Shit majbritt!

Jag försöker få ihop mitt tal till imorgon. Mitt största problem just nu är hur jag ska orka stå upp i 6 minuter och 40 sekunder, vad jag ska säga kommer jag nog på. Under dagens städning har jag exempelvis fått damsuga och torka golv i etapper om en si så där max 5 minuter åt gången. Där emellan har jag lagt mig på schäslongen och fått en katt på magen. Eller sovit en timme eller två. Men, jag väl ändå tillägga att jag mår bättre än innan och ska arbeta imorgon.

Hur det än är så har jag ju valt vilka bilder som jag ska visa, så om jag inte kommer på något bättre är det ju lämpligt att berätta om dem. Dessutom är jag först ut efter pausen, så kanske att jag kan sno något från någon annan talare. Nervositeten börjar i alla fall komma krypande. Men jag tänker att ett par skor med klack kan få vem som helst med en gnutta nervositet till en bättre hållning, vilket för åskådarna kan ge intryck av en viss pondus hos talaren, alltså mig, sen blir det som sagt smink på det och så är det ju bara att tala.

Att tala i sig har ju aldrig riktigt varit något problem för mig, snarare än möjlighet till nya spännande möten och utmaningar. Så, hur svårt ska det vara, jag ska slita bort sen svenska jantelagen för en stund och stå upp för mig själv och berätta om det jag faktiskt är bäst på, att vara en kreatöringenjör. Så det så.

Hemmakär

En vecka senare och jag har städat klart. Man skulle kunna tro att vi bor i en herrgård med tillhörande flyglar, särskilt med tanke på att det tar tid för fru Hjortsberg. Det går inte fort men det blir bra. Då måste vi dock ha med i beräkningen att under den här veckan har jag sovit väldigt mycket och ätit nästan lika mycket glass. Men nu så är ni välkomna till ett nystädat hem. Jag har till och med torkat golvet. Ha.

Och jag är hemmakär. Extra kär blir jag när det är såhär fint. Och oftast är det fint, men med en katt och en konstnär förekommer det i spridda skurar både damm och kreativt kaos. Sen att vi fortfarande har videkissarna på köksbordet, det är bara för att de alltjämt är så fina, aldrig trodde väl jag att de skulle stå där så länge och vara ludna och fina, men joråsåatt.

Och Stringhyllan är numera överfull av Marimekko skålar, de har fått sällskap av bröllopschampagne. Jo, jag tackar ja! På tal om bröllop så tror jag snart att några väl valda bilder är på sin plats…

Var är Wilma?

Tittut. Wilma har kommit hem. Hon har lekt terapeut färdigt nu. I alla fall i Hufvudstaden, nu får hon sympativila med mig och titta på regnet. Tänk om jag pratade med Wilma och mannen som jag gör med barnen på dagis. Det skulle sannerligen resultera i terapi. Var är Wilma? Tittut. Där är Wilma.

WordFoto

Jag roar mig vidare med min nya app. WordFoto. Kostar i och för sig 15 kronor, men jag tänker att det är värt det eftersom det förmodligen skulle ta en herrans massa tid innan jag kom på hur jag kan göra likadana bilder gratis. Alltså blir det i det långa loppet billigare med den här appen. Och 15 kronor, vad är det egentligen? En glass. I och för sig, så här i förkylningstider så värderar jag ju glass väldigt högt också. Men idag blir det mindre glass och mer roande.

Förresten så har jag sovit i ett och ett halvt dygn, det borde snart råda bot på min förkylning. I morgon hade jag nämligen tänkt arbeta. För att inte tala om morgondagens event, Pecha Kucha #5, och jag ska vara en av talarna. Bäst att jag sjunger upp ordentligt. Hostar bort allt slem och återigen lurar mig själv och min omgivning med lite piff. I morgon alltså.

Längtar

Nu längtar jag hit så att jag blir alldeles yr. Eller om det fortfarande är så att biverkningarna från frukosten (hostmedicin och glass) sitter i fortfarande. För nu är det snurrigt. Jag ska somna om. Men jag skulle vilja somna om och vakna på Öland. Gå ner till havet, andas in ordentligt med frisk luft. Lägga mig på bryggan med en filt och titta på himlen.

Snart får jag göra det. Men till dess ska jag sluta titta med ett öga för att finta bort tjallet på balanssinnet och somna om. Blunda och hoppas på att morgondagen ger mig ny energi…

Ge mig styrka!

Jag gick upp nu, med undantag för kisspaus och lite mat. Annars har jag sovit hela dagen. Katten och jag. Egentligen mår jag nog bättre än igår men låter värre än någonsin. Bara genom min röst skulle man kunna tro att jag har gjort ett könsbyte och dessutom höjt kvoten av manliga förskollärare. För jag ringde till arbetet och meddelade att Evan är hemma imorgon med.

