Bästa servicen!

Trash är tamigtusan den bästa frisörsalongen! Här sitter jag och blir snygg i håret samtidigt som jag får lunch från Rosalis, skoja min doja vad bra! Återkommer om jag blir så snygg som jag tror. Ha.

Puss

Jag hade på mig mitt nya läppstift när jag hämtade kidsen föra veckan, det var det enda sminket för den dagen, kommentaren jag fick av herren i sällskapet var, ”du ser ut som en tant”. Ja där ser man, jag är ju en kulturtant som dessutom fyller 30 väldigt snart. Jag önskar mig en assistent i födelsedagspresent som kan hålla reda på mig och allt som jag tror att jag ska hinna med… För om jag skriver en lapp tappar jag bort lappen, om jag har ont i fingret slår jag mig hela tiden och om jag skulle köpa salami så köper jag chorizo. Så ge mig en assistent.

Men först ska tanten fixa frisyren, ska göra nåt som passar med läppstiftet. Haha.
Vi ses! Puss

Just nu…

Mitt huvud är som ett kretskort som går på högvarv. Som en sann konstnär gör jag inte saker i god tid. Därför sitter jag här på golvet nu och målar campingkonst. Är omringad av bröllopsprogram i olika färger, legogubbar med olika karaktärer och M&Ms med budskap. Inom en mycket snar framtid är jag fru och det kommer bli så himla bra, men just nu är jag elektrisk av all spänning och funderar på om jag kan utföra något under tiden som jag sitter hos frisören eller om jag ska satsa på att försöka koppla av…

Homer Simpson

Nu har jag verkligen försökt få ihop ett program. Själva materialet är nog helt okej, nu är kruxet att jag inte riktigt kan tänka hur det ska vara med spalterna för att det ska bli rätt när det skrivs ut. Om vi säger såhär, jag om någon ska gå en ordentlig kurs i inDesign, men det gör jag inte nu. Jag får försöka sova på saken och inte sitta här och pilla med mitt pekfinger hela natten.

Till exempel så ser mitt sår på pekfingret ut som Homer Simpsons mun. Fast han kan inte prata för då börjar han blöda ur munnen. Men om jag ritade dit två ögon så är han klar för filmning sen. Ni hör ju själva, bäst att jag hoppar på sömntåget nu. Pronto. God natt.

Skitsamma eller?

Wilma vill gärna vara med. Nyss kom hon och la sig på tangentbordet och när inte det var bekvämt längre så var ritplattan skön att sitta på. Det går väldigt bra att försöka skriva ihop ett bröllopsprogram då. Om det gick dåligt innan gick det inte bättre nu när Wilma kom.

Jag vet att det bara är jag som tycker att det är viktigt med ett program. Men nu börjar jag tvivla, funderar också på att bara lägga mig på skrivbordet. Jag ger upp. Jag säger ja, sen blir resten som det blir. Suck.

Frågan jag funderar på nu är om jag ska försöka trixa ihop ett program och slippa fundera på det sen eller skita i det helt och fundera på det sen efteråt för att jag inte gjorde något. Vad tycker ni, om ni var gäster skulle ni sakna ett program där det står lite om varje gäst, samt vad det är för meny och vilken bordsplacering det är? Eller är det skitsamma?

Skolavslutning

I går var jag barnvakt åt de bästa barnen jag vet. Och idag följde jag med på deras skolavslutning. Jag blir ju alldeles rörd. Fika i en park. Avtackning av fröknar. Sång i en svettig gympasal och en massa glada barn i somriga kläder.

Om jag blir mamma kommer jag bli en mamma som fäller tårar av stolthet så känslig som jag är. Gjorde jag ju redan idag. Haha. Men just nu räcker det bra med att jag får vara Nanny Eve ibland och låna två barn och ta del av deras påhitt.

Men säg vem som inte tycker att det är ens lite gulligt med sexåringar som sjunger ”den blomstertid nu kommer”…?

Lego och åter lego

Efter en skön promenad med fröken Eriksson så återvände jag till mitt legobyggande. Jag har ju en plan med legogubbarna till bröllopet, vi får se om det går vägen eller ej. Hur det än blir med den saken så har jag som ni vet en fascination för Lego och Marimekko skålar. Vet inte om det är bra eller dåligt. Men jag har roligt, både när jag leker med Lego och möblerar om i min Marimekkohylla.

