Titta noga nu

För såhär ser en 29-årig fru Hjortsberg ut, så kommer ni inte se mig mer, för imorgon fyller jag 30 år. Det har i och för sig blivit den 28:e nu, men för att vara mer exakt så föddes jag kl 11.55 den 28:e juni 1981. Jösses vad tiden går fort.

I morgon för fem år sedan var jag t.ex. med och öppnade IKEA i Kalmar, då sjöng hela personalstyrkan för mig efter den svettiga öppningsdagen, imorgon vet jag inte vilka som sjunger, inte de på IKEA i Kalmar i alla fall. Men jag vet att jag ska äta glass till frukost. Jag vet också att internetuppkopplingen är bäst på nya uteplatsen…

Nåväl. Nu ska jag sova så att jag får äta glass snart. Förresten så har min sista dag som 29-åring varit alldeles fantastiskt bra. Vi var som bekant på stranden hela dagen, vi badade till och med i havet. Jag gjorde ett klassiskt kärringdopp i det 17 gradiga vattnet. Det var kallt som satan men uppfriskande som bara den.

Och Ölands norra udde plockade poäng i solligan. Härliga måndag!

Pimp my sommarstuga

När Jocke har funderat, sågat och skruvat och inte behövt mig som hantlangare så har jag pysslat lite inne. Igår bytte jag ut det gamla bambudraperiet vid köksdörren till ett med fransar. Det gamla fastnade både i dörren och i oss om vartannat så nu hoppas jag att det här blir bättre och att flugorna och annat flygfä inte kommer in.

Sen så har jag satt fönsterplast på vitrinskåpet, dock inte det som jag tycker är snyggast, för det var slut på butiken, men vad fals, det får duga. Och tittar man på håll så är det helt okej. Bra skit om man vill skymma annan skit. Haha.

Sen vill jag bara uppmärksamma er på den medvetna matchningen av gardintyg och kudde. Fint ska det vara som sagt. Finns alltid något att piffa till i en sommarstuga från 1978…

Soldäck – check

Nu är bygget klart. Dansbanan kan invigas med dunder och brak, precis lagom till min 30 års dag. Ha. På med steppskorna så att flisorna ryker. Jag ska dansa lika snabbt som svalorna dyker.

Vindskydd och trappsteg. Soldäck och dansbana. Kryddväxt och ros. Det här är minsann byggt med en stor kärleksdos!

Bröllopsskorna

Våra Converse beställdes också i god tid, strax efter fotografen. När jag designade dem på deras hemsida så hade redan Jocke köpt sin kostym, därav den medvetna matchningen. Hans skor är i mörkblått skinn, med röda detaljer och gult inuti. Mina skor är turkosa på en sidan, gröna på andra, har mörkblå linje längst ner, snorgröna skosnören och fler färger på andra ställen…

Jag hade vid den tidpunkten bara en tanke om vad jag skulle ha för klänning. Då tänkte jag att jag skulle ha en ”vanlig” vit lång bröllopsklänning som jag själv skulle piffa till med färgglada detaljer. Och min tanke var att skorna bara skulle synas när jag lyfte på klänningen. Därför gjorde jag skorna precis så tokiga som jag ville, med alla färger huller om buller. Sen blev det som ni sett en helt annan klänning, men jag kommer till det i ett annat inlägg.

Det roliga med att designa egna skor var att vi kunde skriva dit MARRY ME på Jockes och I DO på mina. Så fräsigt och romantiskt att man får dåndimpen. Kruxet med att köpa egendesignade skor från Converse.com är att man måste ha någon i USA som kan köpa ut dem åt dig, och sedan frakta dem hit. Men har man det så är det sannerligen ett bra köp, inte alls särskilt dyrt och väldigt originellt.

Dessutom skönt att gifta sig i Converse, jag fick minsann inga skavsår, tappade ingen klack och kände mig väldigt finurlig och färgglad. Precis i sin ordning alltså.

Böda Sand

Nu är allt i sin ordning. Bygget får vänta till kvällen, vi styrde kosan mot Böda Sand och den fantastiska sandstranden på nästan 2 mil. Här lär vi inte bli ensamma en dag som denna.

