Henne vill jag vara kompis med.

Och sen den dagen är vi väldigt goda vänner. Vi satt mer eller mindre ihop i ett år. Ett år av tokigheter i köket. Ett år där hon blev mästerkock och jag mattant. Där vi bakade så att gymnasieeleverna fick benämna oss på engelska som om vi inte skulle förstå vad de sa när det snackade om bakery E och bakery C. Eller vad de nu sa. Vad sa de bakery C? Det var då vi kokade 12 liter ris och vår lärare slet sitt hår av frustration, trots att vi tyckte att det gick att använda till annat. Vi skulle koka 1,2 liter ris.

Lucy Luke har snygga tatueringar, ett särskilt hår och är som ni förstår en hejare i köket. Hon gör de godaste maträtterna och smaskigaste pajerna. Hon har en inredningsstil som gör att jag vill bosätta mig i hennes soffa och hon är full i fan och finurlig som få. Och jag önskar så att hon bodde i huset bredvid. Min syster i mustasch och jag…

Gårdagens konst

Jag sparade målningen till sist. Sist som i den sista julbeställningen. Jag har förstås gått och dragit på den länge och funderat på hur den skulle bli. Men nu vet jag. Den blev såhär. Och det var verkligen roligt att måla med akryl igen och på duk. Akvarell är också kul men inte alls samma bearbetning. Så förhoppningsvis får jag fler liknande beställningar i framtiden. För jag gillar den verkligen, vad tycker ni?

Och vet ni. Min bild gick för 950 kronor på Tradera. Hur bra som helst för barnhemmet i Kenya och jag hoppas verkligen att vinnaren av auktionen blir nöjd med sin bild á la Eva Hjortsberg – Deermountain Design. Och det finns fortfarande bra auktioner uppe så in och buda, bland annat ett fint halsband som Cajsa har gjort. Här hittar ni auktionerna.

6 månaders gift…

Foto: Emma Sandström 

Jajamensan! Idag har jag varit fru i ett halvår och det känns fortfarande lika fantastiskt (blev fanatiskt först, hahahah). Och jag vet några andra som bara har varit herr och fru i lite mer än ett dygn. Nämligen den alltid lika eminenta matbloggerskan Victoria och hennes numera man Micke, tillika Jockes kusin. För igår var det som sagt cocktailparty. Trodde vi ja.

Men när vi kom in i deras hus så var det andra bullar. Ballonger med ”just married” på, brudparet hade på sig finfina kläder och det var sannerligen uppstyrt och tjusigt. Men eftersom jag inte har varit på cocktailparty innan så tyckte jag till exempel inte att det var konstigt att de hade en röd matta utanför huset eller att det var en snubbe som fotograferade oss innan vi gick in. Men sen när jag såg Emma, Emma som i ”vår” bröllopsfotograf så förstod jag. Men inte riktigt på en gång. Och snubben utanför visade sig vara Emmas blivande man. Trevlig och bra sidekick skulle jag vilja säga. Så vi blev lite tagna på sängen men glatt överraskade.

Jag var inte så särskilt färgglad men möjligtvis den med mest färg ändå. Och även om jag inte kände mig synnerligen tjusig vid köpet av klänningen så blev det ändå över förväntan bra. Bildbevis kommer…

Men nu vill jag bara säga grattis igen till Micke och Victoria och grattis till mig och Jocke som varit gifta i 6 månder prick. Ha. Det ni.

Lucka 18 – hit vill jag åka…

Innan jag dör vill jag åka till landet på andra sidan Atlanten. Jag vill åka med min man och jag vill besöka olika destinationer. Men självklart New York. Exakt varför är oklart. Men jag är nyfiken på NY. Jag har som bekant inte rest särskit mycket, mest till Öland och till stugan. Och det duger bra för mig. Duger och duger. Det är fantastiskt. Jag längtar egentligen ingen annanstans. Men jag är nyfiken.

Mamma var i NY en gång, länge sen nu. Då kom hon hem med vita rullskridskor med lila hjul och lila skosnören. Vilka bör finnas på vinden hos mor och far, och som jag i samma stund som jag skriver anser att de borde komma hem hit till mig.

Hon hade även köpt en gul Walkman och några fräsiga t-shirts. Jag var eld och lågor över mina fina rullskridskor. Men jag åkte mest runt hemma i huset, runt på parketten eller om det var plastmatta då. Jag vet inte. Men jag vågade nog inte använda dem ute. Men fina var dom. Och jag tror att New York är lite mer, lite bättre och jag är nyfiken på att besöka den staden. Till dess får jag leta rätt på rullskridskorna, använda en gammal sliten t-shirt och bara önska mig dit.