Sen att jag dessutom pratar med sakerna när jag leker är inget konstigt, bara ännu roligare. Jocke tycker att jag är lite knäpp, men han har ju trots allt frågat om jag vill bli hans fru, och den saken vet vi ju alla hur det är med…Där säger jag JA!

Och nu säger jag god natt.

Kittlas, klibba och klippa

I går var det återigen dags att klippa gräset i äppelgården. Och vi hann precis innan himlen blev mörkblå. Som ni vet var det väldigt varmt och klibbigt, men med raska steg och bra musik i öronen så blir det lite fläktande. I alla fall så pass att jag känner att det här med att raka bort håret runt knäna tydligen inte är min grej. För där kittlas det i vinddraget. Men förutom det killet och klibbet så sjöng jag högt, luktade på blommorna och gick fram och tillbaka, fram och tillbaka… Det är härligt i naturen vill jag lova!

Mamma, jag och korall…

Ni som är uppmärksamma kanske undrar varför jag inte nämner mamma så ofta som pappa Pohlman, och det är tyvärr främst för att jag oftast är med pappa och hjälper honom med diverse saker för att mamma fortfarande har lite ont i ett knä och behöver en krycka för att stödja sig. Låter kanske konstigt, men det innebär att mamma är hemma nästan jämt. Hon gillar alla mina blogginlägg, lagar fantastisk god mat och håller ställningarna på hemmaplan helt enkelt.

Men idag förstår ni var vi på stan. Och det var över ett år senast på grund av den här rackarns knäskadan och jag har verkligen saknat att gå på stan med mamma. Det är ju hon som är mitt bästa smakråd, som tycker om att fika och titta på folk och som är den som är bäst att ha med när det är BH som ska inhandlas.

Så idag passade vi på ordentligt. Vi köpte BH, fikade på Bara Varas uteservering och tittade på folk. Vi gick en sväng hit och en dit. Och jag fick det där läppstiftet som mamma lovat mig sen innan. Sen har jag inget läppstift att jämföra med, men det var ett rackarns dyrt ett. Som kompensation för att jag inte använt läppstift innan så kan vi ju säga att det blev billigt om vi skulle delat upp summan på alla år som jag inte använt läppstift. Ja ni fattar.

Nu är jag hur som helst korallkittad för sommaren och väldigt glad över min och mammas standag.

Blixtar och dunder

Blixtar och dunder är inte det jag är mest förtjust i. Eller jo, blixtar och dunder magiska under med Diggiloo Diggeley var lite av en succé när den kom. Men annars, NEJ tack!

I går morse vaknade nästan alla i Örebro upp av en dunderknall, likaså jag. Klockan visade 04.23. Jag blev rädd. Gick upp och drog ur kontakterna till datorerna och kröp tillbaka till Jocke för att hålla honom i handen. Men innan jag gjorde det blev jag varse det fantastiska ljuset, det var nästan som om någon hade satt en gul lins på fönstren. Jag tänkte att jag skulle ta kort på det där fina ljuset, men jag vågade inte riktigt gå upp igen. Och eftersom det visade sig att det bara blev en dunderknall just då så somnade jag om och glömde att ta kort.

Men senare, håll i hatten vilket oväder! Som tur var gjorde Jocke och jag en utflykt med bilen så att myten om att vara trygg just i bilen kunde skydda mig från min värsta rädsla. Jag kände mig i alla fall trygg där, även om himlen var ljus av blixtarna nästan hela tiden. På ett ställe låg det ett halvt träd mitt i vägen. Jag försökte dessutom fotografera blixtarna, men det är svårt, för då måste man så att säga vara snabbare än blixten, men en av de 20 000 blixtnedslagen fångade jag allt.

Så mycket som det åskade här igår gjorde det den gången som min så kallade åskfobi föddes, då var det nämligen så att det skakade i hela huset, skallrade i fönsterrutorna och plingade i telefonen, då var jag liten och de övriga i familjen förstod inte riktigt min rädsla, bara min elefant som fick skydda mig. Nu har jag ju Jocke så det går ganska bra, men jag är livrädd om det åskar på nätterna, man kan ju faktiskt dö.

Jag vet att jag inte är världens längsta kvinna och att sannolikheten att bli träffad av en blixt när jag gör allt för att skydda mig mot just blixten är minimal, men ändå, finns ju de som tror att de kan dö av en spindel…