Öppet hus

Strax efter att jag hade fått den där snigeln i stöveln och precis innan bilen stannade i korsningen så hade vi öppet hus på Kottebo och jag måste säga att det gick över förväntan. Först trodde jag bara att mamma och pappa skulle komma, men sen så trillade det in barnfamiljer från höger och vänster. Förhoppningsvis ett tecken på att mitt flygblad fungerade.

Barnen lekte, sprang omkring, puttade boll, åt nybakta bullar och såg ut att trivas hur bra som helst. Och det är bra det, även om jag är lite nervös för en full styrka av ettåringar så har vi platser kvar.

Vissa föräldrar var beredda på att lämna barnen direkt, skriva in dem och inte känna pressen om dagisplats längre, andra förhörde oss om pedagogiken och ville veta skillnaden mellan kommunalt och privat. Svaret på det var från min sida att jag känner mig utvald, jag känner mig viktigt. Skillnaden för barnen och föräldrarna är nog inte så påtaglig, mer än att de får blöjor, vi arbetar med service och är välutbildade och behöriga pedagoger. Fast det är klart om några år har vi en buss, och hur många förskolor har en egen buss?

101 nya idéer

Men när jag väl kom hem så låg den här tidningen i hallen. Åh vad glad jag blev!
Först en snigel i stöveln, sen stopp på bilen och sen det bästa av allt, 101 nya idéer med ett reportage om mig och mitt pysselrum/ateljé/kontor. Kalla det vad ni vill.

I november fotades alltså dessa bilder och jag är så nöjd. Och vill ni se alla så är det bara till att köpa tidningen. Även om jag inte längre arbetar som bild- och textillärare så är resten helt och hållet sanning. Jag är en pysslare och konstnär och jag tycker absolut att ni ska köpa det här numret, inte bara för att jag är med, men mest därför, utan också för att det är en rackarns bra pysseltidning.

Så nästa vecka finns det bergis i butik, jag ska köpta minst tre ex till, haha.
Tack bästa fotograf Karin Foberg och bästa stylist Anna Mård för att ni gjorde det här jobbet så bra!

Totalstopp

Det sista jag sa till mina härliga kollegor när jag åkte från jobbet i går var; ” vilken tur att jag fick med mig den här, ifall det skulle bli någon trafikolycka”. Jag hade av misstag fått med mig en reflexväst i barnstorlek och tänkte att den lämnar jag tillbaka idag. Det gjorde jag också. Men vad tror ni händer på vägen hem?

Som i en dålig film. Min bil får stopp. Totalstopp. I en av Örebros största korsningar. Eftersom vi hade haft öppet hus hade jag på mig min solrosgula piké, jag tog dock bort namnskylten innan jag fick börja dirigera bort trafiken från filen där min bil stod och blinkade med varningsblinkers. Reflexvästen kom inte till användning och som tur var orsakade varken jag eller någon annan en trafikolycka under den lilla stunden jag stod där och bad snällt att bilen skulle starta. Men icke.

Och nej, det är inte en manuell bil som bara är att starta om, nej, nej, den var bara trött och hade disco med symbolerna för batteri, olja och motor. Som tur var hade inte min man hunnit åka till Way out west där han nu befinner sig, så det var bara att komma och bogsera bort mig. Nu står bilen här utanför och pappa Pohlman har gjort mig varse att vi har en gratis bärgning, kanske blir till att utnyttja den då…

Snigel i stöveln

Första utflykten. Gummistövlar och galon. Reflexväst på. Barn i barnvagn och vi mot Rymningeviken gå.

Vad händer? Jag klackar upp en mördarsnigel på vaden, försöker skaka bort den, panikartat vrål och snigeln ramlar ner i min stövel. Av med den, utbrister i skratt så att vi nästan kissar på oss. En slemmig mördarsnigel i stöveln och en fläck på vaden, barnen skrattar med oss men förstår inte riktigt vad som hänt.

Djur och insekter på fel plats gör frökens lugn utochinvänt. Jag skrattar fortfarande och undrar om ollonet i vattenpölen var med på vad som skett, där det ligger och stirrar med sitt öga, endaste ett…

After beach on the beach

Ja, nästan så är det när man besöker Med havet intill. Precis där sandbankarna slutar för att gå över till en skogsdunge står den tjusiga restaurangen. Utsikten är som ni förstår magisk där man ser Östersjön breda ut sig.

Förutom att de givetvis har smarrig mat, goda drinkar och svalkande läsk så har de även after beach under högsäsong. Och den här veckan är sista för säsongen. Så passa på att blanda natur och nöje, få en upplevelse som du kan minnas tillbaka till under hösten. Dansa loss på soldäcket med grannen i husvagnen bredvid, kör en svängom med frugan i foppatofflor eller bara njut av lite hederliga covers i solnedgången.

Senast jag var där var det ett par som förlovade sig, de på bilden längst ner. Jag sa grattis och förstod dem precis, jag gifte mig ju för tusan där. Familjen överst bodde på en annan camping men var där och njöt av kvällen, precis enligt ovanstående rekommendationer.

Och enligt yr.no så är det just nu lite regn, men morgondagen lovar sol och moln, för att inte tala om fredag, då är det bara en stor sol. Jag hoppas att det håller i sig så att veckans spelningar på Med havet intill, kl 16 och kl 21 blir precis så magiska som de bara kan bli!