Solen värmer redan, på poolomtådet skuttar färgglada campinggäster runt på morgonens aerobicspass med rytm från discodängor.

Det är hälsovecka den här veckan på campingen, just idag nöjer jag mig med att läsa en träningstidning och veckans program samtidigt som solen smeker min rygg…

God morgon!

Frukosten är serverad på trappen och med en klarblå himmel konstaterar vi att dagen kommer spenderas på stranden.

Hoppas att ni får en lika skön måndag som jag förhoppningsvis får, vädret är uppenbarligen med mig där i alla fall.

Ciao!

Sagan om ringen

Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag har berättat innan om ringarna. Mer än vilka det blev. Jocke tjatade länge på mig att det kanske vore lägligt att bestämma vilken ring jag ville ha. Jag hade bestämt vad jag inte ville ha, inga diamanter och inget guld. Inget sånt tjafs för mig. Tänkte för ett ögonblick att en tatuerad ring inte vore så dumt, den skulle jag inte kunna tappa bort eller ha sönder…

När jag hittade MaNolin så visste jag att det var hon som skulle göra våra ringar, men det var inte förrän jag satt i hennes smedja som jag bestämde mig för hur den skulle bli. Detta var samma gång som jag var i Stockholm med Mitt Avtryck, alltså lite drygt en månad innan bröllopet. Lagom i tid med Eva Hjortsbergs mått mätt.

Jocke har samma ring som innan, bara det att den har fått samma märkning som min. Alltså longitud och latitud till huset här på Öland. Min förlovningsring har jag på högerhanden tillsammans med en svart gummiring för att förlovningsringen har blivit för stor. Gummiringen kommer väl från någon gammal sladd eller nåt. Jaja. I bröllopsringarna står inget, för det kom jag på för sent, men äsch. Jag lär ju komma ihåg när vi gifte oss. Minns att det var förra lördagen, den 18:e juni. Fint som snus.

Som ni ser är det en fet silverring, alltså inga konstigheter. Och så vill jag ha det.

Assistent eller?

Skålar för en otroligt bra söndag. För kaninerna som skuttar omkring med sina vita rumpor, för solen och för dagens arbete. Funderar på hur svårt det är att få en assistent. Nu när jag ändå fyller 30 år på tisdag så vore det en alldeles ypperligt bra present. Vilka kriterier krävs, tror ni att det räcker med att det har hänt fler än en gång att jag kastat komposten i brevlådan, eller att jag som ni vet glömde bort Jockes födelsedag och att jag idag tänkte lägga in de nytvättade kläderna i kylskåpet istället för i garderoben…?

Fy fan vad vi är bra!

Förra sommaren när vi var här renoverade vi köket och badrummet. Mest Jocke förstås eftersom jag arbetade på Böda under den tiden. Men jag hjälpte till så mycket jag kunde. Så som sagt, det här med att vi arbetar på vår semester är inget nytt under solen. Första sommaren som vi var här tillsammans så gjorde vi ett litet soldäck till gäststugan, sen gick vi alltså på den stora renoveringen och nu gör vi det stora soldäcket. Så allt är i sin ordning, först arbete och sen semester.

Det bästa av allt är att det vi gör bli så förbannat bra att jag måste påpeka det hela tiden och vara sådär härligt osvensk.

Fy fan vad vi är bra!

Byggare Bob och MacGyver

Idag tog vi faktiskt fram solstolarna och njöt av både solen och vårat arbete. Soldäcket är klart som ni ser, men inte helt färdigt, om ni förstår vad jag menar. Det går att sola på, men trappen runt om är kvar samt det sista på staketet.

Jag har målat ett armeringsjärn svart som vi sedan satte fast bakom rosorna, den enda växten som vi sparade sen innan, och så kryddorna i krukorna förstås. Rosen ska få klättra snyggt istället för att bli påtvingad en massa MacGyver-lösningar år efter år. Klättra och klättra, men nu blir det lättare att fästa fast trädgårdstråd i något…

Nåväl, pappa Pohlman och mamma Ulla förstår vad jag menar och det är ju huvudsaken eftersom det är deras hus. Det andra staketet med armeringsnät ska också få rosor så småningom.

Det här bli ju finemang!
I morgon gör vi nog klart det här bygget, Byggare Bob och jag.