Lucka 17 – en perfekt dag

Om det här var en chokladkalender så hade det inte funnits några luckor kvar att öppna. Möjligtvis den 24:e men annars är jag ganska glupsk. Eller var. På den tiden som jag hade en chokladkalender. Och det var ju ett tag sen. Men det här är ingen chokladkalender och jag är inte lika rapp med att öppna luckor här som då. Men jag ska i alla fall berätta om en bra dag, även om jag borde gjort det igår. Men vad fals, hur ska jag hinna med allt…

Men såhär är en bra dag för mig. Det är sommar. Jag är ledig och jag är på Öland med mannen. Solen skiner. Vi har nyss vakant och tar på oss träningskläder. Vi springer ut till fyren och tillbaka. Byter om till badkläder och cyklar ner till bryggan. Tar ett dopp och sen hem igen. Lagar frukost. Skramlade ägg och bacon. Smoothie på färska jordgubbar och banan och yoghurt. En perfekt avokado med Herbamre örtsalt. Sätter oss på trappen. Solen värmer min hud och jag kan ana havet en bit bort. Svalorna flyger omkring som om de gjorde en uppvisning av rang.

Vi gör oss i ordning för en skön dag med loppisrundor och lunch i en hamn. Inget särskilt som måste fixas och inga måsten. Jag fyndar en fin liten Stringhylla och hittar massa fulgrejer att fnissa åt. De står staplade på rangliga bord och glänser i solen med hopp om ett nytt hem.

Hemma igen och bara vara på uteplatsen, ligga i en solstol och vänta in en kväll på Kalk, med gourmetburgare utöver det vanliga och dela på en flaska Rasignac. Självklart cyklar vi dit på den vanliga vägen, genom kohagar och över ängar. Och samma väg hem i sommarnatten. Månen lyser upp över havet och kattugglan ropar på oss när vi cyklar sista biten genom skogen. Och vi har haft en perfekt dag. Jag har haft en perfekt dag i mitt paradis med min älskade man…

Precis så skulle det vara.

In och buda nu!

Klockan 15.00 avslutas auktionen med min bild. Därför tycker jag att ni ska in och buda nu och kom ihåg att varenda krona går till barnhemmet i Kenya. Och det är som sagt Maria Eremo som har dragit igång den här fina insamlingen och hon är även lagt upp andra tjusiga auktioner. Tryck här för att komma till alla auktioner och kom igen nu! Jag lovar att min bild är värd mer än vad ni tror, för att inte tala om vad ni ger till barnen som behöver all hjälp de kan få. Nyligen var summan på den totala insamlingen uppe i 20 000 kronor vilket ledde till att Maria kunde föra över pengar till dem så att de kunde köpa en bil. En bil som hjälper dem att fortare komma till sjukhuset med de sjuka barnen. Är inte det fantastisk så säg?

Läs mer om projektet här. Och lägg ett bud eller fler på någon av auktionerna, och gärna på min bild förstås!

Stickande trött

Nu är jag så trött att det sticker i ögonen av sömn. Och det är inte så konstigt. Herregud, kommer pappa Pohlman tänka när han ser vilket klockslag inlägget publicerades. Lilla flicka, du måste vara rädd om dig. Sova ordentligt. Lägga dig i tid. Inte sitta upp hela nätterna. Pappa jag vet. Och jag ska ta mina stickande ögon av sömn och krypa till kojs nu. Jag ska sova lite längre imorgon och jag ska göra klart de sista julbeställningarna i helgen. Jag ska köpa en klänning lämplig för ett cocktailparty och jag vill vara färgglad som vanligt. Och helst hållkäftensnygg.

Dagens konstaterande är dock att färgglad på vintern får man inte vara, det är ett straff mot det mörka modet och ett brott som ska straffas genom att alla glada färger plockas bort från butikerna och inga kunder ska själva få välja om de vill vara färgglada eller ej. Japp. Så är det med det.

God natt.

Jobba, jobba, jobba…

Ibland blir det fel. Ibland går det för fort. Ibland eller nej, ganska ofta är jag för snäll. Jag vill överträffa mina kunders förväntan och jag vill göra det med råge. Men det rimmar illa att vara snäll och företagare. Det är inte så entreprenörer tjänar pengar för att de är snälla.

Tidspressen gör mig fokuserad men nu har det varit många beställningar på kort tid. Men snart, snart kan jag städa i ordning mitt kreativa kaos på kontoret. Börja träna igen så att inte kvällspassen på kontoret gör att jag går av på mitten. Fast självklart vill jag ha mer beställningar. Men priserna kommer att höjas. Jag kommer att vässa mig som företagare.

För det är mycket med ett företag. Det är inte bara att måla en bild. Den levereras inte av brevduvor eller ramas in av glasmästare. Fakturorna skrivs inte av en dam på fakturaavdelningen och kuverten slickas inte ihop i en handvändning. Frimärkena klistrar ingen tomtenisse på och det är ingen brevbärare på kontoret som går med kuverten till posten. Jag kan inte bara skriva i en lapp på önskade beställningar så fixar snubben det på förrådet. Han som har koll på pennor, papper och färger. Han finns inte.

Det blir liksom mycket runtomkringgöra som jag inte riktigt har reflekterat över förrän nu. Nu när jag ikväll skickade i väg en massa beställningar, när jag stoppade upp hela kön på ICA och den slingrade sig bakom mig som en lång orm av ivriga ”julkortsskickare”. Då insåg jag att jag måste ta betlat för hela mitt arbete och tiden jag lägger ner på varje bild. Dagens priser är alldeles för låga och jag får se det som en period med bra priser för att få kunder.

Men från och med nu är det ändring på det. För jag vill ju faktiskt ha lön för mitt arbete. Bara så ni vet.