Poeten och jag

Efter jobbet så följde jag med Jocke och hans jobbarkompisar till Ervalla. Där skulle det nämligen ridas islandshäst. Och jag har ridit en gång tidigare och det var där. Inte för att jag kände mig trygg på något vis. Men jag tror banne mig att det var samma häst som fick utstå min skräckblandade förtjusning. Fakur hette han, betyder ungefär poeten på isländska.

Det gick så bra. Över förväntan. Kanske hade vädret en stor påverkan. Men första gången jag red, alltså förra gången jag var där, vilket var för en sis så tre år sedan, då så var jag på riktigt rädd och tyckte att det gick skitfort bara hästen rörde på sig. Men nu, jag var lugn som en filbunke. Så länge som poeten och jag bara gick, men sen sa ledaren; galopp.

Jösses, galopp, är hon galen?! Jag trodde på allvar att jag skulle galoppera av poeten. Men jag kom snabbt på hur bromsen fungerade och vi saktade ner. Men nästa gång det var dags, då la vi oss i omkörningsfil och hittade en luka tre hästar längre fram. Finemang. Bra galopperat poeten!

Så nu är jag stolt för att jag trots kramp i foten under galoppen faktiskt vågade galoppera. Och jag kan sannerligen förstå tjusningen med att rida ute i naturen, men jag har redan ont i rumpan och bara för att jag och poeten kom bra överens så betyder det inte att jag ska börja rida. Nej, nej, det räcker med att jag besöker honom var tredje år.

DJ Frugan

I morse på jobbet så böt jag för ett ögonblick tjänst från förskollärare till roddare. Jag funderade ett ögonblick, vred och vände innan jag fick ihop anläggningen och kunde sjunga upp med ”Hej Mickey”. Jag fick i uppdrag att se så att högtalarna och mickarna fungerade inför kommande invigning av Helianthus förskolor i Örebro. Jag tänkte, jag var för tusan DJ på högstadiet, så svårt kan det ju inte vara. Röd till röd, grön till grön och blå till blå. Men innan jag hade vänt på mixerbordet och sett var ingångarna till högtalarna var så trodde jag att det hade blivit något fel på tråden. Eftersom alla sladdar var märkta med blå…

Men sen så, var det bara att bjuda barnen på lite icke skönsjungande toner sådär strax innan frukost. Men på fredag, då mina vänner, kanske jag sjunger på riktigt, så hela Rynninge hör att här finns det minsann förskoleplatser så det räcker till minst ett dussin härliga ungar till…

Katia

Katia, om jag ropar på dig lika friskt och hårt som du skakar om träden, kan du då ta i lite till och blåsa bort förkylningen som ligger som en dimma över Närkeslätten? Kan du hosta hårdare än mig och döda bacillerna med din friska stämma? Kan du kanske komma som en virvelvind och bjuda stadens kajor på en åktur de sent ska glömma?

Och om du vill, när du ändå håller på och blåser förbi, skulle du bara kunna lugna dig lite, lite grann nu när det är läggdags? Och snälla rara Katia, ta inte i så att stammarna knäcks på träden, så att SJ får än mer trubbel och så att hushåll blir utan el. Please!?

Rättelse

Det här är en skogsödla och ingenting annat.

Träffa samma folk…

Man, jag, ni kan ju tycka att jag kanske inte träffar på lika mycket folk som på mina tidigare arbetsplatser. Folk som i olika sorts människor alltså. Nu träffar jag oftast samma småfolk. Och det är bland det bästa jag vet. Just för att det är samma människor som jag får se utvecklas.

Men i alla fall.

Man, jag, ni ska inte tro att det bara är samma folk dagarna i ända. I fredags kom till exempel en dam med stavarna i högsta hugg och knackade på av ren nyfikenhet. Hon hette Gudrun och undrade om vi hade öppnat och var stigen i skogen tog vägen, samt att det var lite synd att huset står just där det står, för där brukade ju Gudrun plocka kantareller vid den här tidpunkten på året. Men hon var ändå glad och jag försökte locka dit hennes barnbarn. Och kantarellerna som Gudrun brukade plocka, de fanns kvar, för de plockade jag igår.

Och så idag, en ny rolig gumma. Efter lunch när några barn fortfarande sover och andra har vaknat kör en liten rödbetsfärgad bil in på handikapparkeringen som är precis utanför vårt fönster. Inget konstigt, bakom ratten sitter en dam som vi tror är en mormor eller farmor.  Även hon knackar på närmsta dörr, just den dörren går inte att öppna på grund av larm. Vi visar henne runt och jag möter henne.

Det visar sig att den här damen är så vansinnigt kissnödig att hon har stannat hos oss för att hon behöver låna toaletten. Hon har kört från Stockholm och ska till Arboga. Hon har med andra ord kört för långt i jakt på en toalett. Hon berättade att hon höll på att bli tokig för att hon var så kissnödig och att hon egentligen borde tagit tåget, men hon hade så mycket saker med sig för att hon skulle till sin dotter som bor i Arboga.

Damen fick givetvis låna toaletten, service mina vänner, service. Sen fick jag tala med dottern i telefon, följa med damen ut och peka med hela handen att hon skulle svänga till höger för att åter komma ut på E18 och följa skyltar mot Stockholm.