Hur som helst så tycker jag att det är tur att finns appar. Jag har köpt en ny favorit, WordFoto. Fräsiga bilder eller hur? Så innan jag somnade om för fjärde gången försökte jag peppa mig själv med ett fräsigt foto eller två, där jag har skrivit, ”Krya på mig!” och ”Ge mig styrka!”

Jag gillart och hoppas att peppet hjälper och att jag i stället får säga, app lapp du slapp. Bli mer förkyld alltså…

Kom igen!

Att mitt tålamod inom vissa kategorier hör till det sämre är inget nytt under solen, men kom igen! Snart måste jag ta en värktablett. Nästdukarna är snart slut. Rösten ska vi inte tala om eller med. Nässprayen ska jag precis påbörja och den lagrade hostmedicinen kommer bli en fin avslutning på dagen.

Jag vill ju så gärna vara med på jobbet och ge och ta energi, både av mina kollegor och små kunder. Men nu är jag ynklig och lycklig. För som sagt, jag trivs så rackarns bra, nästan att jag måste ta en värktablett bara därför och nypa mig i min gåshudsarm. Men först ska jag krypa upp i soffan och se om jag fortfarande vet hur jag gör för att titta på TV. Det hör nämligen inte till vanligheterna.

Så kom igen förkylningen, schas! Schas!

Böda Sand strandby

Bara för att presentationen av campingens kvarter är över betyder inte det att det inte finns fler boendealternativ på anläggningen. Nej. Nej. Låt mig presentera Böda Sand strandby!

Här vill jag lova att det lilla extra är fastspikat i väggarna. Dessutom från lokala hantverkare på Öland. Är inte det bra så säg?
Men det var såhär det började…

Efter att familjen Barkewall hälsat på Pigge Werkelin på Gotland och anläggningen av stugor i Björkhaga så insåg de snabbt att det där var något som även Böda Sand skulle kunna ha. Det ledde till ett samarbete med Pigge och under hösten 2008 växte strandbyn på Böda fram.

Sommaren 2008 såldes de 25 första husen, och försäljningarna gick lika snabbt som att köpa glass i kiosken på stranden. Under tre veckor var första etappen såld. Helt otroligt.
I juli 2010 fick de första ägarna tillträde till sina hus. Och nu under våren har etapp två byggts upp, där de husen har fått ett sovloft som tillökning. Sammanlagt finns det 38 hus.

Och jag vet att många tycker att det är svindyrt att hyra de här husen, men då är det ju också bra att vi på Böda kan erbjuda campingplaster från 245 kr. Men har man lite mer lax i sin frys, så att säga, så är det här ett boendealternativ utöver det vanliga. Inte nog med att allt finns på plats, från teskedar till golvvärme så är husen belägna längst norr ut på campingen och trots att det är fullbelagt under högsäsong och en si så där 6000 gäster på campingen så märks det inte, för i strandbyn finns lugnet. Fast det är klart, glöm inte sängkläder, såvida du inte vill hyra det till summan av 125 kr.

Dessa stugor går att hyra året om. Vad sägs om en kall vinterdag, ta en titt ner på den snöbelagda stranden och sedan pipa hem igen, göra eld i spisen och bara mysa till sprakandet och sin fantastiska tillvaro?

Jag skulle inte tveka en sekund om min frys var full av lax. Eller deg.

Hosta, stånk och stön

Första måndagen i månaden och varningssignalerna ljuder över staden. Om det skulle bli luftanfall eller liknande. Gud bevare mig väl för att det aldrig någonsin kommer inträffa. Men om, så hör jag signalerna, idag klockan tre fungerar de. Och jag skulle kunna gömma mig i källaren bland byggdamm och ”bra-att-ha-saker”. Men nu behöver jag inte det.

Men jag har egna signaler för mig, i form av hosta, stånk och stön. Varning för förkylning. Alltså. Jag tar i lika mycket som äpplet på bilden. Stora kinder fulla av baciller som hostas ut i luften. Äckligt. Men så är det. Smekmånaden för mitt immunförsvar är alltså förbi. Det är nu det börjas. Många i min omgivning, stora som små personer håller på med sina signaler, hosta, stånk och stön.

Men äpplet mår nog ganska bra, även om det ser ut som om det för tillfället har en lite krystad tillvaro. För övrigt så hittade jag det hos mamma och pappa. Och pappa Pohlman var inte sen med att ge det en make-over. Bara en sådan sak gör ju i alla fall min existens en dag som denna mycket mer glädjefylld, trots diverse varningssignaler.

Landet

I går var mannen och jag hos mamma och pappa och fick mat. De har en väldigt fin trädgård. Och som Jocke säger, man kan aldrig få för många kort på solnedgångar. Så sant som det är sagt…