Magnus Bubbla

I går när jag skulle leta rätt på bilder med sminkbordet tittade jag även på en massa andra kort. Mycket roligt. Innan 30 var jag ”rultan-tultan”, skulle vi kunna säga. De där extrakilona som jag nämnde innan fanns då, men lika glad var jag för det. Men klart att jag mår finemang nu med. Kul att jag ser skillnad i alla fall och tänker som sagt försöka hålla formen.

Korten ovan är från förberedelserna inför ”the Uggla party” som Elle och jag hade våren 2008. Vi fixade t-shirt med oss själva på, med texten, ingen Uggla är den andra lik. Även om jag är mer som en Magnus Bubbla. Festen var i alla fall magisk, även om jag somnande tillsammans med katten när de andra ugglorna gick ut så var det en fest som jag fortfarande skrattar åt. Och kom ihåg, där jag är, är det alltid bäst… eller var det fest?

Frökentofflor

Något som är praktiskt är inneskor, särskilt om man som jag arbetar som dagisfröken. Och ja, jag säger både fröken och dagis. Det där med begrepp hit och dit tycker jag i det här avseendet bara är töntigt. Huvudsaken är väl vilken pedagogik och vilka huvudmål man strävar mot för att barnen ska få en så bra och lärorik vistelse som möjligt.

Nåväl, inneskor är bra på dagis om jag inte vill få potatis, banan, smulor och annat som hamnar på golvet mellan tårna eller insmetat i strumporna. Därför tog mannen och jag en tur till Marieberg. Efter en snabbturné i alla skoaffärer kom jag på att hälsobutiken Life har mer fotriktiga sandaler än något annat ställe, och för ett ögonblick var jag beredd att lägga 800 svenska riksdaler på ett par typiska och klassiska Birkenstock.

Men där förstår ni hälsar inte ens expediten och frågar heller inte om jag vill ha hjälp trots att jag provar x antal fula skor för min image. Hon hade minsann också behövt gått på en servicekurs, och kanske dessutom gått på ett dagis där service är ett av de främsta ledorden. Jag säger, tack men nej tack, ska jag handla där vill jag minsann bli sedd, få hjälp och gärna bli överträffad av mina förväntningar, men nej, likt SJ så arbetar inte personalen på Life så.

Det resulterade i att jag istället köpte ett par tokiga leggings, en tjusig klocka (klockorna nu för tiden kostar ju lika lite eller mycket som att byta batteri i en gammal…) och fem par färgglada strumpor som potatisen, bananen, smulorna och det andra som hamnar på golvet kan smetas in i.

Så var det med det. Och gå för tusan inte till Life på Marieberg om du vill ha bra service, det är nämligen inget som de har i sitt sortiment, inte ens i pulverform.

Kom dit vetja!

Hör upp nu alla Örebroare utan dagisplats till era små härliga barn!
Jag vet nämligen att ni finns, och vi är en förskola utöver det vanliga. Så det så.

Imorgon slår vi upp portarna till Kottebo för allmän beskådning. Nu har vi haft aktiv verksamhet i en och en halv vecka, vår nybyggda förskola med fina lokaler har fått kladdiga fingeravtryck på fönstren, märken från små svettiga pannor och idag målade vi de första konstverken. Vi är på gång men har platser kvar för små kunder som kräver service, trygghet och lärande!

Så kom dit vetja, till Kottebo på Rynningeåsen. Mittemot Venaspåret på norr i Örebro. Vi bjuder på fika till både stora och små!
Välkomna!

Terapi katt

Wilma är inte hemma. Hon är i huvudstaden och tror sig vara ett alternativ till KBT behandling för vilsna själar, lite som pensionärer på hem som lever upp för stunden när de får träffa ett djur, men som egentligen inte blir friskare eller mår bättre av det i längden.

Jag hoppades som sagt att Wilma var en kantarellkatt, men ack så fel. Hon är en KBT-katt. Blir väl så när man har levt 12 år som katt, då är man erfaren nog att plocka ut en legitimation som psykolog och sedan behandla vilsna själar åt höger och vänster. Får hoppas att hon lever bra länge till om jag någon gång skulle behöva en kosmoskatt.

Det roliga i kråksången är hur lätt jag ändå fäst mig vid den här katten. Det är tomt utan den där lilla rackaren. Som en reflex sätter jag upp foten för att Wilma inte ska smita ut i trappuppgången när jag kommer hem. Jag hör henne spinna och trippa fram i lägenheten, men Wilma är ju inte hemma. Frågan då kanske blir, vem är det egentligen som behöver terapi?

Jag bad om det

Okej. Jag bad om det. Träningsvärk. Växtvärk. Öm som om jag vore definitionen på blåmärke fast utan skiftande hudton. Konichiwa bitches på dig smärta. Träning idag igen och jag säger…
Tjenare italienare, vad det känns!
Gick som en liten gumma till sängen, hopkrupen för att känna så lite smärta som möjligt. I morgon kommer jag eventuellt ångra att jag längtade efter det här. Träningsvärk. Men äsch. Rak i ryggen. Ut med höften. In med magen och ut med brösten.