Jag hoppas verkligen att hon hittade till sin dotter och att hon tar tåget nästa gång. Jag är glad att Gudrun inte hittade kantarellerna och jag hoppas att tidigare innehavare av bilen Urk gjorde en riktigt god kantarelltoast. Samt att jag ser framemot att träffa mina små kunder imorgon och ge dem en god service.

En liten, liten salamander

Alltså mitt arbete. Jag kan upplevas som tjatig, ja. Men jag trivs så att jag nästan får dåndimpen. Inte nog med att avdelningen ”kryllar” av glada barn, hela gården är full av små djur. Är det inte en groda, en trollslända, en snok, några myror, en spindel så är det en liten, liten salamander. Och gården är fantasisk, det vissa skulle kalla för en hel skog har vi på vår gård. En alldeles egen liten skog. Med små djur, en och annan kantarell och så barn i reflexväst. Idag hittade vi den här lilla rackaren. Tjusig som få.

Uppdaterat: Det är en skogsödla. 

Chili con carne

Precis när jag tror att jag har sopat upp det sista riskornet så uppenbarar sig ett till. Inte alldeles framför ögonen så som jag kanske skulle kunna tro. Nej, det har precis blivit tillplattat och insmetat i den nya mattan. Och det är förmodligen jag som har gjort det. Jag har trampat in riskornet i den nya mattan med mina begagnade fake-foppa. Hade jag inte haft mina nya inneskor hade det blivit en kamp mellan den nya mattan och mina strumpor. En match om vem som skulle få det där sista riskornet utsmetat på sin ludna yta. Strumpan eller mattan. Jag har börjat försvara mina strumpor nu. Fått en rustning av min mor. Det är slut på insmetade rester i strumporna, ingen mer kamp för strumplästen.

Men maten, den är ta mig tusan fantastisk. Att ha en egen kock går inte av för hackor. Det måste jag säga. Sen att det hamnar en obetydligare portion på golvet, det hör liksom till det här med 1,5 åringar. Och det finns ju både sop och inneskor så då är saken biff så att säga, även om det just idag var en fantastiskt god Chili con carne!

Inneskor del två

Jag gjorde det igen. Gick till Life. Hittade ett par sköna skor. Snygga, nja, men praktiska och sköna, dessutom med lite lagom ”frökenklack”. Men eftersom de fortfarande inte arbetar med service så ville jag inte handla där. Så då struntade jag i det. Istället rotade jag längst inne i mammas och pappas garderob, och där uppenbarade de sig. Ett par fake-Foppa. Mammas oanvända.

Åh, om min bror läser det här så vet jag att jag får en tillsägelse. Foppa är inte okej. Men som dagisfröken, förskollärare för tusan, så är det okej. Mer än okej. Nästintill perfekt. Så idag har jag studsat runt i ett par fake-foppa.

Och till en annan gång, om jag nu skulle gå till den där butiken för fjärde gången utan att få ett hej, så har pappa Pohlman lärt mig en sak. Såhär går den saken till. Jag går fram till expediten och pekar på mig själv och säger övertydligt ”kund”, så att expediten förstår att jag hade för avsikt att handla, sedan pekar jag på mig själv igen och säger ”ej kund”. Sen går jag därifrån. Så gör tydligen Pohlman, inte så tokigt kanske.

Ny favorit

Igår fick jag lov att lägga till Mia Skäringer i facket för favoritpersoner och dag ska jag lägga till en sås i matfacket. Haha. Som ni vet så älskar jag ost. Och choklad. Jocke tror nog att jag skulle kunna leva på mörk choklad och ost. Det är mycket möjligt. Men jag ska inte prova någon sådan diet. Men ibland ska jag spetsa till mina måltider med den här ostdressingen. Jajamän.

Jag blev så glad när jag hittade den i butiken att jag köpte två. En till stugan och en till hemmet. Sås är bra och ha, särskilt om de smakar ost. I alla fall om jag får välja. Och det får jag ju. Även om som sagt mannen tittar snett på mig och utbrister ord med utropstecken efteråt så äter jag min sås till en räkmacka t.ex. eller en bit kött. Och jag slickar mig runt munnen och ser mitt inköp som ett riktigt fynd.

Mia Skäringer

Vilken kvinna! Skratta, gråta, förlåta, gå vidare. Hennes show är eftertänksam och otroligt rolig. Jag såg den inte live, men tog del av föreställningen igår när den visades på SVT. Jag instämmer i mycket och tycker att Mia Skäringer är fantastisk. Jag blir mer än förtjust och skrattar glatt när hon träder fram som sin karaktär Tabita.

Tabita alltså. Karlskogas stolthet. Eller i alla fall en otroligt rolig taturerare. Hon berättar om mammorna i Odd Molly-ligan, om de som bygger soldäck till bankomaten och de som helt plötsligt sprängs ut ur sitt luftslott och tvingas bo i en 2:a.

Den sanna verkligheten är där även om jag skrattar högt och slits med i hennes rappa humor.

För flera år sedan gjorde Cecilia Frode en liknande enmansföreställning, där allvar blandas med humor och sång. Den föreställningen heter Ängelen och är en av mina favoriter. Nu har jag en till favorit. Tack Mia Skäringer för det!